Erik Ofvandahl

Fattigvårdsbarn

Erik Ofvandahls liv kunde ha börjat bättre. Han blev tidigt föräldralös och kom som fattigvårdsbarn till byn Ovandal i Stora Tuna efter vilken han som vuxen tog sitt släktnamn. Han föddes 1848 med namnet Erik Andersson. Själv uppgav han att han ”ej kommit i åtnjutande av ens den skolbildning som bestods på landsbygden i Dalarne på 1850-talet”. Han auktionerades bort till lägst bjudande av fattigvården.

Det var då han hamnade hos en bonde i byn Ovandal i Stora Tuna strax utanför Borlänge. Han fann sig inte tillrätta vid plogen och drängjobbet. Vid 23 års ålder bröt han upp och begav sig till Uppsala som sockerbagaregesäll. Efter ett kort mellanspel som konditor i Sala återvände han till Uppsala för att öppna ett ”Konditori och Damkafé”. ”Damkafé” eftersom kaféet enligt honom själv var ”så rangerat att Damer och Herrar trivas gott”. Inrättningen flyttades två år senare till den nuvarande adressen på Sysslomansgatan, under namnet Café Dahlia. 1901 ändrade Erik Andersson sitt namn till Erik Ofvandahl efter hembyn i Dalarna. Konditoriets nya namn blev samtidigt Ofvandahls konditori.

Konditor och pekoralförfattare

Även om hans tryfflar senare skulle bli berömda, var det lyriken som var hans passion.Men det råder knappast någon tvekan om att han hade större framgång som konditor än som poet. Som bagare och konditor skapade han lika berömda som fantastiskt goda bakverk som Linnébakelsen,Vårbakelsen och Studentskan. Som poet gav han ut publikationer som ”Opera i Menniskobröstet”, ”Sagodikt”och ”Blick och tanke”. År 1901, vid fyllda 50 år, bytte han namn till Ofvandahl och Kafé Dahlia förvandlades samtidigt till Ofvandahls konditori. Där bakade han sina sötsaker fram till 1939, då två av hans döttrar tog över. Den 14 januari 1948 firade han sin hundraårsdag och om den händelsen kan man läsa i UNT dels den 5 januari och dels den 15 januari.

Vid sidan av konditoryrket var Erik Ofvandahl även litterärt intresserad och han ägnade en del tid åt poesi. Han gav ut flera diktsamlingar och med tiden blev han också känd som Sveriges främste pekoraldiktare. En utnämning som kanske inte var enbart smickrande då ett pekoral anses vara ett diktverk skrivet med allvarliga ambitioner men som i stället blir löjeväckande. Åtminstone ett av Erik Ofvandahls poetiska pekoral har dock lästs av de flesta av oss. För vem känner inte igen versen om våra månader: ”Trettio dagar har november, april, juni och september, tjugoåtta en allén, alla de övriga trettioen.”

Även om många betraktade hans poesi som trams blev Erik Ofvandahl en legend bland Uppsalastudenterna och ofta arrangerade han poesi- och lyrikaftnar på konditoriet där han då själv läste sina egna verk ackompanjerat av såväl skratt som applåder. En av Ofvandahls dikter kan dock ses som en framtidsprofetia som slagit in:

”Samtiden må mig nu döma / med godtycklighet / Framtiden skall mig ej glömma / det jag säkert vet.”

När boken ”Dåliga dikter – garanterat usel poesi” kom ut år 2006 var det en bok som ingen ville medverka i. De flesta dikterna i boken hade drygt 100 år på nacken och är enligt bokens redaktör Leif Eriksson – riktiga magplask. Och visst kan man skratta åt de dikter som platsar i boken. Samtidigt kan jag inte låta bli att ställa frågan: Vilka av dagens poeter kommer framtida generationer att skratta åt ?”

Konditorn, pekoraldiktaren och uppsalabon Erik Ofvandahl kom långt efter sin död att få medverka i Leif Erikssons bok. Här kommer ett av Ofvandahls bidrag, hämtat ur dikten ”Simuppvisningen”:

Kling klingeliklang, / Jag vill ta mig en tjang: / En flicka som står där på badhustak! / Som man kan skåda båd fram och bak!  / Hå, hå håjamän! / Knäpp spydigt min sträng: / Ej vill jag ha / En flicka, som alla med ögon kan ta / Väl har hon en slöja på, / Men kontur av vart strå / Genom vattendränkt slöja man ser! / Som humbug såd’na seder sig ter!

Inte med bästa vilja i världen kan man påstå annat än att detta är garanterat usel poesi, men, som Leif Eriksson mycket riktigt säger som ett halvt försvar för pekoralet: ”Det är dock inte alltid så lätt att upptäcka pekoral eftersom de mycket väl kan dölja sig bakom ett litterärt mode”.

Bageriarbetarstrejken 1898

Ofvandahls konditori blev 1898, tillsammans med Åbergs Bageri (Carl Åberg), Dubois Bageri (Mathias Dubois), Liljedahls Bageri (Lydia Liljedahl), Nymans Bageri (Erik Nyman), Dahlströms Bageri (Wilhelmina Dahlström) och Lindbloms Bageri (A Lindblom), indragna i den lika omtalade som beryktade bageriarbetarstrejken 1898 i Uppsala. Upptakten till strejken var att bageriarbetarna ville få kontant lön istället för kost och logi. Vidare ville man ha förkortad arbetstid till 12 timmar per dygn eller sammanlagt 72 timmar per vecka. Krav som väl ingen idag skulle betrakta som ohemula. 

Dessförinnan hade bageriarbetarna i Uppsala i januari 1898 bildat en förening och anslutit den till Svenska bageriarbetareförbundet, vars förbundsordförande Anders Sjöstedt var den som förde förhandlingarna med bagarmästarna. Carl Åberg lade ett motförslag där han accepterade en genomsnittlig arbetsvecka på 72 timmar och kost- och logipengar, men bara för gifta arbetare. Parterna gick inte att ena och den 1 april bröt strejken ut. Sjöstedt motiverade strejken med att säga: ”vi begära att sjelfa får bestämma hvad vi skola äta och hvar vi skola ligga”. En begäran, som i dag framstår som rimlig, kan man tycka. 

Eric Ofvandahl sympatiserade med bageriarbetarna. Han kittlade kollegerna på bagarmästaresidan med att kräva att samhället skulle ingripa och medla i konflikten. Åtgärden uppskattades inte av kollegerna som efter detta kom att betrakta Ofvandahl som något av en branschsvikare. Men det gick över ganska fort.

I slutat av april förklarade bagarmästarna ensidigt att strejken var slut. Vid det laget hade de successivt börjat utnyttja annan arbetskraft, dvs. strejkbrytare. Situationen blev stundom ganska hätsk. Här förekom såväl misshandel som hemfridsbrott. Men vartefter strejken pågick började bageriarbetarna vilja återgå till arbetet. Snabbast tillbaka till arbetet var de gifta arbetarna hos Dubois, som efter bara några veckors strejk gick tillbaka i arbete och accepterade mästarnas avtalsbud, dvs. ett kvarhållande vid kost- och logisystemet. 

Strejken, som från början omfattade ett 40-tal bageriarbetare, kom att betraktas som ett misslyckande. Resultatet av strejken i Uppsala blev fritt val mellan mat- och logipengar för gifta arbetare eller 72 timmars arbetsvecka. I landet i övrigt lyckades Svenska bageriarbetareförbundet driva igenom båda kraven medan man i Uppsala inte fullt ut fick gehör för sina önskemål. Här fick man välja ett av de båda kraven. Två år senare, år 1900, avskaffades kost- och logisystemet också i Uppsala.

Blev 101 år

”Som friska källan ur berget sprungen ger liv igen / så fädrens andar till nya släkten ger hälsningen”. Så skaldade Erik Ofvandahl några dagar före sin hundraårsdag. Ofvandahl som med tiden blev en legendarisk sockerbagare med konditori i Uppsala och så småningom en av Uppsalas mera kända personer, blev 101 år gammal. Hans konditori blev ett frekventerat studentlokus och en mötesplats för litterära kotterier. Ofvandahls berömmelse härrör inte enbart från hans läckra bakverk utan måhända i än högre grad från hans litterära skapande i den pekorala genren.

Med vänlig hälsning

Roland Agius