Upsala Kappfabrik eller ”Kapplasses” som den ofta kallades var på sin tid Uppsalas största kvinnoarbetsplats. Under 1960-talet utgjorde företaget en liten koncern som sysselsatte nära 600 personer, varav ca hälften i Uppsala. Man hade tillverkning på tre orter; Uppsala, Enköping och Örbyhus. Så småningom blev emellertid importkonkurrensen alltför svår och tillverkningen i Uppsala upphörde 1970. Idag finns delar av de gamla fabriksbyggnaderna på Dalgatan i Eriksdalsområdet (”Bortre Luthagen”) kvar, sedan några år ombyggda till bostäder.
Josef W. Larsson Klädes och Manufakturaffär
Hösten år 1904 övertogs A. B. C. Petterson Klädes och Manufakturaffär på Svartbäcksgatan 18 av Josef Larsson (1876-1962). Där fanns också en syateljé med några sömmerskor som på beställning sydde kappor och dräkter. Ett tidigt tecken på Josefs intresse för damkappor var att han redan första året tillkännagav att han öppnat en särskild avdelning i butiken för sådana kappor.
Upsala Kappfabrik
Verksamheten växte och 1912 började han använda namnet Upsala Kappfabrik. Verksamheten fortsatte att växa och flyttades först till S:t Persgatan 14 och år 1917 till S:t Persgatan 27. Detta år ombildade Larsson, tillsamman med andra tre herrar, företaget till aktiebolag. Vid denna tid sysselsatte det ett 60-tal arbetare.
Vid sidan av kappfabriken öppnade Josef Larsson år 1916 en kappbutik på Drottninggatan 3. Denna kompletterades efter några år med ytterligare en kappbutik på Svartbäcksgatan 10. Dessa två levde vidare och fanns kvar en bit in på 1960-talet, efter att ha bytt adress till Drottninggatan 6 och Svartbäcksgatan 11.
Josef W. Larsson (1876-1962)
1920-talet
Ett stort steg togs 1924 då man flyttade till Dalgatan 15. Den nybyggda fabriken var uppförd i ett slags nyklassicistisk stil och ritad av Simon Lindsjö. Nu kunde man på allvar tala om en industri. Här fanns modern maskinell utrustning och ett tidsenligt löpandebandsystem. Tillverkningen omfattade kappor och dräkter av ylle.
Den nya fabriken på Dalgatan. Foto: Sagerholm. UM
1930-talet
År 1933 lanserades namnet Larella som blev fabrikens ledande varumärke. Antalet anställda var i mitten av decenniet uppe i ca 350. Även den nya lokalen på Dalgatan blev otillräcklig och fabriken byggdes om och byggdes till. En vinkelbyggnad, ritad av Gunnar Leche, tillkom år 1935.
Foto: A Sagerholm 1934. UM
1940-talet
Josef Larsson stod kvar som företagets VD fram till 1939, då han efterträddes av sin son Hilmer (1902-1943). Denne hann bara verka fram till 1943 då han avled. Hilmer ersattes av sin hustru Britta som kom att leda företaget som verkställande direktör till år 1959.
Brita Larsson Foto: UppsalaBild UM
Hilmer Larsson Foto: UppsalaBild UM
Kappfabriken år 1942. Foto: Sture Carlsson. UM
Foto: P Sandberg UM
År 1947 förvärvade kappfabriken en filial i Upplandsbodarna (Skutskär) och år 1950 blev en ny fabrik, ritad av Ralph Erskine, färdig. Totalt fanns nu sammanlagt 400 anställda.
Gamla Skutskärsfabriken. Foto Sture Carlsson. Företagens hist.
Nya Skutskärsfabriken. Bildkälla: Arbetarbladet/Fredrik Björkman
1950-talet
Man förblev trogen sin affärsidé och fortsatte att tillverka kappor och tvådelade dräkter av god traditionell kvalité. Målgruppen var kvinnor som sökte förnuftiga och välsydda ylleplagg med fin passform. I början av 1950-talet var årsomsättningen ca 8 miljoner och man sysselsatte ca 300 personer.
Inledningsvis var lönsamheten god, men man började känna av och den minskande efterfrågan på yllekonfektion. År 1958 sålde Britta Larsson och hennes familj aktiemajoriteten till tre herrar, Sven Sandstedt, Egon Alexandersson och Tore Dahlström som bildade företaget AB Young Lady. Sandstedt var civilekonom med bakgrund från Stockholms Bryggerier och blev VD, Andersson blev fabrikschef och Dahlström försäljningschef.
Under den nya ledningen tog rationaliseringsarbetet fart och den fabrik man sedan 1947 hade haft i Skutskär lades ner. Omsättningen sjönk till 6 miljoner.
1960-talet
Tillverkningen rationaliserades, nya maskiner köptes in och arbetsorganisationen förändrades. Nu tog det tre timmar att sy en kappa mot det tredubbla trettio år tidigare. Omsättningen steg till 12 miljoner kr per år och denna omsättning uppnåddes med färre anställda än under 1950-talet. Företaget började gå bättre.
År 1967 köptes Hettemarks Konfektionsfabrik i Enköping och Syfabriksaktiebolaget Örbyhus (SABÖ) av Upsala kappfabriks moderbolag Young Lady. Fabriken i Uppsala tillverkade huvudsakligen damkappor och dräkter i ylle med varumärkena Upsala Kapp, Larella och Young Lady. I Enköping gjorde man ungdomsbetonade plagg och i Örbyhus koncentrerade man sig på fritidskläder. Varumärket Hettemarks behölls. Som reklamslogan användes bl.a. Upsala Kapp. Ytterst välklädd – ytterst och Hettemarks – det märks.
Den sammanlagda omsättningen steg till närmare 30 miljoner kr per år och man hade som mest cirka 600 anställda, varav drygt hälften eller cirka 300 (huvudsakligen kvinnor) var anställda vid fabriken på Dalgatan.
I takt med att den svenska efterfrågan minskade ökade intresset för export. En viktig faktor var också de nya frihandelsavtalen. Man var övertygad om att svensk konfektion var konkurrenskraftig och att det borde finnas många för vilka stil och kvalitet var viktigare än priset. Förväntningarna infriades åtminstone delvis och exporten, framförallt till USA, Kanada, England, Österrike, Schweiz och de nordiska länderna kom att svara för ungefär 5 miljoner av omsättningen på 30 miljoner kr.
Foto: G Sundgren UM
1970-talet – textilkrisen
De ekonomiska svårigheterna för företag i textilbranschen ökade markant i slutet av 1960-talet. För Uppsala Kappfabriks del ledde detta till att verksamheten på Dalgatan lades ner i oktober 1970 och att produktionen fördes över till Enköping och Örbyhus. Av de 120 anställda erbjöds 50 arbete i Enköping eller Örbyhus.
En hastig och närliggande förklaring är att krisen berodde på att kläder kunna produceras billigare utomlands, tack vare lägre löner. Utan tvivel var detta en viktig faktor, men som Marie Ulväng visar i sin artikel Kvalitet som ideal och strategi (Historisk Tidskrift 144:3 2024) var det inte bara en ren prisfråga. Bilden var mer komplicerad. Ulväng pekar på fler andra faktorer.
Kappfabriken och övrig svensk konfektion hade svårt att ställa om till nya modeinfluenser och nytt konsumtionsmönster. Ungdomskulturen fick genomslag och efterfrågan försköts från tung yllekonfektion till lättare, billigare och mer fritidsbetonade plagg. Modeväxlingar kom allt snabbare vilket medförde krav på kortare leveranstider. Kappfabriken höll fast vid sin traditionella syn på kvalitet och vände sig mot parollen köp, slit och släng. Man kunde inte heller utan vidare ställa om produktionsapparaten. Kappfabrik insåg visserligen tidigt att tonårsflickor blivit en viktig kundgrupp och man satsade på mode och marknadsföring riktad mot dessa. Men ungdomsmode sågs endast som ett dammode med lite gladare färger och pigga detaljer.
En annan faktor var den ökade frihandeln. Sveriges inträde i GATT 1947 och i EFTA 1960 skapade inte bara bättre möjligheter för export utan ledde framförallt till en kraftigt ökad import.
En tredje faktor var förändringen i handeln. Kappfabriken sålde länge sina produkter med hjälp av egna mannekänger och utan mellanhänder direkt till butiker. Senare växte varuhus och kedjebutiker fram och den fristående detaljhandeln gick samman i inköpsorganisationer. Inköparna visade sig föredra utländska leverantörer som skickligt tolkade modeväxlingar och erbjöd kortare leveranstider.
Efterspel
År 1977 bildades en ny koncern där AB Young Lady/Hettemarks kom att ingå tillsammans med en handfull andra företag. Koncernen fick namnet SweTeko och ägdes av statliga Eiser. Varumärkena Larella och Hettemarks levde vidare inom den nya koncernen. SweTeko hamnade emellertid snart i svårigheter och år 1982 beslöt man lägga ned produktionen vid gamla Hettemarks i Enköping. Fabriken fortsatte dock några år som ett löntagarägt företag innan tillverkningen år 1985 slutligen upphörde. Varumärket Hettemarks övertogs av annan ägare.
Den gamla fabriken på Dalgatan utnyttjades under åren 1972 -1977 av Uppsala Musikforum. Idag inrymmer den ett antal bostadsrättslägenheter.
Kapplasses idag
Mer läsning
Klicka här för att läsa Marie Ulvängs uppsats Kvalitet som ideal och strategi – Kappfabriken och konfektionsindustrins globalisering, 1940–1970. Så här sammanfattar hon den:
I början av 1950-talet var merparten av alla kläder som såldes inom landet svensktillverkade. 20 år senare var andelen knappt en tredjedel. Marknaden hade globaliserats och konsumenternas efterfrågan tillgodosågs bättre av utländska tillverkare. I den här artikeln undersöks hur en gren inom svensk damkonfektion, kappfabriken, agerade när trend och snabba modeväxlingar blev viktigare än personlig stil, kvantitet gick före kvalitet och fler konsumenter föredrog bekväma och lättskötta kläder till låga priser. Analysen visar att branschen var övertygad om att svensktillverkade kläder av god kvalitet hade en marknad. Med hjälp av upplysande reklam skulle fler konsumenter förstå värdet av att välja svensk kvalitet. Istället väntade nedläggningar, kantade av motstånd och en oförmåga att ställa om produktionen.
År 2002 berättade Märta Andersson om sitt liv och arbetet hos ”Kapp-lasse” för Lennart Göransson
Märta Andersson hette en av kvinnorna på kappfabriken. Hon intervjuades av mig år 2002 vid 101 års ålder. Märta avled något år senare. Hennes föräldrar hade ett litet hemman i Skuttunge. Då hon var liten dog modern och en morbror tog hand om henne då fadern inte hade möjlighet till det. Från 14 års ålder tjänande Märta som piga hos olika familjer på landet. På första platsen gav de 20 kronor i månaden. Se’n fann hon en bonde som gav 25. ”Jag fick mjölka kor och göra allt. Vi sov i köket både dräng och piga.”
Det var väldigt ofritt och då det kom främmande till familjen kunde hon få stå och diska på helgkvällar till kl 9. ”Man var ”städslad”. Och trivdes man inte utan gick ifrån så stod det i papprena att fjärdingsman var skyldig att hämta en tebaks.” Det visste Märta. Man fick vänta till slankveckan i slutet av oktober om man ville byta till en annan tjänst. Så kom hon till Uppsala vid 21 års ålder. En fru Grääs som var hemsömmerska behövde någon. Märta lärde sig sy. Men det var magra villkor hos fru Grääs som lånade pengar av Märta.
”Men hon var snäll ändå frun”, minns hon. ”Jag ville få det bättre och sökte hos Kapp-Lasse – Josef Larsson.” Då var det nybyggt på Dalgatan och de trånga lokaler som företaget börjat i på Svartbäcksgatan och på Storgatan hade lämnats.
”Jag var mallig och sa att jag kunde sy. Men när jag hörde Lasse svara att ”här sydde man inte som hemsömmerskor” då trodde jag det var kalla handen.” Men Märta blev antagen. ”Jag sätter dig med en som kan så får du lära dig. Du ska se att det här går bra”, sa han och klappade mig på axeln. ”För de första tio dagarna fick jag hela 37,50 kronor. Det var en förbättring.” Det var för pengarna de arbetade. Och de var inte alltid så nöjda med ackordet. Märta lärde sig sy hela kappor. Chefen bestämde vem som skulle sy vad. Pressama var män liksom cheferna. ”En del flickor prövade på andra jobb men ibland kom de tillbaka”, säger hon. ”Det kom dit en idé från Tyskland att man skulle ha ett band att arbeta efter. Men arbetet blev så uppstyckat då.”
I hela 45 år sydde Märta hos Kapp-Lasse.
Märta Andersson
En gammal artikel i Upsala Nya Tidning ger en liten inblick i företagets personalpolitik
Så syr man en kappa. Foto P Sandberg UM
”Från källare till vind, från inköpsavdelning till försäljningsorganisation får de omkr. 400 anställda vid Upsala kappfabrik i dessa dagar en inblick i det företag, där de har sin dagliga verksamhet. I grupper får nämligen 15-tal anställda åt gången göra en rundvandring i hela fabrikslokalen och bekanta sig med de arbeten, som utförs på andra avdelningar, än dem där de själva arbetar. Det är ett naturligt och bra medel att höja intresset för företaget hos de anställda, och uppskattningen var allmän bland dem, som på onsdagen fick göra rundvandringen.
Många av de vid fabriken anställda har år efter år suttit på sin plats och format en enda detalj utan att känna till något närmare om tillverkningen som helhet. Den goda idén att ta dem med på sådana här rundvandringar i fabriken uppskattas därför av arbeterskorna, som genom en sådan inblick i fabrikationen väl också får större intresse för just den detalj i tillverkningen, som beror på deras arbete”.
(UNT 11/9 1947)
Källor
Hillbom, Johan W. Uppsala Industrier. Uppsala Industriförening, 1968
Sjöholm, Olof Richard: Folk och Företag kring Fyris. Uppsala 1995
Ulväng, Marie: Kvalitet som ideal och strategi. Historisk Tidskrift 144:3 2024
UNT
SvD
T Hedberg (2024)