Disting

Under distingen uppförde Uppsalastudenterna under en tid med början 1611 skådespelet ”Disa”. Det handlar om en klok bondflicka från Venngarn som räddar svearna från hungersnöd. Pjäsen anses vara det första riktiga svenska dramat och skrevs av Johannes Messenius.

Uppgifterna om drottning Disa har med stor sannolikhet inte någon historisk förankring. Disa är huvudperson i en uppsvensk saga med medeltida ursprung. Genom uppfinningsrikedom och finurlighet löste hon sagans svåra problem, som för hennes del bl.a. innebar initiativ till att uppodla nya områden i höga Norden. Vad denna saga – mer än själva namnlikheten – har att skaffa med februarimarknaden i Uppsala har ännu ingen kunnat leda i något slags bevis.

Sagan om Disa

Sagan om Disa refereras i slutet av 1600-talet i Atlantican av Olaus Rudbeck, som för egen del hämtat historien ur Olaus Magnus Historia om de nordiska folken från 1555. Här följer en kraftigt förkortad version av sagan:

”När Frej regerade blev det överbefolkning i landet. En vinter när det rådde hungersnöd beslöt kungen att alla gamla och sjuka skulle dräpas. Disa, som var dotter till en av kungens rådsherrar och bodde på Wenngarn, förklarade att hon visste bättre råd.

När kungen fick veta detta lät han skicka efter Disa men ställde samtidigt en mängd besvärliga villkor för hennes besök. När Disa kom skulle hon varken vara klädd eller oklädd, varken till fots eller till häst, varken åkande eller seglande o.s.v. Disa uppfyllde naturligtvis alla kungens krav. Då hon vid skymningen anlände till kungens slott var hon insvept i ett fisknät med ena benet i en släde och det andra på en getabock.

Kungen blev betagen inte bara av hennes klokhet utan också av hennes skönhet. Han bestämde sig för att göra henne till sin drottning. Disa accepterade. I denna sin nya roll avhjälpte Disa snabbt problemet med överbefolkningen i landet genom att dela folket i två delar och skickade den ena att kolonisera vildmarken i Norrland. Därmed löstes de problem landet stod inför.

Till minne av detta inrättades Distingsmarknaden. Men distingsmarknaden är betydligt äldre än så. Den ursprungliga Distingsmarknaden i Uppsala fick sitt namn efter disablotet; en offerhögtid till ära av ödesgudinnorna, diserna. Disablotet hölls varje år vid vårdagjämningen och är ett rådslag från förkristen tid som överlevde asadyrkan. I kristen tid flyttades tidpunkten för marknaden till kyndelsmässodagen i februari. I samband med disablotet hölls förutom marknad även tingsförhandlingar, det vill säga man fattade viktiga beslut som berörde flertalet.  

På 1700- och 1800-talen hade marknaden tack vare penninghushållningen sin storhetstid. Mynten, som hade kommit i omlopp, förenklade affärerna. Distingsmarknaden avskaffades officiellt 1895 men har levt kvar som häst-, kreaturs- och skinnmarknad fram till våra dagars marknad i februari. Den årligen återkommande två dagar långa marknaden i början av februari på Vaksala torg kan därför ses som en kvarleva av forna tiders Distingsmarknad.

Till Distingsmarknaden reste man långväga ifrån för att sälja sina produkter och köpa de varor man själv behövde. Till marknaden kom jägare med skinn av räv, mård och ekorre hängande om halsen, samer som sålde renstek och ripor, bönder som sålde och köpte hästar, kor, grisar och höns, fiskare som sålde gädda, gös och abborre, hantverkare med sina produkter, osv. I anslutning till marknaden fick man också tillfälle till ett ofta bullersamt nöjesliv. Marknaden hade också romantiska inslag. Det var då unga pojkar och flickor köpte ringar och trolovade sig.

Distinget har blivit kvar

Även om Distingsmarknaden officiellt avskaffades 1895 har den i Uppsala levt vidare år efter år. Nästa Distingsmarknad, som arrangeras på Vaksala torg, inträffar t.ex. 2 – 3 februari 2015. Enligt arrangörerna blir det den 611:e marknaden i en följd. Hur man kommit fram till den siffran finns det ingen vettig förklaring till. Uppgiften som sådan kan väl närmast jämföras med Uppsala kommuns tilltag att 1986 fira ”sitt 700-årsjubileum”; ett jippo som helt saknade historisk förankring.

Även Distinget har levt vidare i Uppsala. Men dagens Disting har – förutom namnlikheten – inte mycket gemensamt med forna tiders Disting. Numera fattas inga beslut vid tinget. Idag är tinget snarare att likna vid ett årligen återkommande seminarium, arrangerat av Uppsvenska Handelskammaren, där företrädare för regionens företagare, landsting och kommuner möts för att ur ett gemensamt perspektiv diskutera utvalda strategiska frågor.