Upsala-Ekeby

Den lera som Uppsala bygger på lämpar sig väl för utomordentligt väl för tegel-, kakel- och keramiktillverkning. Denna naturresurs låg till grund för ett stort antal tillverkare inom eller strax utanför stadens gränser. Störst bland alla dessa var Upsala-Ekeby AB.

Starten

Den kände förre boktryckaren och mångsysslaren Esaias Edqvist hade tagit på sig uppdraget att sälja bröderna Erik och Edvin Anderssons hemman Ekeby nr. 2. Han sammanträffade med häradshövdingen mm Carl Fredrik Oscar von Bahr och försökte intressera denne för att exploatera ekebyleran. von Bahr var tveksam, men lovade ändå att tala med några släktingar för att eventuellt bilda ett bolag tillsammans med säljarna.

År 1885 lät de analysera leran i Ekeby och göra provbränningar för kakel tillverkning. Ansvarig för analyserna var prof Hampus von Post i Ultuna och provbränningarna genomfördes på en fabrik i Malmö Dessa visade som väntat leran var ovanligt väl lämpad för tegel, kakel- och annan keramik.

Ett bolag bildades i januari 1886 och aktier tecknades för 140 000 kr. Tecknandet av aktier var därmed inte avslutat utan skulle fortsätta. Att aktierna betingade 2 500 kr visar att man vände sig till de kapitalstarka. Carl von Bahr själv nöjde sig med 4 aktier för tillsammans 10 000 kr och markerade tydligt att han inte avsåg att på något ytterligare sätt engagera sig i företaget. Som framgår nedan blev utvecklingen en helt annan.

Huvudägare till det nya bolaget blev främst familjen von Bahr, men också familjerna Ekstrand och Holm. Översten Robert von Bahr blev ordförande i den första styrelsen, vice häradshövdingen Fredrik Holm blev verkställande ledamot och kemisten docenten Åke Ekstrand övrig ledamot. Gustaf Andrén blev disponent med ansvar för daglig ledning.

Tegeltillverkningen kom igång omedelbart. Redan 1886 brändes, närmast på prov, 40 000 murtegel. Tegelbruket utrustades sedan med en ringugn av tysk modell som uppgavs kunna klara en årlig produktion av 2 miljoner tegel. Samma år började man bygga en fabrik för en planerad årsproduktion av 500 kakelugnar. Man var också intresserad av att nyttja den fina leran för tillverkning av prydnads-, hushålls- och nyttoföremål i keramik.  Man skaffade en ugn för detta ändamål och en drejare anställdes.

De första åren

När Ekebyfabriken planerades var byggenskapen i Uppsala livlig och avsättningen av tegel bedömdes vara säker. Men när fabriken stod färdig hade husbyggandet i Uppsala stagnerat. Situationen kan belysas av några siffror (hämtade ur Harnesk-Oscarsson).:

 

1871-75 byggdes 20 hus

1876-80 byggdes 122 hus

1881-85 byggdes 209 hus, varav 118 stora stenhus

1886-90 byggdes 76 hus varav 61 stora stenhus

1891-95 byggdes 13 hus

1896-00 byggdes 10 hus

 

Tegelbruket var starkt beroende av den lokala marknaden, speciellt för mur- och fasadtegel, och drabbades hårt. Produktionen inriktades i ökande grad mot taktegel, som i mindre grad drabbats av den vikande efterfrågan. Kakelugnsfabriken hade också vissa möjligheter att kompensera den fallande efterfrågan genom försäljning till orter utanför Uppsala.

 

Försäljningspriset på tegel sjönk kraftigt under dessa år. Detta fick konsekvenser för arbetarnas löneersättning, vilket år1888 ledde fram till en strejk, som inte bara omfattade Upsala-Ekeby, utan också flera andra av Uppsala tegelbruk. Läs om strejken här.

Kris och rekonstruktion

Som en följde av efterfrågekrisen fick bolaget allvarliga ekonomiska problem, förlusterna var stora och driften finansierades med lån. Man diskuterades på allvar en avveckling.

Carl von Bahr klev in och tog ett ansvar som gick långt utöver hans tidigare inställning och menade att han som initiativtagare inte kunde dra sig tillbaka. År 1891 tog han över som styrelsens verkställande ledamot efter Fredrik Holm som avlidit.

I stället för en avveckling genomfördes år 1893 en ekonomisk rekonstruktion. Aktiekapitalet skrevs ner till 0 kronor. Nya aktier emitterades och tilldelades de aktieägare som också var fordringsägare som likvid för lån. Fyra ytterligare aktier emitterades och det nya aktiekapitalet kom att uppgå till 100 000 kr. Efter ytterligare några senare finansiella manövrer kom Carl von Bahr i besittning av 75% av aktierna.

Några goda år

Efter 1893 års rekonstruktion följde ett antal goda år med god efterfrågan och hygglig lönsamhet. Tegeltillverkningen växte från ca en halv miljon till en och en halv miljon år 1898 och ringugnens kapacitet kunde utnyttjas på ett tillfredsställande sätt. Taktegel förblev bolagets specialitet, men man tillhandahöll även andra tegeltyper.

Kakelugnarna togs emot väl i press och på olika utställningar och efterfrågan ökade. År 1904 togs en ny kakelfabrik i bruk. I utbudet fanns även olika terrakottaarbeten för exempelvis fasader.

Ny kris

Några år in på 1910-talet började bolaget känna av en vikande konjunktur och en minskad orderingång. Situationen förvärrades 1907 av en landsomfattande facklig konflikt med ursprung i en strejk i Örebro. Arbetsgivarna svarade med en lockout, som för Uppsala-Ekebys del innebar att de fackanslutna arbetarna utestängdes från arbetsplatsen från den 25 maj till den 25 augusti år 2007. Även 1909 år storstrejk skapade problem, som dock var mindre än de från år 1907 års konflikt. Av de 170 arbetarna gick 140 i strejk den 4 augusti med redan den 10 september återgick de i arbete.

1910-talet

Under de första decennierna nöjde sig bolaget med en organisk tillväxt. En bit in på 1910-talet ändrades strategin. Upsala-Ekeby slog in på en annan väg och började köpa andra företag. Det första köpet, av en lång rad, var av Upsala Kakelfabrik AB som köptes 1915. Detta köp innebar inte bara att man blev av med en besvärlig konkurrent, Man övertog också Kakelfabrikens skicklige CD Axel Sterner som blev VD och koncernchef för Upsala-Ekeby. I detta företags styrelseberättelse 1916 kunde Sterner förnöjt konstatera ”att den hårda konkurrens, som sedan några år tillbaka varit rådande mellan Upsala-Ekeby och Upsala Kakelfabrik, har under det gångna året på ett för bolaget (Upsala-Ekeby) förmånligt sätt övervunnits”.

Genom förvärvet av kakelfabriken blev Upsala-Ekeby Skandinaviens största tillverkare av kakelugnar och lergods och företaget sysselsatte 1917 ca 300 anställda. I den gamla kakelfabriken på Kungsängen fortsatte verksamheten till 1928 då fabriken totalförstördes i en häftig brand.

Nästa inköp gjordes 1918 då ytterligare en Uppsalakonkurrent förvärvades, nämligen C Boivie Kakelfabrik. Verksamheten i denna fabrik upphörde redan efter ett år.

Några år senare eliminerades en annan konkurrent. År 1926 förvärvade Upsala-Ekeby konkursboet efter Örebro Lervarufabrik. Köpet omgärdades av hårda beskyllningar om kupp och förfalskad revers men avgjordes rättsligt i Uppsalas favör. Ett kort tag drevs verksamhet i Örebro under namnet Örebro Fajansfabrik, men redan i december 1927 lades den ner och överfördes till Upsala-Ekebys fabrik i Kungsängen. Av de 36 anställda fick en handfull fortsatt arbete i Uppsala.

Köpen och nedläggningen av konkurrenterna fortsatte. År 1931 köps A. Th. Sandbäcks kakelfabrik i Kalmar och läggs ner. År 1932 accepterar ägaren till Sala kakel- och Stenkärlsfabrik ersättning av Upsala-Ekeby för att inte bygga upp fabriken igen efter en brand. År 1935 köps Gefle Porslinstrafik och år 1937 S:t Eriks Lervarufabrik.

År 1942 köptes Karlskrona Porslinsfabrik, som inte omedelbart lades ner utan som inte utan framgång drevs som dotterbolag till 1967 då den lades ner. Som mest sysselsatte fabriken 450 personer.

Kakelugnar

Kakelugnar var vid sidan av olika slags byggnadstegel länge den viktiga produkten. Kring sekelskiftet 1900 sålde man årligen ca 30 000 ugnar. Men snart därefter började efterfrågan på kakelugnar minska i takt med att centralvärme blev vanligare. I mitten av 1920-talet hade detta blivit mycket påtagligt och efterfrågan sjönk dramatiskt. Upsala-Ekeby höll dock ut i det längsta men år 1945 upphörde slutligen all kakelugnstillverkning.

Kakelplattor

Fusionen med Upsala Kakelfabrik innebar att en viss tillverkning av kakelplattor fördes in i företaget. När nu kakelugnarna tappade mark beslöt man att i stället satsa på sådana plattor. Bakom beslutet av stod främst Nils Sterner, son till Axel Sterner och bolagets VD åren 1927-1960.

Kakelplattor som var något som vunnit allt större spridning, inte minst i övriga Europa, och det blev företagets stora produkt.  I mitten av 1960-talet tillverkades årligen inte mindre än ca 70 miljoner plattor.

Byggnadstegel

Den ursprungliga produkten var olika typer av byggnadstegel och företaget kämpade länge för att få lönsamhet i denna tillverkning. Som nämnts ovan var beslutet att satsa på taktegel en del av dessa ansträngningar. År 1920 införlivades Skattmansö tegelbruk i företaget och all produktion av taktegel förlades dit. Den har senare gått upp i Vittinge Tegelbruk. I anslutning till förvärvet av S:t Eriks keramikdel lades Upsala-Ekebys tillverkning av byggnadstegel i Uppsala ned.

Konstnärlig keramik

En viss produktion av enklare hushålls- och prydnadsföremål av lergods fanns redan från bolagets allra första tid. Köpet av S:t Eriks kakel och keramikfabrik gen kraftig impuls till en förnyelse och utveckling av denna del av bolagets verksamhet. Dessutom sökte man efter något som kunde komplettera och kanske ersätta den vikande marknaden för andra varor.

S:t Eriks hade redan sedan ett tiotal år engagerat framstående formgivare och producerade lergods av hög kvalitet. En av dessa formgivare var den unga Anna-Lisa Thomson kom över till Upsala-Ekeby ett par år före köpet och fick där en nyckelroll.

Vid denna tid var det vanligt att se ner på det lättbrända lergodset och se det som underlägset stengods. Företagsledningen ville tillsammans med Anna-Lisa Thomson höja anseendet och kvalitén på lergodsvarorna. Till detta bidrog i hög grad Sven-Erik Skawonius, som var konstnärlig ledare år 1935-39 och konstnären Vicke Lindstrand som anställdes 1942. Till företaget knöts senare en imponerande rad av formgivare som alla bidrog till en lysande produktion av konstnärligt högtstående keramik, som idag är mycket eftertraktad. Bland dessa formgivare märks bl a Ingrid Atterberg, Marie Simulson och Hjördis Oldfors.

Erik Hammerlund, Upsala-Ekebys siste VD, visste att berätta att han en gång gjort en rundvandring i fabriken tillsammans med dåvarande finansminister Gunnar Sträng. När man då kom in på keramikavdelningen utbrast Sträng: ”sånt här ska man inte syssla med, det har alltför låg teknisk nivå och är alltför arbetsintensivt”.  ”Jaså”,  svarade  Hammerlund,  ”vad  ska man då ägna sig åt”? ”Man ska driva varvsindustri”, sa ministern.

Fortsatta företagsköp

År 1964 gjordes ett stort företagsförvärv. Då införlivades det stora bolaget Rörstrand i Upsala-Ekebykoncernen. Några år senare köptes ytterligare ett par mindre porslinsfabriker. Upsala-Ekeby kom på detta sätt att stå för 80% av den svenska porslinstillverkningen. Inget av detta ägde rum i Uppsala.

Koncernen köpte också en rad företag som ägnade sig åt annat än tillverkning av keramiska produkter. Det kunde handla om byggmaterial, glas (Reijmyre, Kosta Boda), silver (GAB, Gense), plast och kemikalier.

Men trots dessa köp fortsatte utförsbacken. År 1973 såldes fabrikslokalerna med tillhörande mark och ett antal bostäder till Uppsala kommun som sedan för en tid arrenderade ut fabriken till bolaget.

Nedläggning

År 1977 lades tillverkningen i Uppsala ned och staden förlorade slutgiltigt en stor arbetsplats med en hundraårig historia. Koncernen köptes 1980 av Proventus och huvudkontoret flyttades till Stockholm. Efter ytterligare ett par år styckades koncernen och del olika delarna hamnade hos nya ägare.