Eriksgata

Det medeltida Sverige var ett valkungadöme. Så förblev det fram till 1544 då Gustav Vasa drev igenom att kronan skulle ärvas inom hans ätt. De medeltida kungavalen ägde som regel rum på Mora äng strax söder om Uppsala.  I Gamla Upsala fanns sedan den kyrka som var centrum för det svenska ärkestiftet fram till 1252, när kyrkan brann. Här skulle kungakröningarna äga rum.  Vid Mora äng finns i den oansenliga museibyggnaden bevarad en stenhäll, på vilken den nyvalde kungen placerades men också ett antal stenar med olika inskriptioner (Mora stenar), som påminner om tidigare kungaval.

 En kungasten berättar t.ex. om Karl Knutssons hyllning den 28 juni 1448. Så här lyder texten översatt från latinet: ”Herrens år 1448 på 28 dagen i månaden juni eller apostlarna Petrus och Paulus dag, valdes adelsmannen Karl Knutsson (Bonde), riddare, till nationaliteten svensk, till Sveriges konung.”

Den nyvalde kungen har stigit upp på den kungliga stenen

För den som blivit vald till kung var det viktigt att han också fick valet legitimerat. För att få den saken ordnad arrangerades en eriksgata där den nyvalde kungen kunde visas upp, godkännas och hyllas. Syftet med resan var att bekräfta kungens överhöghet och legitimitet i de viktigaste landskapen i dåtidens Sverige. Val av kung vid Mora stenar i Uppland var förbehållet upplänningar eller snarare svear i de tre folklanden Tiundaland, Attundaland och Fjädrundaland . Därmed uppstod ett behov av att få kungavalet bekräftat i de andra delarna av riket Sverige. Eriksgatan startade och avslutades i Uppsala.

Den färd till de olika landskapen som en nyvald kung gjorde under medeltiden. Rutten var bestämd i landskapslagarna. Varje landskap skulle ge den nyvalde kungen lejd och gisslan innan denne fick rida in i landet. När kungen anlände till tinget skulle han svära att vara landskapets invånare trogen och inte bryta rätt lag i deras land. Eriksgatan omtalas första gången 1210. 

Traditionen har sitt ursprung i medeltidslagarna som bestämde, att den nyvalde kungen skulle företa en färd till de viktigaste landskapen. Färden ingick i kungatillsättningsproceduren. Kungen skulle motta landskapens erkännande, svära folket frid och lova att hålla deras lagar. Han hyllades sedan vid tinget.  I Upplandslagens Kungabalk från 1296 beskrivs utförligt bland annat färdvägen och hur kungen skulle rida medsols. Eriksgatan var också under medeltiden en resa av stor politisk betydelse, en integrerad del av kungavalet och trontillträdet. Varför Uppsala tilldelades en så stor betydelse att staden fick bli såväl startpunkt som slutmål för eriksgatan att svårt att veta. Historikerna är oense.

Kungen valdes av upplänningar från
de tre folklanden – Tiundaland,
Fjädrhundaland och Attundaland

Uppsala var då som nu en kyrklig centralort i landet men knappast någon politisk. Här residerade ärkebiskopen, som ifråga om makt inte stod långt efter kungen, först i Gamla Upsala och från och med andra hälften av 1200-talet i det nuvarande Uppsala. Detta gav kyrkan – och därmed Uppsala – en mera påtaglig inverkan på utvecklingen av eriksgatan. Kyrkans betydelse blev än större av att man på den här tiden på fullt allvar ansågs att kungen fått sin makt av Gud, och att det var det som gav honom legitimitet som härskare. Den gudomliga sanktionen förstärktes genom kröningen, då det kyrkliga överhuvudet – ärkebiskopen – smorde kungens huvud med helig olja och gav honom härskarinsignierna krona, riksäpple, spira och svärd.   Det ska också noteras, att det kristna kungariket de facto successivt hade ersatt det konglomerat av hövdingadömen som funnits tidigare.

När kungavalet på Mora äng väl var över skulle valet bekräftas av lagmännen i de andra lagsagorna (landskapen). Och det är här eriksgatan kommer in i bilden. I Magnus Erikssons landslag från cirka 1350, kan vi läsa:

När traditionen med eriksgata började är det ingen som vet. Däremot är det helt säkert och väl dokumenterat att Magnus Eriksson (kung 1319 – 1364) gjorde sin eriksgata 1335. Anledningen till att den kom så sent var att han valdes till kung i späd ålder och att han under sina första tretton år som kung var omyndig. I samme Magnus Erikssons allmänna landslag skildras och regleras eriksgatan noggrant.

Det finns antydningar – men är inte belagt – att det fanns kungar före Magnus Eriksson som också genomfört eriksgator.  Med säkerhet vet vi dock att ett antal kungar efter Magnus Eriksson inte bara genomförde eriksgator utan också valdes till kung på Mora äng. Bland dessa kan nämnas: 1) Håkan Magnusson, vald till kung 1362,  2)  Albrekt av Mecklenburg, vald 1364, 3) Erik av Pommern, vald 1396, 4) Kristofer av Bayern, vald 1441, 5) Karl Knutsson Bonde, vald 1448, och Kristian I, vald 1457. Även efter valkungadömets avskaffande 1544 genomfördes eriksgator av bland andra Karl XI, Fredrik I, Adolf Fredrik och Gustav III.

I modern tid är eriksgatan en slags benämning på resor som regerande kungar i Sverige genomfört efter trontillträdet. Sålunda har såväl Gustaf VI Adolf som Carl XVI Gustaf genomfört sådana symboliska eriksgator.

Med vänlig hälsning

Roland Agius