Erlangen Bayerska Bryggeri AB

 Bayerskt öl och svensköl

I mitten av 1800-talet såg bryggerierna fortfarande ut ungefär så som de gjort sedan medeltiden. Tillverkningen skedde ännu med samma metoder som den gjort i århundraden. Uppsala hade många små bryggerier som kunde bestå av några hus på gården med bryggaren, kanske en gesäll och några få drängar. Ett exempel på ett sådant bryggeri var Holmens. Andra var J A Berlins Bryggeri, P Björklunds Bryggeri, Svartbäcks Bryggeri, Uppsala Ångbryggeri, Beijnoffs bryggeri, Arnberg & Stenbergs Bryggeri, Walléns Bryggeri, Lindroths Bryggeri, Wappengrens Bryggeri (från 1780), Lindroths bryggeri, Henschens Bryggeri och kanske ytterligare några.

Dessa små bryggerier levde vidare några decennier, men vid sidan av dem tillkom i Uppsala och på många andra orter i landet en ny typ av stora industriella bryggerier, som byggde på en annan teknik. Nu skedde en övergång från hantverk till industri.

I Uppsala skapades Upsala Bayerska Bryggeri 1856. Några år senare grundade Widman och Henschen Erlangens Bayerska Bryggeri. Av de två konkurrerande bayerska bryggerierna i Uppsala förblev Erlangens det mindre.

Det öl man bryggde var av en ny typ, s k bayerskt öl. Om det smakade bättre än det gamla överjästa och spontanjästa ”svenskölet” må väl vara osagt. Men klart är att det gamla färskölet hade mycket kort hållbarhet, att det var svårt att distribuera och ofta hann surna. Det bayerska ölet kunde däremot tappas på fat och flaskor, hållas i lager och distribueras det över hela staden.

Erlangens fortsatte dock att brygga sitt gamla svensköl så länge bryggeriet fanns kvar, även om det skedde i mindre skala (se nedan). Så gjorde också några av de andra gamla bryggerierna som t ex. Holmens.  Men läget belyses av följande notis i Svensk Kemisk Tidskrift år 1897: ”svensköl, hvilket dock öfverhuvud tillverkas i mycket ringa skala och vanligtvis blott vid särskilda tillfällen”.

Tekniken för det nya ölet hämtades från Tyskland, dels anställdes tyska bryggmästare, dels utbildades svenskar i Tyskland. Ett exempel är den tyskfödde Georg Sellmann som var bryggmästare vid Erlangens under några år på 1860-talet. Ett annat är Leonhard Zorn från Bayern som blev bryggmästare på Upsala Bayerska Bryggeri (och far till Anders Zorn). Ett tredje är Melcher Lyckholm, som efter att blivit upplärd vid Worms Bryggarskola i Tyskland var bryggmästare vid Erlangens under åren 1878-81. Denne Lyckholm följde f ö senare en framgångsrik karriär i Göteborg och hans namn levde länge kvar i namnet Pripp & Lyckholms AB. Under några år i slutet av 1880-talet hade Erlangens ytterligare en äkta tysk bryggmästare, som dock var mindre lyckosam. Se nedan.

1864-1882

Inspektoren Wilhelm Henschen (ej att förväxla med sin avlägsne släkting Lars Wilhelm H) hade sedan 1864 ett mindre bryggeri i kvarteret Hörnet vid Kyrkogårdsgatan för svensköl, sockerdricka och svagdricka som bl a såldes i Carl Johan Widmans butik på Kungsängsgatan. År 1867 startade Henschen tillsammans med Widman Erlangens Bayerska Bryggeri AB som tog över det gamla bryggeriet. Widman blev disponent och överlät så småningom sin möbel- och spegeltillverkning till sina bröder.

Det nya bolaget började att också brygga bayerskt öl, men i övrigt är inte så mycket är känt om verksamheten under de första åren. Uppenbarligen utvecklades bolaget väl. I mitten av 1870-talet startade man en bryggerifilial i Sala och en i Enköping. Redan 1881 försökte man dock sälja Salafilialen till Sala Ångbryggeri, som emellertid tackade nej. I stället överläts denna till ett nybildat bolag ”Sala Bryggeri- och Vattenfabriks AB” där Erlangens stod kvar som delägare. Widman var länge styrelseordförande. Man drog också igång en filial i Stockholm på Nedre Rådmansgatan, som kom att bli ett återkommande problem.

Wilhelm Henschen, som var född 1820, avled 1873.

1882-1901

År 1882 utvidgades bryggeriet i Uppsala avsevärt och man lät bygga en stor tegelbyggnad i det inre av kvarteret Hörnet, vid Kyrkogårdsgatan, mellan S:t Johannesgatan och Skolgatan.

En lycklig tillfällighet ger oss möjlighet att i mer detalj följa bryggeriet under några år på 1890-talet. År 2023 hittade Mats Hallsenius tillsammans med några grannar en bok med bolagsstämmoprotokoll från åren 1893-1902 i en skrubb på Övre Slottsgatan. Boken finns numera i tryggt förvar på Stadsarkivet. Där finns också en bok med styrelseprotokoll för åren 1888-1893.

Av protokollen framgår att man under hela denna period kämpade med lönsamheten. Hänvisningarna var många till den hårda konkurrensen från Stockholmsbryggarna och till priskriget. Däremot nämns inte någon konkurrens från det andra stora Uppsalabryggeriet, Upsala Bayerska Bryggeri (utom när det gäller rättigheterna till ölförsäljningen på Polacksbacken i samband med de årliga militärövningarna). De två bryggerierna diskuterade och kom överens om prissättningen och såg Stockholmsbryggerierna som en gemensam fiende.

År 1887 såldes Enköpingsfilialen för 300 000 kr till det nybildade bolaget ”Enköpings Bryggeri- och Ångqvarns AB” där Widman blev styrelseordförande. Åren 1888-89 hade man långt gångna diskussioner med ett konsortium av engelska ”kapitalister” om en försäljning av bolaget, som då värderades till drygt 700 000 kronor. Så småningom lade engelsmännen ett bud, men detta bedömde som för lågt och förkastades.

Under några år i slutet av 1880-talet hade bryggeriet problem med kvaliteten. Ansvaret för detta lades på bryggmästare Brüning. Han påstods vara skyldig till bristande tillsyn och försumlighet och han ålades ersätta bolaget för den förlust som hans slarv gett upphov till. Till sist avskedades han, men efter en skiljedom slapp han betala skadeståndet på 3107 kr. Ny bryggmästare blev Th. Eklund.

Bolagets årsresultat växlade mellan förluster och en liten vinst. Endast under några enstaka av periodens år (t ex 1897/98) fick aktieägarna någon utdelning. Allvarligast var läget 1893 då man diskuterade olika drastiska åtgärder som nedskrivning av aktiekapitalet, ombildning, upplösning av företaget och start av ett nytt bolag. En åtgärd blev att lägga ner den förlustbringande Stockholmsfilialen ”på grund av den onaturligt stora öltillverkningen som under senaste år egt rum i Stockholm”. Ett annat beslut blev att säga nej till ett begärt aktieägartillskott och ackord i Salabryggeriet, där man fortfarande var en aktieägare. Man konstaterade också att de pengar som Carl Johan Widman, som avlidit ett par år tidigare, donerat till arbetarna inte kunde utbetalas. Även ett namnbyte diskuterades: ”allmänheten synes hysa en viss fördom, ja avoghet mot namnet”.

Förlusten för år 1892/93 uppgick till 26 973 kr, bl a förorsakad av en nedskrivning av aktierna i Salafabriken och kostnader i samband med nedläggningen av Stockholmsfilialen. Siffran bör sättas i relation till årets försäljning på 164 233 kr eller personalkostnaderna på 1667O kr (varav disponenten och bryggmästaren 3000 kr var).

Vid årsstämman i oktober 1893 ersattes styrelsen som bestod av bankdirektör J.A.Berlin, kommissarie G.F.Stadenberg och kapten A.Littorin samt disponenten Carl Wennerström av en ny styrelse bestående av P.A.Liljedahl och Oscar Widman samt den nye disponenten handlanden Wilgott Lundell. Kemiprofessorn Oskar Widman var son till Carl Johan W och Lundell hade tidigare varit bryggmästare på filialen i Enköping. Bagare Dubois och magistratssekreterare C.W.Herdin blev suppleanter. Stämman beslöt också att bjuda ut företaget till försäljning.

Den nya ledningen genomförde ett besparingsprogram, löner sänktes och kassörsbefattningen drogs in. Detta ledde till att förlusten för år 1893/94 minskade till 4257 kr. Tankarna på ombildning eller försäljning var inte längre var aktuella. Under det följande året vändes resultatet till en vinst på 28 767 kr. Bryggmästare Eklund återfick (efter ha viftat med ett erbjudande om nytt arbete i Stockholm och hotat om uppsägning) den lön på 3000 kr han hade före sänkningen till 2000:- och disponent Lundell tillerkändes en årlig bonus på 5% av vinsten.

Produktion och försäljning

 Så här mycket bryggdes i slutet av 1890-talet, i tusental liter.

Man ser att bayerskt öl och svagdricka var de stora produkterna. Men även det gamla svenskölet fortsatte att produceras, om än i mindre omfattning. Försäljningstoppen år 1894/95 berodde på en ökad försäljning till Stockholm på grund av det s.k. ölkriget.

Bryggeriet producerade vidare malt och jäst inte bara för egna behov, utan också för försäljning. Detta var en viktig inkomstkälla, liksom intäkter från företagets olika uthyrda fastigheter. Bolaget drev också jordbruk. Man arrenderade delar av Luthagsgärdet från universitet och annan mark från Uppsala Stad: Totalt rörde det sig om 80 tunnland, där man odlade korn för bryggeriets bruk. Jordbruket var dock ingen god affär och i början av 1890-talet överläts arrendena till ett par privatpersoner som också arrenderade Erlangensborgs (se nedan om Erlangensborg) ekonomibyggnader.

Öl för nykterhetsvänner

Bolaget knöt stora förhoppningar till sitt alkoholsvagare öl. Så här står det att läsa i ett protokoll:

”Som bekant har den moderna nykterhetsrörelsen ansträngt sina yttersta krafter för att motarbeta bryggerihanteringen och ansträngningarna hafva krönts med en erkännsvärd framgång. Styrelsen har under året bemödat sig om att utfinna något medel att kunna motväga denna för bolaget ruinerande verksamhet och har därvid icke kunna påfinna något bättre än att göra nykterhetsvännerna själfva till en för bolaget god kund. I detta syfte har styrelsen egnat ett särskilt intresse åt ett fabrikat som Disponenten Lundell själf uppfunnit och som derför fått namnet ”Lundells Pilsnerdricka”. Styrelsen kunde rätt snart utfästa sig att leverera en vara som aldrig innehåller högre alkoholhalt än 2,0 volymsprocent eller 1,59 vigtsprocent. … har detsamma bland s.k. nykterhetsvänner vunnit beräknadt uppseende och betydligt ökad afsättning. Styrelsens bemödanden att äfven på andra orter än Upsala med kringliggande omnejder få försälja åtminstone sitt Pilsnerdricka har tyvärr hittils strandat på den sammanhållning gent emot främmande konkurrenter som utmärker alla andra städer utom Uppsala.”

Ett par annonser ur Svenska Morgontidningen 1892-94

Trots de tidigare dåliga erfarenheterna av en Stockholmsfilial beslöt man göra ett nytt försök. Denna gång främst med inriktning på det alkoholsvagare ölet – pilsnerdrickan. Men försöket misslyckades. Filialen i Stockholm fick problem. Drickat, som under 2 års tid aldrig visat en alkoholhalt över 2 %, visade sig vid filialens öppning ha omkring 2,5 % i hela det lagret. Annonseringen inställdes, satsningen förfelades Efter några månader beslöt styrelsen dra in filialen på Fleminggatan, men försäljningsansträngningarna fortsatte. Ur statistiken ovan kan man emellertid utläsa att förhoppningarna knutna till det alkoholsvagare ölet inte infriades i någon högre grad.

Branden

Den 5 mars 1900 drabbades Erlangens av en förödande brand. Elden ansågs ha uppstått genom en dagen förut gjord upptining av frusna rör. Denna hade gått till så att några arbetare satt en järnten virad med blånor intill rören, fuktat blånorna med fotogen och sedan tänt på.

Så här skildrades eldsvådan i UNT den 6 mars år 1900:

Den största eldsvåda som på mycket tid ägt rum Upsala bröt ut i morse och ödelade fullständigt ett av stadens största bryggerietablissement, Erlangens bryggeri vid Kyrkogårdsgatan.

Då tappningspersonalen kl. 6 på morgonen ankom för att börja dagens arbete, varsnades rök och eld uttränga ur mälteribyggnaden, där eld utbrutit 2 halvtrappor upp, Brandkåren alarmerades genast. Ungefär en kvart därefter var den på platsen. Flammorna stodo då redan högt och det var tydligt att här måste arbetet koncentreras huvudsakligen på att begränsa elden, som med oerhörd fart grep omkring sig, den hade ju den förträffligaste näring att tillgå i de brännbara material som voro samlade i mälteriet. Ledningen af släck­ningen hvilade på öfverbrandmästaren A. P. Eriksson på grund af brandchefen kapten Hj.  Gardtmans frånvaro på grund av beväringsmönstring_

Det såg till en början mycket mörkt ut. Vatten saknades nämligen, ån var bottenfrusen i den vid Skolbron belägna brandvaken och vattenledningarnas tryck i denna högt belägna stadsdel var otillfredsställande. I sanning en brydsam situation. Öfverbrandmästaren försökte först få vatten från Ulfva, men detta tog åtskillig tid och mötte allehanda svårigheter. Dammluckorna vid kvarnfallet stängdes emellertid och sedan vatten påsläppts vid Ulfva kvarn steg vattnet vid Fisktorget och dit förlades ångsprutan.

Först sedan denna hunnit i verksamhet, hvilket dock dröjde till bortåt 8-tiden, började släckningsarbetet krönas med framgång. Hela det väldiga byggnadskomplexets inre var dock redan i det närmaste förstördt och det inneliggande dyrbara materialet uppbrunnet. Lyckligtvis rådde lugn och vädret var blidt. Hade samma våldsamma storm, som förra veckan hemsökte staden, fortfarit, skulle säkerligen först och främst de många närliggande träbyggnaderna och för öfrigt sannolikt hela stadsdelen blifvit det härjande elementets rof. Att en de af bryggeribyggnaderna voro af trä, försvårade naturligtvis i hög grad släckningen och ökade faran för de närmast liggande små trähusen hvilka länge voro allvarligt hotade.

Tyvärr har den stora eldsolyckan kräft ett människolif. Inne i bryggeriet befann sig vid tillfället för eldens utbrott 55-årige förre rättaren, numera bryggeriarbetaren Anders Andersson och det lyckades honom ej rädda sig. Andersson var änkling och efterlämnar 3 söner och en dotter. Han hade gjort sig omtyckt som en synnerligen pålitlig och duktig arbetare.  De förkolnade och nästan oigenkännliga lämningarna af arbetaren Andersson återfunnos vid 1-tiden 2 trappor upp i magasinsbyggnaden. Han hade då elden utbröt, befunnit sig tillsammans med ett par kamrater, som lyckades rädda sig. Andersson åter blef säkerligen förvirrad af röken och tog miste om nedgången.

Kl 12.20 ramlade med ett stort brak en hög mur belägen mot Öfre Slottsgatan. Den hade redan länge svajat betänkligt; man var beredd på dess fall och någon olycka förorsakades följaktligen icke däraf. Det är ej omöjligt att ytterligare en mur ramlar. Hela förmiddagen pågick eftersläckningen. Naturligtvis ryker det i ruinerna forfarande och kommer väl att så göra något dygn framåt.

I betraktande af de vid eldsvådans början så ogynnsamma vattenförhållandena måste man säga att släckningen varit särdeles vacker och gifvit ett gott vittnesbörd om brandkårens, såväl befäls som manskaps, duglighet, mod och oförtrutenhet.

Efter branden

Byggnaderna var försäkrade för 184 460 kr. Efter förhandlingar med Städerna Allmänna Brandstodsbolag fastställdes brandskadeersättningen till 145 655 kr. Skillnaden, 38 905 kr ansågs svara mot värdet av den brandskadade byggnaden. Inventarier och lager var försäkrade hos Bolaget Fenix för 10 000 resp. 75 000 kr. Inventarierna som endast till en mindre del brunnit ersattes med kr 3590. För lagret, där bl a förstördes 176 000 kg malt, 201 400 kg korn och 12 000 liter öl, utbetalades hela beloppet, dvs 75 000 kr.

Efter att ha analyserat läget avstyrkte styrelsen varje tanke på att bygga etablissemanget igen och att återuppta verksamheten. Skälet var dels den dåliga lönsamheten under en rad år, dels att tillgängliga tillgångar var helt otillräckliga. För att få underlag för en värdering av fastigheterna utannonserades de, men det kom inga anbud.

Ett alternativ var att etablera en ren maltfabrik. Denna skulle delvis kunna finansieras genom försäljning av Erlangenborg samt några mindre fastigheter och kalkyler pekade på en möjlig lönsamhet. Beslutet blev dock att sälja fastigheterna på en offentlig auktion och att upplösa bolaget. Byggnaderna i kvarteret Hörnet köptes av grosshandlare J. E. Frykberg för 85000 kr och Erlangensborg av Erlangens tidigare disponent Wennerström för 25 000 kr.

De samlade tillgångarna, som till slut uppgick till drygt 230 000 kr delades, så när som vissa mindre legat, ut till aktieägarna. Familjerna Henschen och Widman hade de största aktieposterna. De övriga aktierna var fördelade på ett 70-tal ägare, varibland fanns godsägare P. Aug. Liljedahl och bagarmästare Mattias Dubois. Ett par av ägarna fanns i Tyskland. Aktierna hade handlats på fondbörsen i Stockholm, vilket var ovanligt för Uppsalaföretag. Utdelningen av tillgångarna innebar ett inte obetydligt förmögenhetstillskott, speciellt inte för familjerna Henschen och Widlund.

Byggnaderna

Det stora tegelhuset från 1882 liksom en del av de andra byggnaderna i kvarteret Hörnet kom senare att tjäna som mälteri och spannmålslager åt företaget Upsala Malt- och Utsädesbolag AB. I början av 1980-talet revs dessa fabriksbyggnader på gården för att ge plats åt bostäder. Malt- och Utsädesbolaget lät f ö bygga det av Leche ritade hyreshuset Kyrkogårdsgatan 25. Det äldre trevåningshuset intill byggdes redan år 1876 av Erlangens bryggeri.

Byggeriet ägde vidare sedan länge ett antal byggnader i det som då hette kvarteret Manhem och som senare blev kvarteret Magistern, i korsningen mellan Kyrkogårdsgatan och Luthagsesplanaden. Området kallades Erlangenborg och här fanns bostäder för bryggeriets anställda, källare för lagring av öl, smedja, stall för bryggerihästar mm. Så här beskrevs det hela i en annons när bryggeriet år 1899 försökte sälja gården:

”Gården N:o 5 i qvarteret Manhem, ”Erlangenborg” i Upsala. , innehållande 18 rum och 15 kök, ladugård för 34 kor, stall för 8 hästar, mejeri, smedja, tunnbindarverkstad, samt rymliga lider och magasiner är till salu, att tillträdas efter köparens beqvämlighet. Fastigheten är väl belägen och lämpar sig synnerligen väl för jordbruk, vedafffär eller industri. Tomtarealen omfattar 42 000 qvadratfot.”

Som nämnts ovan köptes gården senare av Erlangens förre disponent Carl Wennerström, som också grundade byggnadsbolaget Erlangenborg, som förvärvade en granntomt, som lät uppföra Vasahuset och som blev dess förste ägare. Erlangenborgs ursprungliga byggnader ersattes successivt av nya bostadshus. Den sista byggnaden, Luthagsesplanaden 23, revs 1978.

Bostadshuset till höger, mot Kyrkogårdsgatan, revs 1974/75. Samtidigt revs en smedja på gården. Bildkälla Rolf Heljefors

Ytterligare en flygbild av Oscar Bladh. Denna är från 1947

Källor

UNT
Tidn. Upsala
C J Widman, Tidskriften EKO, nr 5&6, 1888
Bolagstämmoprotokoll 1893-1902. Uppsala stadsarkiv
Styrelseprotokoll 1888-1896. Uppsala stadsarkiv

T Hedberg 2023