Här ovan syns brödämnen på mjölade dukar hos Dubois’ Bageri, Vaksalagatan 12. De ska bli franskbröd när de ’bakas av’. En gång var det, jämte Åbergs ute i Svartbäcken, Uppsalas största bageri. Ugnen är en ’tyskugn. Fr v Erik Andersson, Helge Krantz och Nils Domberg. Fotot är från Uppsala Universitetsbiblioteks samlingar och är taget på 1920-talet av okänd fotograf .
Till vänster visas en av de fyra nya träskulpturer med bagerimotiv, som konstnären Hans Lustig har gjort till utställningen. Mannen t v står i ”sumpgropen”. I utställningen kunde man lära sig flera ord ur bagarspråket.
På konditorfackskolans tid
’Elevernas provarbeten vid dåvarande Konditorifackskolan granskas av fr v konditormästarna Folke Björkman och Arne Lind, t h konditor Arne Lund, ombud för Livs avd 23 som det hette en gång. I dag finns en gymnasielinje med bageriutbildning i Ekebyskolan.
Hantverk sa man förr. De sista 50 åren har många av sådana moment kommit bort. Mazariner är fabriksprodukter som mycket annat. Men även om maskiner och leverantörer av ingredienser tagit över finns det fortfarande kvar ett behov av yrkeskunnande
– Bake off-teknik och långväga brödtransporter skapar ett svårt konkurrenstryck för många mindre i näringen, säger Walter Härtfelder, som var lärare på Konditorfackskolan. Han tror att den allt starkare kafékulturen kan ge plats för nya sortiment hos de små tillverkarna. I USA är den trenden mycket stark, säger han.
Snabba steg – vana händer.
På Uppsalas då största bageri, Skogaholms, ska kanelbröd just bakas av.
Bilden visar hur vetedegen kommer fram på bandet efter att ha kavlats ut till rätt tjocklek och bredd. Kanelkrämen – remonsen – är påförd mittpå degsträngen och degen rullas upp till en sträng av styrskenan. Berit Alarik passar medan Mikael snabbt rättar till. Det går fort.
Strängen går vidare till en automatsax som klipper till rätt längd. För klippte man för hand vet Mikael. Se’n snabba steg fram och tillbaka längs linjen. Och se! Ämnena närmar sig ugnen. Men först ska de passera en jäskammare, ett parti av den stora ugnen.
Idag är bageriet borta. Som Juvel, Uppsala Bröd, Dubois’, Åbergs och andra stora som funnits i stan.
På Güntherska skapar man med choklad och marsipan
Vi måste konkurrera med kvalitén, priset är som det är. Och då gäller det att använda fantasin säger Niels Anderson, som då ägde Güntherska Hovkonditoriet. Det är kul att skapa.
Bilden visar hur Micke Hellgren gör marsipanrosor.
GK – det lokala bageriet
Helena på GK-bageriet tar ut ett stick med solrosbröd ur ugnen.
Ugnsvärmen känns i ansiktet. Snart ska en tur till kunderna iväg så brödet måste svalna, packas och lastas ut innan chauffören åker iväg.
Sedan är det dags att vispa grädde, göra tårtor, dammsugare och
lunchsmörgåsar.
Livsmedelskrisen vid första världskriget väckte kooperativa idéer
På initiativ av bageriarbetaren Otto Ottander bildades en Konsumförening på 1920-talet. År 1930 köpte man också Erik Nymans bageri på Kungsängsgatan 28. I slutet av 1940-talet byggdes nytt på Märstagatan. Bilden nedan är från 1941 och kommer från Arne Lund som sitter längst fram till vänster.
Bagerier som försvunnit
Bilden som är från 1954 visar från höger Gustav Östlund, Stig Eriksson, Sten Karlsson, verkmästare Hedengran, Halvar Fredlund och ett steg upp Folke Reimer. Högst upp står Naess, sedan Bror Petterson och Berg. Från vänster Stig Fredriksson, Jakobsson och Bertil Angserud. Fotot kommer från Tommy Fredlund.
”…wienerbrödena, sockerkakorna och mazarinerna försvann…”
Det finns mycket att lära av historien när man försöker få framtiden att bli som man vill att den ska bli. Det är också en demokratisk rättighet för alla att få berätta sin historia, hög som låg.
Med utställningen vill vi hedra Uppsalas bageri- och konditoriarbetare genom tiderna. Vi vill också framhålla betydelsen av framlidne ”Buggar-Allans”, Allan Anderssons, dokumentationer och hans skrift om Uppsalas bagerier. Tack Allan för ditt mödosamma detektivarbete!
En del säger att kvalitén i arbetet var bättre förr, att det var roligare då och att man stressade mindre. Kanske. Men hygienen, hjälpmedlen och jämställdheten då? Och framförallt, hur ska vi kunna återvinna så’nt som var positivt och uppnå att bagare och konditorer ska känna värdighet och respekteras för sitt kunnande? Och att ett bageriföretag ska kunna överleva med lokalt inriktad produktion också i framtiden?
Det finns även ett lokalt Uppsalaperspektiv, nämligen intresset för stadshistorien. Borta är Dubois’ och Linds och Gunnars Konditori och andra framträdande hus i innersta’n. Och där, i Dragarbrunn, växte många av dagens infödda upp. Hur hade de det som barn? Hur levde de?
10:ans Hembageri och alla kaféer, brödbutiker och mjölkbutiker har gett vika för 60- och 70-talets flervåningshus. Tvåvåningslängorna med butiker, hantverkare och arbetarbefolkning finns inte kvar.
”Å inte visste vi vad kärlek var förrän lilla Dagny kom till sta’n… På Kafé 7:an satt vi hela da’n… Wienerbrödens, sockerkakorna och mazarinerna försvann…”
Vem minns alls den miljön om 25 år till ifall de som var med inte får chans att berätta något? Industrisamhällets kulturarv rymmer minnen av en livsstil. Minnen som behövs för framtiden. Som ett talesätt lyder: ”Ett folk utan historia är ett folk utan framtid.”
Utställningen visades 2003 med början på Ekebygymnasiet där också ett yrkesutbildnings-seminarium hölls tillsammans med Svenskt Näringsliv. Sedan visades en mindre del på Upplandsmuseet. Därefter visades den på Stadsbiblioteket, Gottsundabiblioteket och 2005 i gamla ambulanshallen på Kungsgatan.
Arrangörer var Livs avd 4 och Uppsala Industriminnesförening i samverkan med ABF. Utställningen stöddes av Statens Kulturråd, Folksam, TT-reklam, Uppsala kommuns Kulturnämnd, Konsumentföreningen Svea, Güntherska Hovkonditoriet och GK-bageriet.
Fotona från Skogaholms, GK-bageriet och Güntherska Hovkonditoriet är tagna av Anders Damberg i november 2002. Andra bilder har tillhandahållits av Tommy Fredlund och Allan Andersson. Lennart Göransson stod för text och produktion.