Sko- och läderindustri i Uppsala

Skor

Det gamla hantverkets industrialisering möjliggjordes framförallt genom näringsfrihetens införande i Sverige 1846 och 1864 genom att då infördes rätten till fri etable­ring, skråväsendets avveckling och aktiebolagslagens tillkomst. Efter detta var det inte längre något tvång som sa att t.ex. städernas skomakare måste tillhöra något skrå eller någon hantverksförening.

I skomakarmästaren Sven Anders Hägg efterlämnade anteckningar berättar han att år 1800 var skomakarna Uppsalas största yrkesgrupp. Av 182 mästare fördelade på 42 hantverk som då fanns i Uppsala var 20 skomakarmäst­are. Av dessa var en husskomakare, dvs. en skomakare som gick från hus till hus och tillverkade skor. Skräddarna var 16 till antalet, bagarna 8, garvarna 7 osv.

Det gamla hantverkets industrialisering möjliggjordes framförallt genom näringsfrihetens införande i Sverige 1846 och 1864, genom rätten till fri etable­ring, skråväsendets avveckling och aktiebolagslagens tillkomst. Efter detta behövde t.ex. städernas skomakare inte längre tillhöra något skrå eller någon hantverksförening.

I Uppsala illustreras detta påtagligt inom skohanteringens omvandling från traditionellt hantverk till industriell tillverkning. Såväl L. E. Larsson med Hästens Skofabrik som Johan Ekholm med AB Johan Ekholms skofabrik – Uppsalas två stora skofabrikanter – var i sitt ursprung traditionella hand­skomakare som successivt utvecklades via mindre vändmakeriverkstad i kombi­nation med detaljaffär till regelrätt fabriksmässig skotillverkning.

Ett uppsaliensiskt skoföretag med en något annorlunda inriktning var Karl Fritz Löfquist Skoreparation och Sportskofabrik som försåg en stor del av världens främsta idrottsmän och -kvinnor med idrottsskor. När Jesse Owens år 1936 dominerade Berlinolympiaden så tävlade han i skor från Löfquist i Uppsala.

Här möter vi tre entreprenörer som var för sig utvecklade framgångsrika företag, som från att ha börjat som utpräglade hantverksföretag blivit omfattande skoindustrier.

Men det började långt innan. I samband med grundgrävning 1934 på de s.k. Rudbeckska husets tomt vid Stora Torget påträffades fragment efter ett förhållandevis stort antal medeltida skor. Det som hittades var skofynd så pass välbehållna att det gick att få en god bild av medeltidens skohistoria. Och även om det inte finns några dokument eller liknande som kan berätta om hur skomakeriet var organiserat på medeltiden så ger fynden på Rudbeckska tomten en god bild av inte bara hur dåtidens skor såg ut utan också om att garvningen av det läder, som användes vid skotillverkningen, var av hög kvalitet. Här fanns också fragment av lagade skor.

Hästens år 1943. Foto: Sagerholm UM

Garverier

Längs med Fyrisån i Svartbäcken fanns under 1800-talet en mängd hantverkare. Hit lokaliserades av naturliga skäl sådana hantverk som krävde rik tillgång på vatten som garverier och färgerier. Men det fanns garverier även på andra håll i staden. I t.ex kv. Svalan längs Vaksalagatan fanns exempelvis  i åtminstone ett par hundra år garverier.

År 1820 tog Johan Schagerström över en  gammal garvaregård i kv. Lindormen. Där på Svartbäcksgatan 30 grundade han Johan Schagerströms garveri. Senare flyttade han sitt garveri till garvaregården i kv. Svalan med adress Vaksalagatan 12. På den adressen kom senare i tur och ordning Gustaf Arndtz och N E Sidwall att driva sina resp. garverier.

N E Sidwall & Co var på sin tid Uppsalas näst största i sin bransch. Företaget grundades redan 1864 och hade några år senare ett tiotal anställda arbetare. Runt sekelskiftet 1900 flyttades verksamheten till kv. Svalan med adress Vaksalagatan 10 och där blev rörelsen kvar till några år in på 1930-talet. Antalet anställda i företaget varierade från tid till annan men uppgick som regel till mellan 5 och 25 anställda arbetare.

Här i kvarteret hade under 1840‑ och 1850-talen Gustaf Arndtz sitt garveri. Sedan garveriet år 1860 drabbats av en eldsvåda ville far och son Arndtz återuppbygga garveriet. Men Kungl. Maj:t avslog deras begäran med hänvisning till att deras rörelse förorenade stadsdiket. Vid sidan om garverirörelsen hade Arndtz ett brännvinsbränneri i kv. Einar där han också hade en jästfabrik och en väderkvarn. Han var en mycket välbärgad och ansedd borgare i staden.

Barkströms garveri var på 1870-talet Uppsalas största garveri med ett 10-tal anställda arbetare och en mäster. Det kallades under slutet av 1800-talet för Barkströmska garveriet efter den siste innehavaren, fabrikör Anton Barkström. Verksamheten låg intill Fyrisån i kv. Lindormen i hörnet av Skolgatan och Svartbäcksgatan.

Garvargården som stammade från slutet av 1700-talet revs 1901 för att ge plats åt Fyrishall.

Barkströms i kv. Lindormen strax före rivningen år 1901. Foto: A. Dahlgren. UM

Arbetare i Sidvalls garveri. Foto: Osti. UM

Mer läsning och fler bilder

• Se Efraim Stensburgs bilder från Hästens. >>
• I Kersti Ullenhags bok Industriell utveckling och demokratisering (Uppsala Stads Historia V ) från 1984 finns ett utförligt och intressant kapitel om skoindustrin i Uppsala.