Välj en sida

Stål och Maskin

Inte många Uppsalabor, och ännu mindre de som ännu inte är Uppsalabor, vet att det under många år fanns ett stålverk innanför stadens gränser, vid Sågargatan i det område som idag fått namnet Industristaden. Som mest hade företaget över 150 anställda och var därmed en av de största Uppsalaindustrierna. Stål och Maskin var då det enda exemplet i Uppsala på tung industri.

I sin bok Verksamhet och tidsfördrif vid Fyris berättar Olof Richard Sjöholm följande: 

”I tidigare artiklar i Upsala Nya Tidning har jag bl a skri­vit om industriföretag i stadsdelen Kungsängen i södra Uppsala. De företag som jag behandlat är Upsala Ångqvarn, som numera he­ter Nord Mills och Nordiska Metallduksväveriet, som nu bär namnet Nordviror samt Tullgarns Gjuteri och Meka­niska Verkstad, som upphör­de 1961.

Ett industriföretag som försvunnit i detta område är Stål & Maskin AB med adress Sågargatan 5, som var närmaste granne till Fabriks AB Osmund, specialist på tillverkning av ugnar.

Stål & Maskin AB grun­dades 1918 av direktör Hjal­mar Sanner, säger ingenjör Lennart Ringlund, som varit anställd i företaget i en lång följd av år. Efter första världs­kriget bestod tillverkningen i huvudsak av tackjärns- och smidestillverkning, och en mekanisk avdelning fanns för maskinbearbetning. Pro­dukterna levererades till stor del till Statens Järnvägar, där bl a vagnskopplingar var en stor produkt. Antalet anställda var under 30-talet cirka 35 personer. Under andra världskriget hade företaget vissa arbeten för svenska försvarsmakten.

År 1943 började det hända stora saker i bolaget, då direktör Matts Vigborg övertog rörelsen. Hejarsmidesverk­staden utökades avsevärt och produkterna levererades i stor omfattning till Bolin­der-Munktell i Eskilstuna och andra företag i landet.

Tackjärnstillverkningen lades successivt ner och direktör Vigborg satsade på elektro­stålstillverkning i två stål­ugnar. Plåttillverkningen utöka­des också under 40-talet. Bl a tillverkades kopplingsskåp till televerket, vilket då var en betydande produkt. Vi­dare tillverkades tätningsboxar till kraftverken i våra älvar. Som ett kuriosum kan nämnas att företaget tillver­kade och ”sponsrade” teleskopsstativ till Uppsala universitets astronomiska insti­tutions observatorium i Australien.

I början av 50-talet tillträdde Gunnar Hjulström befattningen som stålverkschef. Under de framgångsri­ka åren under 50- och 60-talen sysselsattes cirka 150 personer. År 1962 såldes företaget till AB Gustaf Carlsson i Sundbyberg och Gunnar Hjulström blev före­tagets VD. Jag själv tillträdde befattningen som verkstads­chef, säger Lennart Ringlund.

År 1966 inköptes Sveriges största smidespress för ratio­nell smidestillverkning. 1967 var årsomsättningen 11 miljoner kronor. År 1972 var det dock definitivt slut med Stål & Maskin i Uppsala då företaget gick upp i Atlas Copco Dalaverken i Smedjebacken. Fusion och flyttning kunde ske med hjälp av regionalt stöd och Uppsala blev som så många gånger tidigare en industri fattigare.”

  • Under 20-talet hade man ca 50 arbetare
  • 1943 Matts Vigborg VD
  • 1947 sysselsattes 65 arbetare
  • 1949 byggs 2 elektrostålugnar och ett laboratorium
  • 1962 startar man ett varmvalsverk för valsning av stångstål
  • 1964 har man 110 anställda
  • 1966 köps Sveriges största smidespress
  • 1972 flyttas verksamheten till Atlas Copco i Smedjebacken

Mats Vigborg

Matts Vigborgs inträde i bolaget 1943 utlöste stora förändringar. Han föddes i Åmål 1908 och avlade ingen­jörsexamen vid Tekniska gymna­siet i Örebro 1930, varefter han tillsammans med två andra ingenjörer startade och drev Vänersborgs tek­niska aftonskola. Han var också föreståndare för Västra Sveriges tekniska institut.

Under 1930-talet ar­betade han bl a vid Nydqvist & Holm AB i Trollhättan, Motala verkstad. Lilla Edets pappersbruk och tjänstgjorde även som teknisk assistent åt professor Manne Siegbahn vid Fysiska institutionen vid Uppsala universitet Under en period var han chefsingenjör vid Kooperativa förbundets mekaniska verkstad och därefter överingenjör vid AB Kristenson & Grähs i Ulvsunda.

Under åren 1943­-1963 ägde och drev han Uppsalas dåvarande enda tunga industri Stål & Maskin AB med stålverk, valsverk, hejarsmide och mekanisk verkstad.

Under hans tid utvecklades företaget på ett anmärkningsvärt sätt och hade som mest 170 anställda. Ett exempel är stränggjutningen där Stål och Maskin kom att tillhöra pionjärerna i landet.

Under he­la sitt verksamma liv ägnade han sig åt experiment- och konstruktionsverksamhet och innehade pa­tent på ett 100-tal uppfinningar. Ett exempel på detta är cigarettautomaten.

Mats Vigborg (1908 – 1986 ) UNT

När den kom stötte den på patrull i en förordning, som sade, att ”tobaks­varor inte får säljas utomhus”. Då det visade sig att problemet gick att lösa så att kunden kunde stå utanför butiken och köpa sitt rökverk som befann sig inne i butiken. Han uppfann också en tipskontrollapparat och medverkade i utvecklingen av en gitterritsmaskin åt nobelpristagaren  Manne Siegbahn. Andra uppfinningar var kassaregisterapparater diverse hemligstämplade detaljer i bomber, torpeder och minor. De flesta av hans många patent rörde dock gjutningsteknik.

Stål och Maskin var en stor förbrukare av elenergi. Vid ett visst tillfälle hade Vigborg konstruerat en ny stålugn som krävde en väldig massa elkraft. När den skulle monteras i företaget kom det till omfattande förhandlingar med myndigheterna. Det fanns nämligen en risk att stålugnen skulle överbelasta Uppsalas elnät, så att ljuset i hela stan skulle börja blinka.

Förhandlingarna resulterade i en överenskommelse, att Vigborg fick bygga stålugnen, men på egen risk: började ljuset blinka, måste ugnen rivas. När bygget var klart, visade det sig att elnätet höll inte bara för den belastning stålugnen medförde utan även för de ytterligare prövningar den vigborgska firman så småningom utsatte det för, ett nytt valsverk och framför allt den epokgörande stränggjutningsanläggningen.

Efter Stål och Maskin och fram till sin bortgång år 1986 innehade han AB Vibo Produkter, där ett kemiskt-tekniskt utvecklingsarbete bedrevs.

Vad hände med lokalerna?

De fanns faktiskt i allt väsentligt kvar så sent som år 2020, även om det nog var få Uppsalabor som var medvetna om detta. När företaget år 1972 las ner så  köptes fastigheten av Lantmännen/Odal som rev mindre delar och återanvände resten för diverse verksamhet. Fasader och tak hade renoverats och var delvis klädda med plastad och korrugerad plåt. Ett av husen stammade från företagets tidigaste år, de övriga var byggda på 50- och 60-talen. Idag (2024) är allt borta.

Så här såg den äldsta kvarvarande byggnaden ut hösten 2020. Foto: THbg

Ett par av Axel Sagerholms bilder ur Upplandsmuseets samlingar (klicka på bilderna!):

Gjutning år 1935

Hos Företagens historia finns bl a Sture Carlssons stora bildarkiv. Därifrån är följande fem bilder hämtade.

THbg