Andreas And och Helgeandshuset

Det är inte så vanligt att vi från äldre tider känner till namnet på och vet något om svenska grundare av privata ”sociala välfärdsentreprenader”. Uppsalabon och domprosten Andreas And är ett undantag.   Han var dessutom tidigt ute; årtiondena runt sekelskiftet 1300. 

På hans agenda stod då bl.a.:

• Grundadet av det första hemmet för svenska studenter i Paris 1291. Det kallades Collegium Uppsaliense eller Domus scholarium de Suecia. Detta hus i Paris med plats för 12 studenter var den första svenska studentnationen.
  
  
• Grundandet av Domskolan i Uppsala. För att eleverna skulle ha någonstans att bo donerade han några byggnader. De låg sannolikt  där Saluhallen nu finns som då var en holme  i Fyrisån. Han donerade också några gårdar för att bekosta undervisningen. Hans skola  har sedan  utvecklats till att bli dagens Katedralskola.
  
  
• I slutet på 1290-talet inledde han arbetet med att skapa det första Helgeandshuset i Sverige. Det stod färdigt i Uppsala 1302. Helgeandshuset var en välgörenhetsinrättning och fungerade som sjukstuga, fattigstuga och pensionärshem allt i ett. Där vårdade man icke arbetsföra fattiga och sjuka och tog emot hittebarn.
  
  
• År 1305 tog Andreas And initiativ till en förening, Helgeandsgillet med uppgift var att stödja Helgeandshusets verksamhet genom donationer och insamlingar

Domprosten Andreas And anses vara den förste att bygga ett Helgeandshus i Sverige Det var efter europeisk förebild som han i Uppsala år 1299 såg till att byggandet av ett Helgeandshus i Uppsala kunde påbörjas. Även om han var först i Sverige att bygga ett sådant hus var företeelsen redan gammal och beprövad i södra Europa. De första kända Helgeandshusen tillkom redan på 1100-talet i Frankrike. Och det går nog inte att utesluta att Andreas And som förebild kanske hade ”Hotel-Dieu” (Hospital) i Paris från sin studietid där.

Andreas And tillhörde en av de förmögnaste släkterna på sin tid, med gården Lårsta i Giresta socken (mellan Uppsala och Enköping) som fädernegods. Som en i släkten Ängel fick han i uppdrag av släktens huvudman Magnus Johansson Ängel att ”taga vård om ett fattighus i Uppsala”, vartill denne 1292 hade testamenterat medel; en donation som ganska snart följdes av andra donationer som tillsammans utgjorde grundplåten till det blivande Helgeandsgillet.

Magnus Johansson Ängels grundplåt till ett blivande Helgeandsgille följdes av andra (idag skulle vi säga sponsorer). Kaniken Karl Erlandsson var en sådan som tillsköt stora medel 1296. Ärkebiskopen Nikolaus Allonis (Nils Allesson) skänkte sin ägandes tomt mellan Dom-trappan och Dombron där Helgeandshuset kunde börja byggas 1299. Andra stormän skänkte gårdar vars avkastning gick till Helgeandsgillet.

Andreas And var domprost i Uppsala 1278-1299 och riksråd 1302-1317, död 1317. Han ingick som andlig ledamot i en nämnd som hade till uppgift att redigera Upplandslagen. Nämnden leddes av lagmannen Birger Persson till Finsta – tillika kusin med Andreas And – men också far till den Heliga Birgitta.

And tillhörde en av de uppländska stormannasläkterna (Ängel). Han omtalas första gången 1276 då han var magister, en lärdomsgrad han förskaffat sig vid universitetet i Paris där han även stödde svenska studenter i Paris med en donation, ett hem för svenska studenter med tolv platser, Collegium Uppsalense, beläget på västra Seinestranden.

Andreas And blev känd som en generös donator och välgörare. I Uppsala donerade han medel till ett hem för elever vid Domskolan på Studentholmen i Salaån. Han grundade även Sveriges första Helgeandshus i Uppsala, där fattiga och sjuka fick härbärge och vård, taget i bruk 1302.

I början på 1300-talet gick det en våg över landet. I alla städer av någon betydenhet följde man Andreas Ands exempel och byggde Helgeandshus. Så här långt efteråt är det naturligtvis svårt att med någon grad av säkerhet uttala sig om vad det var som var drivkraften. Men mycket talar för att Helgeandshusen uppfördes som en gudabehaglig gärning; genom att hjälpa de fattiga och sjuka med mat och husrum kunde stiftaren hoppas på att belönas i livet efter detta (jmf. dagens islamister, som söker döden för att få bli martyrer i Paradiset). Påven, och även lokala ärkebiskopar och biskopar, utlovade vid många tillfällen frikostig syndaförlåtelse i allt ifrån några dagar upp till flera år till den som stödde uppkomsten och driften av ett Helgeandshus. På den tiden var detta ett starkt argument i jakten på donatorer.

Till drivkraften får nog också räknas att en betydande del av den bättre lottade samhälls-klassen fortfarande var starkt besjälad av kristendomens kärleksbudskap. Och här ingick som en viktig beståndsdel att ge fattiga och sjuka hjälp och vård, men också att bereda vandrande ”uslingar” tillfälligt härbärge och att skaffa stadigvarande hemvist åt åldringar eller på annat sätt hjälpbehövande.

När Andreas And själv skulle beskriva vad han ville åstadkomma med sitt Helgeandshus använde han ett högtravande språkbruk något utöver det vanliga. Så här skrev han i Helgeandshusets fundationsbrev, dagtecknat den 27 maj 1305: 

”Då den högste konungen, Guds son, den allsmäktige herren Jesus Kristus vid denna tidens slut skall sitta på sin härlighets tron och giva var och en efter hans förtjänst, då skall han förkunna, att den hjälp och tröst, som av kärlek till honom blivit bevisad mot fattiga och sjuka, har blivit bevisad mot honom själv, enligt ordet: Jag var främling, och I härbärgerade mig, sjuk, och I besökte mig. Förmådde av tanken därpå hava några barmhärtiga män, vars fromhet aldrig skall glömmas, som sågo och hörde, att många fattiga i brist på härbärge, i synnerhet vintertid, finge utstå det yttersta elände, så att de ofta av brist på kläder dogo av köld eller sjuka och döende fingo ligga på gator och torg, på den helige Andes tillskyndelse givit allmosor av sina av Gud förlänade ägodelar, för att till ett härbärge för fattiga och till nytta för behövande sjuka en boning måtte uppbyggas, som i sanning skulle kallas och vara ett Guds hus”.

Dessa ord kan sägas kasta ett blixtljus över den nöd och det elände, som på den uppländska bygden och säkerligen även på andra håll i landet var rådande vid skiftet mellan 1200- och 1300-talen. En inte oäven marknad för den som kände starkt för sociala välfärdsentreprenader.

Med vänlig hälsning
Roland Agius