Borgarbrandkåren

Marianne Söder växte upp i Borgarbrandkårshuset på Kungsgatan 10 A-C.  Bostaden var tjänstebostad för hennes far som var Borgarbrandman, dvs deltidsbrandman. Här berättar hon om Borgarbrandkåren i  Uppsala.

Borgarbrandkårshuset på Kungsgatan

Tekniska skolan fanns i kvarteret. I Ingrid Seegers rapport om skolbyggnader i Uppsala kommun, del 1 fick jag mer bakgrund.

”Tekniska skolan började sin verksamhet 1852 som en bildningscirkel. Mot slutet av 1800-talet fick den fastare former och namnet Tekniska skolan. Läsåret 1917/18 organiserades den om till en lärlings- och yrkesskola efter ett beslut i stadsfullmäktige. 1955 ändrades namnet till Uppsala stads Yrkesskola. Idag ingår skolan i Uppsala gymnasieskola och har hetat såväl Linneskolan som idag Kunskapsskolan.

1883 godkändes ritningar till en byggnad för Tekniska skolan, utarbetade av C A Ekholm. Den fick drag av nyrenässans liksom många andra av Ekholms byggnader. Skolans lokaler har sedan genom åren utökats med nya byggnader vid flera tillfällen. 1939 byggdes ett hus längs Skolgatan, ritat av Gunnar Leche och 1968 ett längs järnvägen ritat av Sven Jonssons arkitektkontor.”

Kvarteret är av industrihistoriskt intresse, anser jag, då det i kvarteret funnits kakelfabrik mellan 1861 och 1918.  Företagare, arbetare samt tjänstemän har utbildat sig i såväl dag- som kvällsundervisning. Dessutom har borgarbrandkåren/deltidsbrandkåren som bestod av bl a industriarbetare och hantverkare med familjer, haft sin hemvist i kvarteret.

Från frivillighet till yrkesbrandkår

Eftersom mitt syfte är en berättelsen om Borgarbrandkåren så har jag hämtat följande bakgrund ur boken Uppsalas 100-åriga brandkårshistoria ”Från Dragarbrunn till Fyrislund”. Det var en källa som jag trodde skulle ge mig fakta om Borgarbrandkåren. Där hittade jag endast ett foto av kåren från tiden 1958-1960.

År 1692 fick Uppsala sin första brandordning – 200 år innan den fasta brandkåren bildades. Men redan före denna tid fanns en organisation för brandskyddet, som gick längre än vad de i stadslagen anbefallda åtgärderna krävde. För att tillsammans med magistratpersoner delta i de föreskrivna regelbundna brandsynerna och att som befäl leda arbetet vid eldsvådor fanns t ex särskilda kvartersbrandmästare. Uppgifterna bestod i att huvudsakligen kontrollera eldstäder och de brandsläckningsredskap som varje gårdsägare var skyldig att anskaffa och underhålla.

En fast brandkår började sin verksamhet 1 oktober 1892. Personalstyrkan bestod vid denna tid av brandchef och vice brandchef, överbrandmästare, förman och nio man som dag- och 24 man som nattvaktstyrka. Den första brandstationen inrymdes i fastigheten Dragarbrunnsgatan 9. Där fanns redan en byggnad med arbetarbostäder som väl lämpade sig som förläggning för brandkårens personal.

1917 togs en ny brandstation i bruk i hörnet av Skolgatan – Kungsgatan. Platsen benämndes Svartbäckstorg i skrivelsen till Drätselkammaren 1909 inför utredningsarbetet. Området även kallat Arkens gärde vid bildandet av IF Sirius. Nu bestod personalstyrkan av brandchef, överbrandmästare, maskinsergeant och 22 brandsoldater samt 17 nattvakter. Omkring 1919 ersattes benämningarna med militär anknytning till att bli brandman, brandförman . Redan 1921 konstaterades att huvudbyggnaden sjunkit p g a ogynnsamma grundförhållanden och orsakat betydande sprickbildningar. Grunden förstärktes men det hjälpte inte. Särskilt allvarligt blev det när även skorstensstocken skadades och risken för koloxidförgiftning blev uppenbar.

Liksom 1892 års brandstation hade 1917 års brandstation på kort tid blivit för trång och trots allt ganska omodern. Detta samt de besvärliga grundförhållandena ledde till att tankarna på en om- eller nybyggnad blev alltmer realistiska. Det dröjde ända till 1960 innan den nya brandstationen stod klar.

Läget av brandstationen ansågs och var säkert optimal med utryckningsvägar i alla väderstreck eftersom 1960-års brandstation placerades på samma ställe som 1917 års brandstation,

Körtid till verksamheter med risk/fara för storbrand beräknades på en medelhastighet på 40 km. Utryckningstid på 3 min var beräknad till ett antal fabriker, sjukhus, äldreboende, kyrkor och universitet samt tegelbruk. Utryckningstid på 5 min beräknades till Ekebybruk, Byggnadsgillets snickerifabrik, Röbo och Vaksala tegelbruk, Ulleråkers sjukhus.

1924 försvinner benämningarna fasta respektive frivilliga brandkåren (nattvaktstyrkan) och ersattes med yrkes- och borgarbrandkår. Borgarbrandmännen kom att bo med sina familjer i Kungsgatan 10 a – c. Huset uppfördes 1927. Borgarbrandkåren fanns kvar i Uppsala stads centrum till 1975 då den bestod av 13 man som hade nattlig jourtjänst var fjärde vecka. Tre man i tre veckor och fyra i en. Dessa skulle biträda de heltidsanställda brandmännen och syftet var att borgarbrandmännen främst skulle sköta eftersläckning och bevakning sedan A-styrkan gjort sitt.  Borgarbrandkåren upplöstes omkring 1978. Fastigheten såldes av kommunen 1991.

1940 är det inte bara borgarbrandmän som bor i huset utan även några yrkesbrandmän. Hur det såg ut 1950 är för tidigt att få en överblick över p g a att det råder 70 års sekretess över kyrkoarkiv och därmed även folkräkning.

Brandordning och reglemente

I Brandordningen för Uppsala stad från 1946 enligt Kap. om Brandstyrka och Brandbefäl § 5 framgår att Borgarbrandkåren skall bestå av 25 borgarbrandmän. Det jag upplever som unikt för Uppsala är ett gemensamt hus för deltidsbrandkåren.

I Brandreglemente för Uppsala stad framgår av § 13 avseende Borgarbrandkåren:

Borgarbrandman ålägges:

• • att deltaga i övningar och släckning av eldsvåda och därvid fullgöra den tjänst, som tilldelas honom
  • att förrätta vakttjänst på tid och sätt, som angives i av brandchefen upprättad turlista
  • att i mån av tillgång bebo tilldelad lägenhet inom kv Bredablick nr 1
  • att noggrant ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som äro utfärdade eller komma att utfärdas.
  • Borgarbrandmän åtnjuter de avlöningsförmåner, som återfinnas i särskilt för honom gällande anställningsavtal.
  • Borgarbrandman är skyldig att avgå vid utgången av den månad varunder han fyller 55 år (stfges beslut den 26 april 1935) anm. ändrades 1967 till 60 år.

Borgarbrandmännen

Gemensamt för de boende i huset var att samtliga män tillhörde Borgarbrandkåren, då jag växte upp.  De hade civila yrken med arbetsplatser nära brandstationen och sina arbetsgivares medgivande att lämna arbetsplatsen när det blev storbränder eller då det krävdes resurser för eftersläckning eller andra olyckor.

I borgarbrandkåren fanns ett flertal industriarbetare från Nymans verkstäder, ett antal sotare från Uppsala Sotningsdistrikt, ett par elektriker, bilreparatörer, en bagare, ett stadsbud, en skomakare, ett antal mannar med olika statliga anställningar; F 16, Televerket och Universitetet, ett par var chaufförer. Samtliga hade relativt kort ställtid för att komma i tjänst vid större eldsvådor.

När jag går igenom 1940 års folkräkning ser jag att mer än hälften av kvinnorna har arbetstiteln Husmor och den andra hälften har yrkesarbeten utanför hemmet; en är sömmerska på Hj Söderbergs en annan på Uppsala kappfabrik, en var damfrisör, någon städerska, min egen mamma står som städerska, men var i själv verket baderska på intaget på Akademiska Sjukhuset.

Mina föräldrar tillhörde de egendomslösa ungdomar som flyttade in från landsbygden till Uppsala för att börja arbeta. Min pappa 1935 och mamma 1938 och då till en omodern lägenhet i Petterslund. Jag tror att det var bostadsbristen och det omoderna bostadsbeståndet i Uppsala som fick min pappa att söka sig till Borgarbrandkåren. Min pappas arbetsgivare var politiskt engagerad i kommunen och hade troligen positiv inställning. Jag har ingen känsla av att det var av ideella skäl som gjorde min far till borgarbrandman.

Lugnet på 1940-talsgatan kunde snabbt förändras i samband med uttryckning av ambulanser eller brandbilar från vagnhallarna i stationen på Skolgatan. Närheten till ambulans var klar fördel för min mamma och mig när jag som småbarn ramlat ner för den järnbeslagna stentrappan i källaren. Det fallet har jag ett påtagligt ärr ifrån. Även grannfrun under oss var säkert tacksam för att vara nära ambulans när hon ramlade ut genom fönstret och bröt båda armarna. Hon tvättade fönster, en lördag eftermiddag, och tappade balansen. Maken låg inne och sov och lägenhetsdörren var låst. En grannfru fick hjälpa henne tillkalla ambulans och följa henne till akuten.

Redander eftersläcker tillsammans med två kolleger

Praktiskt borgarbrandmans arbete ur min minnesbank

Borgarbrandmännen var indelade i tre grupper om åtta i varje grupp. Gruppindelningen har jag förstått så här efteråt var åtta män som bodde i samma trappuppgång. De hade ”gruppvecka” en vecka i månaden. Då skulle de befinna sig i brandstationens närhet när de inte var på sina ordinarie arbetsplatser. Inställelsetiden vid larm var ca 6 min.

Borgarbrandmännen övade två ggr/månad på måndagskvällar. Brandövningarna bestod bl a av rökdykning och räddning av människor som var instängda i ett brinnande utrymme. Det fanns en rökövningslada vid fotbollsplanen bakom brandstationen. Där fanns bl a en docka som vid dessa övningstillfällen tändes på och släcktes med hjälp av filtar. På brandstationens gård genomfördes övningar bl a i slang- och övningstornet samt stegexercis.

Lönen var vad jag känner till in natura, d v s fri bostad och vedbrand. Panna i källaren eldades med ved för uppvärmning av elementen i lägenheterna. En mindre summa i kontantlön tillkom; jag har hittat uppgift om att min far hade 473:-kr/år för sin bisyssla 1943. Skötsel av trapphusen ombesörjdes av kvinnorna.

Varje lägenhet var utrustad med larmklocka, som ringde vid större bränder. I vårt hem satt den i en korridormellan ”stora rummet” och det rum min syster och jag delade. Enda gången jag vet att jag vaknade när larmet gick var när Gamla Tennishallen brann i januari 1956. Den natten sov vi inte mer. Det var ett skådespel att se hela Slottet fasadbelyst. Det syntes från våra stora rums fönster, som vette mot Kungsgatan.

Uniformerna förvarades hemma i lägenheterna mellan utryckningar och övningar. Doften var bedövande de mornar man vaknade efter en större eldsvåda. Fanns inte utrymme för allergier eller allmän känslighet för rökdoft. Uniformen hängde framme i hallen, stövlar och byxor stod klara färdiga att kliva i. Hjälmen låg på hatthyllan och plåtväskan med gasmasken hängde på en krok. Något speciellt klädskåp för utrustningen fanns inte. Uniformerna vädrades efter övningar, brand och eftersläckningar. Det fanns flera stora piskställningar på gården där alla uniformer (24 st) hängdes ut, det tillhörde kvinnosysslorna som jag minns det. Det var en syn det!

Gården på 1000 kvm var kringbyggd av bostadshuset och skolorna samt skiljdes från Kungsgatan 12 med ett cykelförråd. Där var det full aktivitet hela dagarna då bilreparatörsutbilningen körde ut sina övningsobjekt, bilarna på gården och ”meckade” Kvinnorna skötte sina husmorssysslor, hängde tvätt, vädrade och piskade kläder och mattor. Småbarnen lekte i sin sandlåda. På infarten till gården stod ett flygplan SK 14, som var blivande flygteknikernas övningsobjekt. Efter skoldagens slut tog vi äldre barn över gården, som bl a lämpade sig för brännboll, hoppa hage och rep samt bollövningar mot väggen på yrkesskolan. Cykelåkarna kom hem och parkerade sina cyklar i förrådet, ingen av de 24 familjerna hade bil.

Bisysslan som borgarbrandman påverkade familjernas livssituation på både gott och ont. Något socialt liv gick inte att planera, annat än i hemmet, var tredje vecka när männen hade beredskap. En viss stolthet över sin bisyssla hade han och de övriga borgarbrandmännen, även om jag är förvånad över hur de kunde hålla uppe trivsel och motivation då de brast i förvarings- och hygienutrymmen. Troligen var det kamratskapet i kåren som uppvägde bristerna i arbetsmiljön.

Gymnastiksalen högst upp i brandstationen användes en gång per år för familjeaktivitet, julfest. En särskild för borgarbrandkåren och en annan för yrkeskåren.  Borgarbrandmännens julfest hölls traditionsenligt tjugondag Knut och arrangerades av en festkommitté. Levande musik stod en av Borgarbrandmännen Kalle Storm med trio för. Kalle var en mycket anlitad dragspelare även på offentliga danser och privata fester. Det serverades kaffe och saft med bröd, även kokt korv med bröd serverades. Vid hemgång fick vi barn godispåse. På kvällen var det dags för vuxenfest med dans. Jag minns att jag i tidiga tonår fick vara med på kvällen och ta mina första danssteg med pappa som kavaljer.

Eldsvådor som krävde både yrkes- och borgbrandmän:

• • Restaurang Rullan i november 1946

Eldsvådor som jag särskilt minns är:

• • August Johanssons sko- och läderlager, Vaksalagatan 3 1952 (Foton finns)
  • Biografen Lillan, Kungsgatan augusti 1954
  • Gamla Tennishallen 29 januari 1956. Jag har hittat uppgift om att ca 70 man var engagerade i den branden.

Brandchefen Folke Rehnström nämner i sina minnen från 40 år i brandväsendet i ett antal bränder i industrin som jag inte minns, men som sannolikt krävde borgarbrandmännens stöd i vart fall vid efterarbetet. En brand som min far ofta pratade om var en brand i en ladugård där brandmanskapet försökte få ut djuren. Djuren vände så fort de kom ut och sprang in igen. De förde ett väldigt oväsen. Ett tragiskt minne var en händelse, som inträffade 1 november 1969, då en brandman omkom i samband med en storm när ett hustak blåste av på Ringgatan. Han var en av mina forna lekkamrater, Hans Skytt, som följt sin fars fotspår. Vilket gällde för flera av pojkarna.

Källor

Renström, Folke: Från 1892 års till 1960 års brandstation i Uppsala. Brandhistoriska sällskapet. (1960)
Örth, Curt (red.): Från Dragarbrunn till Fyrislund, Uppsalas 100-åriga brandkårshistoria. Uppsala Brandförsvar (1992)
Folkräkning från 1946
Samtal med Gun och Lennart Redander, Leif Wesslén, Siw Widenfalk och Inger Sonesson f Storm

Marianne Söder (2024).