Uppsala Ångkvarn

I nästan 150 år, från grundandet 1874 eller kanske snarare 1867, fram till nedläggningen hösten 2018 har kvarnen, under olika namn, dominerat hamnområdet med sin verksamhet. Detta var en gång Uppsala största industri.

Hur det startade

År 1874 bildade H W Söderman tillsammans med Wilh. Ulander, Joh. Johansson och Pehr Lundberg aktiebolaget Upsala Ångqvarn. Bolaget övertog den kvarn, den s k Eldkvarn, som låg nere vid hamnen som Söderman kort tid tidigare köpt. Det var en gammal vattenkvarn som C W Ulander och bagarmästarna Åberg och Feith köpt i början av 1860-talet och gjort om till ångdrift. Kvarnen var en tullkvarn, dvs bönderna betalade in natura genom att lämna spannmål som ersättning.  Men kvarnen gick dåligt och verksamheten hade tidvis legat nere.

Det nya aktiebolaget tog också över Södermans andel av brännvinsbränneriet i Svartbäcken och efter något år förvärvades återstoden. Söderman blev störste aktieägare och en av bolagets två (!) verkställande direktörer. Den andre var Joh. Johansson. I denna märkliga konstruktion låg ett frö till framtida problem.

Vem var H W Söderman?

År 1862 är det dags för ett nytt äventyr. Då startar Söderman tillsammans med Törnlund en ny ångbåtsförbindelse till Stockholm och konkurrerar framgångsrikt med det etablerade monopolrederiet Upsala Ångfartygsbolag. Det nya rederiet och det nya fartyget bär namnet Garibaldi.

Von Dübens bryggeri hade svårigheter och von Düben själv hade lämnat ledningen. De återstående ägarna vänder sig till Söderman. Resultatet blir att ett nytt bolag, Upsala Bayerska Bryggeri AB bildas med 39 aktieägare. Söderman tecknar sig för 30% av kapitalet och blir verkställande direktör. Även Törnlund går in. De nya ägarna investerar kraftfullt och går över till det moderna tyska sättet att brygga öl och bryggeriet blir ytterligare en lönsam industriell verksamhet.

År 1866 öppnar sig en ny möjlighet. Lejstabro kvarn och Bränneri i Rasbo har gått i konkurs . Bränneriet är vanskött, men Söderman ser möjligheter och köper fabriken genom en bulvan. Affären leder till diverse rättstvister men Söderman klarar sig helskinnad igenom och låter genomföra radikala ombyggnader och maskininvesteringar.

Efter 15 år i Uppsala hade nu Söderman gått från att vara en medellös yngling till att bli en av stadens allra rikaste män. Mer om detta och inte minst om den förbittrade striden om rättigheten att utskänka och sälja brännvin finns att läsa i Claes Melins bok.

Vem var Ulander

Även Wilhelm Ulander (1820-1911) kom från enkla förhållanden och började tidigt arbeta i sin brors handelsbod i Uppsala. Efter några år ärver han den och anställer den 10 år yngre Söderman. Ulander kan bygga upp en förmögenhet med hjälp av brännvinsförsäljningen i sin handel och ger sig utan större framgång in i diverse affärer. Men andra uppgifter lockade.

Han var synnerligen aktiv i det uppsaliensiska näringslivet och han grundade Uplands enskilda bank, där han också var chef.

Ulander satt i stadsfullmäktige mellan 1863 och 1900. Han var vice ordförande i borgerskapets äldste och den förste valde ordförande i drätselkammaren (motsvarar dagens kommunstyrelse). Ulander representerade borgarklassen, men det som
främst kännetecknade honom var hans personliga egenskaper. Röstsystemet gav då ävenbolag rösträtt vilket gav bankdirektören Ulander en maktposition. Kombinationen av Ulanders personliga röster och hans bolags röster gjorde honom till en reell maktfaktor i stadens styrelse.

Ulander hade ett annat mycket viktigt och lönsamt uppdrag. Han ingick tillsammans med bryggare Beijnoff och kryddkramhandlaren Schram i den ”tremannadirektion”, vars uppgift var att fördela rättigheter att bränna brännvin och att utskänka och försälja denna dryck. Som Herbert Lundh skriver i sin bok ”Det glömda Uppsala”, var detta en trio ”som väl förstod att tillvarata sina egna intressen gentemot staden”.

Vem var Törnlund?

Frans Otto Törnlund (1829-1898) hade en liknande bakgrund som Söderman och kom att följa en likartad bana. De två ynglingarna blev tidigt nära vänner och kom att ha ett långvarigt och lönsamt samarbete. Så småningom inträffade dock en brytning. Törnlund blev även han en förmögen man.

Den nya kvarnen

Under mitten av 1800-talet var det uppenbart att tiden började gå ifrån de små gamla väder- och vattenkvarnarna. Nya ångdrivna industrikvarnar etablerades på olika håll. Äldst i sammanhanget var Stockholms Eldkvarn från 1805.

Arbetet med att förvandla kvarnen nere vid hamnen till en modern industrikvarn inleddes omedelbart efter köpet..Under åren 1875-77 byggdes ett par magasin och maskiner förbättrades och kompletterades. Den ursprungliga kvarnbyggnaden byggdes ut med två flyglar mot öster. År 1877 drogs ett järnvägsspår ner till hamnen och kvarnen fick en direkt järnvägsförbindelse och ett par år senare tillkom en egen telefonledning till kontoret på Vaksalagatan.

Ledningskris

På bolagsstämman den 1 september 1877 lyckades några aktieägare med bl a Törnlund göra en kupp och helt avlägsna Söderman från bolagets ledning, trots att denne var den ojämförligt störste aktieägaren med en tredjedel av samtliga aktier. Tre verkställande direktörer utsågs, bland dem Törnlund. Vad som egentligen låg bakom konflikten är inte uppenbart, men Stockholmskontorets ställning var en stridsfråga. Diverse beskyllningar framfördes och uppenbarligen var samarbetsklimatet ansträngt.

På en stormig bolagsstämma den 1 september 1882 återställdes ordningen och Söderman återinträdde som ensam verkställande direktör och fungerade som sådan fram till sin död den 13 april 1901. Han efterträddes av sin son med samma namn som behöll posten till 1925 då han i sin tur efterträddes av den tredje H W Söderman (1899-1978).

Kvarnens fortsatta utveckling

Med Södermans återkomst 1882 inleddes en lång serie av successiva förändringar och utbyggnad av produktionsapparaten. Nya maskiner anskaffades, byggnader revs och nya uppfördes.

Som första svenska kvarn lämnade Ångkvarn den gamla tekniken och övergick till malning med valsstolar. Det första steget tog företaget år 1883 genom att anskaffa ett valsverk med sju valsstolar. Åren 1890-91 slutfördes kvarnens förändring till valskvarn. Hösten 1892 infördes elektrisk belysning.

I november 1900 drabbades kvarnen av en omfattande eldsvåda som förstörde stora delar av kvarnbyggnaden. Den kunde dock repareras och byggdes senare om och på.

År 1916 togs ett nytt viktigt steg . Nu elektrifierades kvarnen med ström hämtad från Älvkarleby.

Det ekonomiska resultatet varierade. Åren då Söderman var bortkuppad var svåra, vilket säkerligen underlättade hans återkomst. Även under 1880-talet drabbades företaget av svårigheter, som t o m hotade dess fortsatta existens. Budgetåret 1886/87 var situationen så kritisk att arbetarna erbjöd sig avstå från del av sin lön för att rädda bolaget, vilket ledningen också accepterade. Arbetarna ersattes så småningom genom en gåva pengar. År 1888 kom räddningen i form av ett nytt tullskydd för kvarnindustrin och krisen var över för denna gång. Ett kvarstående problem var dock den generella överkapaciteten för svensk kvarnindustri.

År 1937 inleddes ett 10-årigt byggprogram och styrelsen beslöt att låta uppför en helt ny kvarnbyggnad, som kunde tas i bruk den 20 november 1939. Andra delar av byggprogrammet var silor för mjöl och för spannmål samt makaronifabriken. Resterna av den gamla kvarnbyggnaden revs. Ytterligare silobyggnader tillkom under 1970-talet. Av de äldsta byggnaderna finns idag (dvs år 2020) endast jästfabriken från 1902 och en silobyggnad från 1908-13 kvar.

Jäst och brännvin

Vid sidan av kvarnverksamheten fortsatte brännvinsbränningen i de gamla Svartbäcksbrännerierna ytterligare ett kvartssekel.  Av bolagets omsättning stod brännvinet tillsammans med pressjästen för ungefär en tredjedel av omsättningen under bolagets första 50 år. Sprithandelsbolaget i Uppsala hade ensamkontroll av minutförsäljningen och dit levererades råspriten. Brännvin utminuterades av sprithandelsbolaget samt i ett litet antal utskänkningsställen som Sprithandelsbolaget fördelat. Söderman lyckades komma över ett par sådana tillstånd.

Ursprungligen var brännvinet endast renat genom filtrering genom kol och säkerligen alltför finkelhaltigt för modern smak. Under 1880-talet skaffade sig bolaget emellertid en modernare fraktioneringsdestillationsutrustning och kunde i likhet med brännvinskungen Smith i Stockholm leverera 10-dubbelt renat brännvin.

I mitten av 1880-talet insåg man att det var lämpligt att kombinera brännvinsbränning med tillverkning av pressjäst.

Omkring år 1900 beslöt styrelsen att flytta de gamla brännerierna och jästtillverkningen från Svartbäcken till en ny fabrik på den tomt intill kvarnen som bolaget redan ägde. Redan 1918 överlät Ångkvarn sin destilleringsrättighet till AB Vin & Spritcentralen och därefter framställdes brännvin endast i begränsad omfattning som biprodukt till jästtillverkningen. År 1945 ledde ytterligare statliga restriktionsåtgärder till att bränningen helt upphörde.

Jästproduktionen fortsatte ytterligare ett antal år, men lades ner 1955. En av anledningarna till att denna verksamhet upphörde var att stora mängder orenat avlopp släpptes ut direkt i Fyrisån och att man inte var beredd att ta kostnaderna för att komma till rätta med detta problem och uppfylla nya krav.

I jästfabriken tillverkades sedan under åren 1954-61 cornflakes på licens från Kellogg’s. Amerikanarna var f ö så rädda för att Sverige skulle invaderas av Sovjet och komma över maskinerna att de inte vågade ställa de modernaste till förfogande.

Makaroner och spaghetti

I början av 1940-talet beslöt bolaget att även ta upp tillverkning av makaroner och spagetti. Maskiner beställdes och en ny byggnad uppfördes som blev färdig vid årsskiftet 1941/42 samtidigt som en ny mjölsilobyggnad. Makaronerna och spaghettin såldes under namnet Blixt och erövrade en stor andel av den svenska marknaden. Så småningom lanserades även pastan Turelli, vars italienskklingande varumärke utgick från kontorschefen och disponenten Tobias Urells namn. Tillverkningen av pasta upphörde 1967.

Anställda

Antalet anställda ökade ökade från starten och under 1890-talet var man totalt på kvarnen, jästfabriken och brännerierna uppe i ett 80-tal personer. Därmed var bolaget en av Uppsalas största arbetsgivare. Under första hälften av 1900-talet var antalet ungefär ett hundratal och förhållandevis konstant. År 1940 var antalet 100 personer och under 50-talet cirka 150. I slutet av 60-talet var man nere i 110 arbetare och tjänstemän.  Vid nedläggningen 2017 fanns 33 personer anställda.

Hur förhållandet mellan ledning och arbetare gestaltade sig är svårt att veta. Intressant att notera hur de anställda ställde upp under 1880-talets kris. Det fanns också hos H W Söderman den yngre en viss strävan efter social omvårdnad av de anställda som ledde till tankar på pensionering och stöd till sjukkassa samt till att ett antal arbetarbostäder byggdes. Under åren 1902-22 uppfördes sålunda 8 fastigheter med totalt ett 40-tal lägenheter i kvarnens närhet. Varje lägenhet bestod av ett rum och kök. Bostäderna revs 1966. Bilderna nedan från arbetarbostäderna finns i Upplandsmuséet och är tagna av Osti.

Samtidigt var Söderman II en hårdnackad motståndare till fackorganisationerna. Storstrejken 1909 gick dock relativt oförmärkt förbi. Däremot gick arbetarna i strejk vid 3 skilda tillfällen under åren 1919-20.

Nya ägare och nedläggning

År 1957 sålde familjen Söderman kvarnrörelsen till Jästbolaget AB som i sin tur överlåter den till Axel Wenner-Gren. Året därpå fusionerade denne företaget med det jämstora företaget Upsala Valskvarn för att senare sälja hela det samlade företaget till Kungsörnen AB, som också blev det nya namnet. Kungsörnen AB ägdes av Lantmännen (SLR).

Efter köp av konkurrenter, diverse sammanslagningar och namnbyten hette sedan ägaren Nord Mills AB. Detta är ett företag inom livsmedelskoncernen Cerealia som ägs av Sveriges Bönder.

NordMills beslöt att avveckla kvarnrörelsen i Uppsala och koncentrera verksamheten till Strängnäs.  Driften i Uppsala hösten 2017. Fastigheterna förvärvades av företaget Besqab. Förhoppningsvis kommer åtminstone några av de äldre industribyggnaderna att bevaras.

Ett par rapporter

I sin rapport  från inventeringen av Uppsalas Industribyggnader från 1700-talet till 1970 behandlar Anders Franzén och Petra Ejdesjö naturligtvis Ångkvarnen. Klicka här för att läsa de sidor som handlar om detta företag.

Som underlag för beslut om ångkvarnsområdets framtid gjorde år 2016 Per Lundgren på Upplandsmuséet rapporten Kvarteret Ångkvarnen i Uppsala – Kulturhistorisk analys. Klicka här för att läsa den.

Ytterligare några bilder (Klicka på bilderna!)

De gamla direktörerna

Några produkter

Några bilder av Lennart Engström från 1982. Fler finns på Industriminnesföreningens museum.

Kring år 1940 dokumenterade fotograf Gunnar Sundgren arbetet i Ångkvarn med ett antal bilder

Källor

• Melin, Claes: Nykterist med sinne för brännvin från Upsala Ångqvarn A.-B. Votom. Uppsala 2015
• Kant, Walter: Upsala Ångqvarns Aktiebolag 1874 1924. Uppsala 1924
• Ljungberg, Axel: Av markens gröda. Upsala Ångqvarns AB. Uppsala 1949
• Ullenhag, Kerstin: Industriell utveckling och demokratisering 1862-1921. Uppsala kommun. 1984

THbg