Osmunds

Idag är det inte så uppenbart varför det nya bostadsområdet i den centrala stadens södra del fått namnet Industristaden. Går man däremot tillbaka några år inser man att stadsdelsnamnet är välfunnet och att det är ett sätt att hedra alla dem som byggde upp och arbetade i de industrier som en gång fanns här. En av dessa var FABRIKS AB OSMUND. Företaget verkade i Uppsala under drygt ett halvsekel och växte successivt till att bli en kvalificerat företag med en omfattande export. När det år 1947 flyttade till Kungsängen sysselsatte det 50 arbetare.

När Svenska frihjulsnavfabrikens mekaniska verkstad i Uppsala, som tillverkade frihjulsnav åt såväl Nymans verkstäder som Josef Eriksson cykelfabrik (Fram) 1912 ombildades bytte företaget namn till Fabriks AB Osmund. Men det var inte bara ett namnbyte. Även produktionen fick en helt annan inriktning. Frihjulsnavet ersattes av tillverkning av olje- och gaseldade industriugnar, elektriska ugnar, härdugnar, smidesugnar, blåsmaskiner och nitritvärmeugnar. Osmunds tillverkade också lokomotivhjulringar, evakueringsventiler, högtrycksfläktar, transportrullar till brädgårdar m.m. 1936 infördes i produktionsprogrammet en patentskyddad tillverkning av temperaturregulatorer, som marknadsfördes under namnet ”FABO”.

Bakom den här omvandlingen stod en ingenjör Sidén tillsammans med bagarmästare Carl Åberg och direktör Arvid Hedfors med den senare som verkställande direktör.

Från att ha varit en mindre verkstad utvecklades Osmunds till ett stort företag med specialinriktad produktion. I stadsdelen Kungsängen i Uppsala fanns som nära grannar ett knippe tunga verkstadsindustrier. Förutom Osmunds fanns där även Stål & Maskin AB och Tullgarns Gjuteri & Mekaniska Verkstad AB.

Under krigsåren på 1940-talet hade företaget 175 anställda. Produktionen var då huvudsakligen inriktad på vedeldade och elektriska ugnar. Leveranserna gick då i allt väsentligt till mottagare i Sverige, Finland, Norge och Danmark. Efter kriget nästan halverades antalet anställda. 1953, då sönerna Karl Einar och Kurt tog över ledningen av företaget efter fadern Karl Einar Lundberg, hade företaget ett 90-tal anställda.

Arvid Hedfors

Osmunds hade under en lång följd av år, från 1927 till 1953, en synnerligen expansiv period med ingenjör Karl Einar Lundberg som verkställande direktör i företaget. Som sådan efterträddes han av sin äldste son och namne. På 1970-talet hade företaget ökat till något över 100 anställda. Osmundfabriken i Uppsala och dess produktion var då välkända i stora delar av världen.

Lokaler

År 1935. Foto: Sagerholm UM

Företaget höll till att börja med till i lokaler i hörnet av Svartbäcksgatan och Fabriksgatan. I takt med att tillverkningen ökade krävdes nya och större lokaler och 1918 flyttade företaget in i då nya fabrikslokaler på Norra Kungsgatan 6-8 (sedermera Adilsgatan 5-7) i Svartbäcken. 1947 var det dags för nästa flytt, den här gången till nybyggda lokaler på Sågargatan 9-11 i Kungsängen.

Läs vad Franzén och Ejdesjö skriver om Osmunds byggnader i sin rapport om Uppsalas Industribyggnader. Klicka här.

Fabriken på Adilsgatan år 1935. Foto Axel Sagerholm. UM

Slutet

Inför ett generationsskifte beslöt ägarfamiljen Lundbergs år 1976 att sälja Osmunds till ett företag med namn Tabo Industriugnar i Stockholm. Detta företag konstruerade och sålde ugnar, speciellt krematorieugnar. Osmunds var då fortfarande ett lönsamt företag och hade 66 anställda. Året därpå övertog Tabo också AB Gränges Engineering som ett par år tidigare övertagit tre andra företag inom ugnsbranschen – E Eriksson Maskin AB, Electrolux Wascator i Alingsås och Ugnsbyggnadsbyrån i Växsjö. Tabo har nu sammanlagt ca 290 anställda.

År 1978 beslutar företaget att rationalisera och slå ihop de fem enheterna och koncentrera verksamheten till en plats, nämligen Uppsala där den största tillverkningsenheten låg. Man skulle samtidigt skära ner antalet anställda, främst minska antalet tjänstemän, och planerade att efter omställningen ha 176 anställda. Uppsala kommun visade stort engagemang för att få företaget till kommunen. Avgörande för beslutet var att kommunen köpte företagets fastighet och gav ett lån för att bygga ett nytt kontorshus. Bolaget bytte samtidigt namn till Ugnsbolaget Tabo AB (UTAB).

Den vikande stålkonjunkturen kombinerat med de problem som orsakats av flytten gjorde att UTAB snabbt hamnade i svårt läge och förlusterna hopade sig. Redan i december 1979 inställde man betalningarna och 1980 var konkursen ett faktum. Ett 90-tal anställda förlorade sina arbeten och Uppsala var ett fint industriföretag fattigare.

Det som främst finns kvar av äventyret är företaget Crematec i Skultuna. Det har nämligen sina rötter i Tabos krematorieugnsverksamhet via en komplicerad följd av affärer. Se Crematecs historia.

Osmunds ”varumärke”

En härdugn

Owe Hedin berättar

Klicka här för att höra (och se) Owe Hedin berätta om sin tid på Osmunds.

En beskrivning från 1920-talet

En kompletterande bild och en bild av hur företaget kunde beskrivas på 20-talet får den som läser en artikel i skriften Svensk Industri i Ord och Bild nr 22 (1922).

Här framhävs speciellt den roll som Arvid Hedfors spelade som konstruktör och direktör. Hedfors var född i 1878 och avled 1943. År 1905 patenterade han tillsammans med A. Wesström en bromsanordning vid frihjulsnav. Åren 1905 – 08 arbetade han vid Uppsala Separator som verkstadschef. År 1907 uppfann han en separatorkula (Favorit). År 1912 deltog han starten av Osmunds. År 1928 lämnade han Osmund och flyttade till Tierp där han startade en tillverkning av skärprullar för pappersmasseindustrin (Stenborgs Gjuteri). Omkring 1933 fick han patent på Ewartskättingen och flyttade till Arboga.

Artikeln från 1922 börjar så här:

Klicka här för att ladda ner hela artikeln i PdF-format.

Men vad är Osmund?

Osmund är annars ett ord, som under medeltiden var förknippat med ämnesjärn ur blästerugnar. Redan i mitten av 1300-talet var osmundjärnet ett känt begrepp inte bara i Sverige utan också i resten av Europa.

I ett gammalt ”Bergverks Lexikon” från 1700-talet kan man under rubriken ”Osmundssmide” läsa: ”Säkrast är dock det, att osmund varit ibland de första detta rikets producter uti järn, och det mycket allmänt, hälst uti de mäst aflägsne och skogrikaste provincier, långt förrän konsten att kola varit bekant, och kan hända redan uti Hedentima, då Dvärgasmidet idkades —- Uti början af 13:e Seculo var redan osmund en handelsvara, som exporterades till utländningar —-”.

Ingen vet med säkerhet varifrån ordet osmund kommer. Men järnet, som kallades osmund, kom i alla fall från Sverige. Det äldsta belägget på ordets förekomst lär vara en holländsk tullhandling från år 1252, där det betecknar ett från Sverige importerat järn.

Men vad finns det för samband mellan den suggestiva Osmundfiguren med sitt fängslande utseende och företaget Fabriks AB Osmund, som valt att använda honom som sitt firmamärke? I det ovan citerade lexikonet talas det om ”dvärgasmide i hedentima”. Det är ett uttryck med suggestiv innebörd och hör samman med smideskonstens barndom. När Fabriks AB Osmund själva skulle förklara sambandet mellan Osmundfiguren och företaget tyckte man att namnet Osmund var väl värt att bevara. Här fanns, menade man, samma klang av mystik och hednatro som i uttrycket ”dvärgasmide i hedentima”. Och menade företaget: ”Vi sätter en ära i att åt nutid och eftervärld kunna bidra till att hålla levande ett namn med så stolta traditioner.

RA
THbg