Pukehornet och barnrikehus

”Att bo är viktigt som fan” skrev någon, någon gång i en översikt av livets väsentligheter. Det gäller idag och det gällde än mer under åren före och efter skiftet mellan 1800- och 1900-talen då man i Uppsala intensivt diskuterade de lägre klassernas bostadssituation. Den gången kom man fram till att staden inte hade tillräckligt många anständiga bostäder för att kunna ge ”tak över huvudet” åt alla de människor som flyttade in till staden för att arbeta i de nymornade industriföretagen. Problemet var extra besvärligt för familjer med många barn.

Detta var ett problem Uppsala delade med många andra snabbt industrialiserade orter i landet. Men i Uppsala var problemet extra stort. Jämfört med många andra orter var hyrorna här högre och de lägre klasserna fick betala mer för sina trångbodda, undermåliga lägenheter än vad medelklassen gjorde för sina större lägenheter. Människor med lägre ställning i samhället bodde här mycket trångt och ohygieniskt då utrymmen för att sköta hygienen i allt väsentligt saknades.

Ju större en familj var desto sämre var förutsättningarna för en bostad. Det var inte ovanligt att stora familjer blev nekade att hyra en bostad, även om de kunde betala för den. Det handlade inte bara om den bostadsbrist som rådde, utan en diskriminering av familjer med många barn. Med många barn i familjen blev ju  slitaget i bostaden större.

Pukehornet – tidigt barnrikehus

Efter 10-15 års diskuterande tog sig stadsfullmäktige samman och kände sig moget för en bostadssocial insats. Trots de många åren av diskuterande kom Uppsala stadsfullmäktiges beslut 1910 att i kvarteret Pukehornet i Svartbäcken bygga de första ”barnrikehusen” att bli en tidig kommunal bostadssocial insats i landet. Här byggdes bostäder avsedda för familjer med knapp lön och minst fyra barn. Många av familjerna som bodde där hade dock betydligt fler barn, upp till 10 stycken var inte ovanligt. Här byggdes fyra hus med sex små lägenheter på 1 rum och kök i varje hus. Trångboddheten brydde man sig inte så mycket om; huvudsaken var ”tak över huvudet”.

Den här typen av bostäder kom att kallas ”barnrikehus” och innehöll bostäder avsedda speciellt för barnrika och ”mindre bemedlade familjer. Barnrikehusen var den första statliga åtgärden för att generellt förbättra bostadssituationen i de hastigt växande svenska städerna. Målet var att förbättra bostadsstandarden i Sverige och det här var en av åtgärderna. Många hyresvärdar ville inte hyra ut till barnfamiljer då det slet så mycket på lägenheten. De människor som hade så pass stort behov av en bra bostad blev därför hänvisade till de sämsta bostäderna på bostadsmarknaden.

Husen i kvarteret Pukehornet revs i omgångar från tidigt 1960-tal till mitten av 1970-talet.

Barnrikehusen sågs som sociala investeringar

Byggandet av barnrikehus avstannade 1914 med utbrottet av första världskriget men barnrikefamiljernas bostadsproblem kvarstod och aktualiserades inte på nytt förrän i mitten på 1930-talet. Det var då befolkningssituationen (Alva och Gunnar Myrdals bok ”Kris i befolkningsfrågan”, 1934) blev ett stort diskussionsämne som snabbt (SOU 1935:1-3) kopplades samman med bostadspolitiken och som tog en ny riktning där barnrikehusen återuppstod och blev ett viktigt inslag. Alla var överens om att det föddes för få barn i landet och för att råda bot på det problemet infördes en rad nya sociala reformer som t.ex. fria skolmåltider, billigare baslivsmedel, daghem, skattelättnader för barnfamiljer och tillgång till skattesubventionerade bostäder för flerbarnsfamiljer med låg inkomst.

Ett sådant barnrikehus i Uppsala var det som 1942 byggdes på Swedenborgsgatan. Andra byggdes på Ingvarsgatan, Tiundagatan m.fl. ställen. Subventioneringen av barnrikefamiljernas bostäder sågs som en social investering inför nästkommande generation. Målet var att förbättra bostadsstandarden i landet och det här var några av de åtgärder som skulle föra oss dit.

Barnrikehus var också en slags föregångare till de s.k. allmännyttiga bostadsbolagen i kommunerna och t.o.m. grundare av många av dem. Barnrikehusen byggdes till följd av en statlig bostadssatsning i Sverige under 1930- och 40-talet. Syftet med satsningen var att bidra till en ökad bostadsstandard för ”mindre bemedlade barnrika familjer” som ofta var trångbodda i städerna under denna tid. Och villkoren var generösa.

Förmånliga villkor

Fastigheterna skulle till 50 procent av fastighetsvärdet finansieras på den allmänna kreditmarknaden. Resterande, upp till 95 procent av fastighetsvärdet, finansierades av Staten med lån med låg ränta. Kommunerna skulle tillhandahålla tomtmark samt bidra med de sista 5 procenten av fastighetskapitalet om det behövdes. Staten gav också behovsprövade bidrag, i form av avdrag på den fastställda standardhyran till familjerna som bodde i barnrikehusen. Summan på avdraget bestämdes av antalet barn; ju fler barn desto större avdrag.

Barnrikehusens lägenheter skulle bestå av minst två rum och kök. Det fanns inga förbestämda krav på standarden i lägenheterna beträffande centralvärme, badrum etc. Det var dock en självklarhet att husen inte skulle uppföras utan dessa bekvämligheter. Fastigheterna skulle dessutom ha nära avstånd till en lekplats för barnen och i större hus skulle det finnas en ”lekstuga” med anställd personal, d.v.s. ett slags daghem. Hyresgästerna fick inte ha inneboende utan tillstånd av fastighetsförvaltningen.

Målet var att trygga alla människors behov av en god bostad till rimlig kostnad. Tanken var god och det fungerade till en början riktigt bra. Med tiden har situationen förändrats till något helt annat. Men det är en annan fråga.

Roland Agius 2020-09-25