C. Boivies kakelfabrik
Centralt i dagens Uppsala, i hörnet av Kungsgatan och Skolgatan (kvarteret Bredablick) låg länge en av Uppsala fyra kakelfabriker. Den köptes 1882 av Carl P Boivie (1841-1922, namnet uttalas Beve) och därefter, fram till dess att Upsala Ekeby övertog den, så bar den namn efter sin ägare.
När Boivie trädde in hade redan kakelverksamhet pågått på tomten ett trettiotal år. Det började med att kakelugnsmakaren Gustaf Wahlgren flyttade dit och lät bygga ett enkelt kakelugnsmakeri med en liten brännugn. Men redan efter ett par år gick han i konkurs och verkstaden övertogs av kakelugnsmakarna Johan Israelsson Coddelius och Måns Dahlén som år 1860 säljer den till Johan Erik Malmgren (1816-1893). Både Coddelius med söner och arvingar och Dahlén fortsätter dock som kakelugnsmakare.
Malmgren utökar den fabrik han köpt och nu tas steget tas från hantverk till industri. När fabriken säljs 1882 har den 7 anställda och 300 kakelugnar tillverkas årligen.
Carl Boivie köper fabriken tillsammans med August Petterson, men denne kliver av redan efter några månader; Carl Boivie blir ensam ägare och döper företaget till C. Boivie Kakelfabrik.
Under Boivies tid ökade antalet anställda från ett knappt tiotal till ett 60-tal personer och årsproduktionen uppgick till slut till 1500 – 2000 kakelugnar. Många av Boivies kakelugnar var vackra och konstnärligt utformade. Boivie var också tidigt ute med att ha fotografier av kakelugnar i sin priskurant.
Vid sidan av kakelugnarna tillverkades även en del hushållskeramik. År 1918 övertar Upsala-Ekeby fabriken och ett år senare läggs driften ned.
En kakelugn från Boivies år 1906. UM
Boivies Kakelfabrik år 1901/2 i hörnet av Kungsgatan och Skolgatan. Foto: Dahlgren UM
Facklig oro
Lönefrågan bland stadens kakelugnsmakeriarbetare var i torsdags åter föremål för öfverläggning vid fackföreningens extra möte. Resultaten af förtroendemännens uppdrag framlades nu för föreningen, och framgick däraf, att Ekeby och Kungsängsbolagen i det allra närmaste ingått på arbetarnes fordran, men att de respektive cheferna vägrat att bekräfta detta genom sina namnunderskrifter å prislistan. På af ordföranden framstäld fråga, om dessa fabriken arbetare för närvarande ändock ville acceptera principalernas beslut, svarades ett enhälligt ”ja”, under förklaring att de visste, det dessa herrar vore män som stode vid sina ord.Från S:t Erik hade ännu intet definitivt besked inkommit, på grund af att saken skulle afgöras å bolagsstämma, som hålles i afton, men arbetarne därifrån voro fullt öfvertygade om att saken skulle aflöpa till deras fördel
Återstod således endast Boivies fabrik, hvars ägare icke var lika lätt att komma öfverens med. Herr Boivie klandrades skarpt för sin slingeraktiga hållning detta afseende. Så lärer han själf uppgjort en prislista, som han påstod skulle vara lika med Ekeby, men vid närmare granskning af densamma funno hans arbetare, att höjning skett å en del gods och minskning å annat, och att som följd däraf en del arbetare skulle få fördelar på de andras bekostnad. Tillika hade han hotat med lockout.
Debatten om hr Boivie och huru föreningen skulle ställa sig gent emot honom upptog minst två timmar af mötestiden, och blef resultatet, att föreningen tillsatte en sjumannakomitté af hans egna arbetare, som till måndag afton skulle affordra honom ett bestämdt svar. Blir svaret nekande, som det antogs, skall styrelsen genast underrättas därom för att omedelbart sammankallas till extra möte.
För att göra sig riktigt förvissad om den verkliga stämningen dels bland Boivies egna och dels bland de öfrige fabrikernas arbetare, framstälde ordföranden proposition på, om de ville fullt ställa sig solidariska med hvarandra, i händelse af en eventuell sträjk, hvarpå till svar ljöd ett enhälligt och kraftigt ”ja!” från det talrikt församlade mötet. Hr B. lär ha omkring 50 arbetare, hvaraf nästan alla äro med i föreningen.
(UNT 28 mars 1896)