Folkhemmets byggmästare

Folkhemmets byggmästare visste hur bra hus skulle byggas. I dagens perspektiv framstår bostadsbyggandet på 1930- och 1940-talen som en idyll med småskaliga objekt och ett närmast hantverksmässigt uppförande av husen. Men vi kan vara alldeles säkra på att byggandet hanterades av skickliga yrkesmän som såg vilka behov som förelåg.

Här berättas om några erfarna Uppsalabyggmästare, som betytt mycket för Uppsala och Uppsalas utveckling från slutet av 1920-talet till mitten av 1950-talet. De byggde oftast för egen förvaltning och ibland för en nybildad bostadsrättsförening . ”Folkhemsbyggarna” skapade med sitt yrkeskunnande hus, gator och torg, ja hela bostadsområden i staden av kvaliteter, som står sig ännu i dag. 

Kvalitet

”Om inte jag orkar med att förvalta huset ska någon annan göra det och då är det bra om huset redan från början är rejält byggt” var en ledstjärna, som folkhemmets byggmästare hade gemensamt.

Byggmästaren stod nära sina hus, han kunde återföra erfarenheter från egen bostadsförvaltning direkt in i nya projekt. Han visste att det lönade sig både ekonomiskt och trivselmässigt att satsa på kvalitet i material och utförande, och han kunde göra det utan hinder av regler och besvärande byråkrati. Han var också övertygad om att det bästa byggandet var det som gjordes för egen förvaltning. Inga kvalitetskrav i världen har så stor verkan som detta att du själv ska förvalta det hus eller det bostadsområde du bygger.

Med 1947 års bostadspolitiska beslut styrdes bostadsbyggandet in på andra vägar. Beslutet lanserades som ett program för att bygga bort bostadsbristen även om det till en början fick rakt motsatt verkan. Byggandet i egen regi skulle successivt ersättas med allmännytta och byggmästarna fick villkoren för sin verksamhet förändrade. Med politiska styrmedel anträddes vägen mot miljonprogrammet och de stora seriebyggda bostadsområdena där begrepp som kvalitet i material och utförande inte längre hamnade i förgrunden. Nu var det istället mängden lägenheter som var avgörande.

Folkhemmet

 Bostadsbyggandets planering kom att föras långt bort från närkontakten med hyresgästerna. Den storskaliga planeringen och de stora objekten tog över. Människorna var nöjda. De kunde ju flytta in i modernt utrustade bostäder. Nu 50-60 år senare är det många som ifrågasätter klokskapen i det som då sattes i verket. Det byggdes visserligen ett stort antal lägenheter, men till priset av dålig kvalitet.

I andra kammarens remissdebatt den 18 januari 1928 höll dåvarande statsministern Per Albin Hansson ett anförande där han yttrade de berömda orden om folkhemmet.

”Hemmets grundval är gemensamheten och samkänslan. Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ena ner på den andra, där försöker ingen skaffa sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage. I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet.

 Tillämpat på det stora folk- och medborgarhemmet skulle detta betyda nedbrytande av alla sociala och ekonomiska skrankor, som nu skilja medborgarna i privilegierade och tillbakasatta, i härskande och beroende, i rika och fattiga, besuttna och utarmade, plundrare och utplundrade. Det svenska samhället är ännu icke det goda medborgarhemmet. Det måste en gång bli så, att klassamhället Sverige avlöses av folkhemmet Sverige.”

Men Per Albin var inte den förste som använde ordet ”folkhem” som politiskt begrepp. Alfred Petersson i Pålsboda, ”den förste bonden vid konungens rådsbord” använde uttrycket redan 1908. Fyra år senare användes det dels av högerpolitikern Rudolf Kjellén, dels av Manfred Björkqvist, då ungkyrkorörelsens ledare, senare biskop i Stockholms stift.

Perioden slutet av 1920-talet – början av 1950-talet var en spännande och innehållsrik tid i Uppsalas bebyggelsehistoria. Det är då Uppsala upplever sin verkliga förändring från en rofylld småstadsidyll till expansiv storstad för att bokstavligen explodera i början av 1970-talet då det byggdes drygt 3 000 lägenheter om året i kommunen. Antalet invånare växte på 40 år från 28 000 till 140 000 invånare. Och det intressanta är att stora delar av periodens bostadsproduktion ännu i dag är av det attraktivare slaget.

Bostadsrättsföreningar

xuwz xuwz xuwz xuwz xuwz xuwz xuwz xuwz xuwz xuwz xuwz xuwz xuwz xuwz xuwz xuwz xuwz xuwz xuwz xuwz xuwz xuwz xuwz xuwz xuwz xuwz xuwz xuwz xuwz xuwz xuwz xuwz xuwz xuwz xuwz xuwz xuwz xuwz xuwz xuwz xuwz xuwz xuwz xuwz xuwz xuwz xuwz xuwz xuwz xuwz xuwz xuwz xuwz xuwz xuwz xuwz xuwz xuwz xuwz xuwz xuwz xuwz xuwz xuwz xuwz xuwz xuwz xuwz xuwz xuwz xuwz xuwz xuwz xuwz xuwz xuwz xuwz xuwz xuwz xuwz xuwz xuwz xuwz xuwz xuwz xuwz xuwz xuwz xuwz xuwz xuwz xuwz xuwz xuwz xuwz 

Anders Diös

”Bäst leva djärva, givmilda män”, kan man läsa i Havamal. Detta citat har också använts för att beskriva Anders Diös, 1891-1986, eller Djus Anders Viktor Andersson, som han också hette, beundrad byggare och donator från Indors by i Våmhus socken i Dalarna. Grundaren och ledaren under många år av byggnadsföretaget Diös. Fostrad i skolan av bl.a. Anders Zorn själv visade Anders Diös under sin levnad på dalkarlens känsla för sin  hembygd. Ett av hans många verk är Zorngården i Mora, ett uppdrag  Anders Diös förverkligade och som numera ger oss andra uppenbara möjligheter att komma nära Zorn.

När Anders Diös själv summerade sa han: ”Arbetet har hållit mig igång och jag har trott på vad jag startat. Jag känner stor glädje i arbetet. Sedan måste man också tro på framtiden och dessutom vara lite nyfiken”. Kanske kan man också känna stämningarna hos Anders Diös när han berättade om hur han som liten i slutet av 1800-talet bars på morfars arm ut i fjuset, ladugården.

”Efter att ha skött sina djur gömde sig morfadern bakom krubban för samtal med Gud”, berättade Anders Diös, och fortsatte: ”fylld av vördnad för den gamle mannen förstod jag att religionen betydde mycket. Faktum är att hela mitt liv blev uppbyggt av denna min morfars tro. Sålunda vill jag tacka Gud för mitt långa och rika liv som jag blivit given”.

Byggnadsingenjören och storbyggmästaren Anders Diös föddes den 21 februari 1891 i Våmhus socken i Dalarna. Byggnadsfirman Anders Diös bildade han 1921 i Sala. 1926 flyttade han firman till Uppsala där Vaksalaskolan blev hans första bygge.

Byggverksamheten växte snabbt och kraftigt och Diös skyltar kunde med tiden ses vid byggarbetsplatser i hela landet även om det var en viss koncentration till Uppland och Dalarna och särskilt till orterna runt Siljan. Det här bidrog till att Diös blev ett för allmänheten mycket känt namn. Härtill kom att Anders Diös tidigt fick rykte om sig att bygga med god kvalitet. I Uppsala kom han också att bli ”storbyggmästaren” som med höga ambitioner alltid satsade personligt engagemang i varje uppgift.

Lite på skämt, men säkert också med inslag av djupt allvar, brukade Anders Diös då och då åberopa det gamla kinesiska talesättet som sade att ”ditt första hus ska du bygga för din ovän, ditt andra för din vän och ditt tredje för ditt eget bruk”. Det här var, menade Anders Diös, grundvalen för byggfirmans byggande i egen regi. ”Vare sig jag själv eller någon annan ska förvalta huset är det viktigt att det är rejält byggt”, brukade han säga. Fusk och slarv vill han inte veta av. Ambitionen skulle vara hög.

Anders Diös porträtterad av David Tägtström. Foto: Agius

År 1963 var Byggnadsfirman Anders Diös Sveriges näst största byggföretag med nära 3 000 anställda årsarbetare. Fortfarande 1989 var bolaget en stor arbetsgivare. Detta år hade bolaget 3 860 anställda och omsättningen uppgick till 4,9 miljarder kronor.

Byggentreprenadverksamheten avyttrades i två omgångar, 1987 och 1990 då den sista delen av byggrörelsen såldes till SIAB, som senare gick upp i NCC. Byggnadsfirman Anders Diös bedrev en omfattande verksamhet med byggen av många olika slag från bostadshus till offentliga byggnader, kyrkor och industribyggnader.

Anders Diös personliga intresse för kulturminnesvård kom till uttryck i ett stort antal betydande restaureringsarbeten, t.ex. Rikssalen på Uppsala slott 1931-32, Uppsala Domkyrka 1935-1976, Skoklosters slott 1968-1972, Palmhuset i Trädgårdsföreningen i Göteborg 1982-1984 m.fl. Själv var Anders Diös mycket stolt över vad han åstadkom med Vaksalaskolan i Uppsala, som han byggde 1926-1927.

Anders Diös verkade också som mecenat i olika kulturella sammanhang och han gav ut ett 30-tal böcker och skrifter av varierande omfattning som beskrev verksamheten inom ”firman” som han helst av allt kallade sitt företag. I koncernen, som på senare tid kom att heta Diös AB, kvarstod under några år ett omfattande fastighetsinnehav, som numera är avyttrat. Diös AB hade också ägarintressen i AB Adeförvaltning, Upplandsbetong AB, Dahlströms fastighetsservice AB, Uppsala Science park, m.fl.

Byggnadsfirman Albin Ruhngård

 I början på 1920-talet övertog Albin Ruhngård sin fars, byggmästaren Alfred Johansson, byggnadsfirma och bildade då Byggnadsfirman Albin Ruhngård vars verksamhet till en början gick ut på nybyggande av egna hem samt reparations- och underhållsarbeten på flerfamiljshus.

 Albin Ruhngård föddes i Uppsala 1884. Byggkunnandet skaffade han sig genom praktiskt arbete i faderns byggfirma och  – som så många andra av folkhemmets byggmästare – genom teoretiska kvällsstudier vid Tekniska skolan i Uppsala och då företrädesvis i ämnet byggnadsritning.

Firman växte och några år in på 1930-talet kände dig Albin Ruhngård mogen för att bygga sitt första bostadsrättsföreningshus, brf. Tryggve i Luthgen (Geijersgatan 21). Sedermera byggdes ett otal föreningshus i skilda delar av kommunen, de flesta i Luthagen. Även centralt belägna fastigheter som Drottninggatan 5 och 6, Östra Ågatan 15 –17, Trädgårdsgatan 6, Östra Ågatan 59 m.fl hade Albin Ruhngård som entreprenör. Hans sista föreningshus var brf. Elfgården, Svartbäcksgatan 41, som färdigställdes 1959.

Fastigheten Östra Ågatan 59 (hörnet av Östra Ågatan och Bäverns gränd), i folkmun döpt till ”Sju helvetets gluggar” eftersom man tyckte att dess utseende var rent ut sagt fult har sin egen historia. Byggnaden rymde dessutom en av stadens mer beryktade krogar och det fanns de som påstod att det pågick både det ena och det andra på andra våningen.

Huset revs 1935 och det föll på Byggnadsfirman Albin Ruhngårds lott att som entreprenör bygga det funktionalistiska hus som än i dag finns kvar på platsen. I det nya huset inrättades en ny krog i samma hörna. Det var restaurang Skeppet som hade en avdelning som var en av stadens mera kända ölkaféer. (Idag, dvs 2023, används lokalen av restaurangen Bryggeriet Ångkvarn)

Vid Uppsala Byggmästareförenings årsmöte den 23 februari 1959 utsågs Albin Ruhngård till föreningens hedersordförande. Han beskrev då sin roll som byggentreprenör på det här sättet:

”Byggandet rymmer några särskilt lustfyllda ögonblick. Det första är då drömmarna sätts på pränt, det andra är då verket står färdigt. Däremellan ligger en lång, hård, problem- och kontroversfylld period av oberäkneligt vardagsslit. Det är då jag som byggentreprenör upplever min storhetstid. Det är då jag ska få allt att passa ihop; byggherrens luftslott, arkitektens hugskott, arbetsplanens topografi, yrkesmännens kunnande, metoderna, maskinerna och materialen.

Allt detta var enklare förr när praxis och tradition verkade. Under min tid som byggentreprenör har byggandet varit något av en enda rullande teknisk revolution. När jag började krävdes det mycket folk på ett bygge. Idag ser arbetsplatsen annorlunda ut, men entreprenörandan lever. Samspelet män-niska, metod och maskin har ändrat mönster. Men kvar står, att entreprenören skall lösa varje uppgift efter dess speciella förutsättningar. Det är ett arbete jag trivts med”.

Ruhngårds första bostadsrättsföreningshus, Brf Trygve, Geijersgatan 21. Inflyttningsklart 1935.

Byggnadsfirman Kalle Johansson –  ”Tysta Kalle”

Om man kan tala om portalfigurer i socialt medvetet bostadsbyggande i Uppsala hör Kalle Johansson, ”Tysta Kalle”, dit. Han blev en slags garant för att byggandet hanterades av skickliga yrkesmän som stod marknaden nära.

Byggnadsträarbetarförbundets kontrollkommitté under storstrejken 1909. Kalle Johansson (inringad) var kommitténs ordförande.

För Kalle Johansson var måttstocken att han själv skulle kunna bo i vilken lägenhet som helst som hans företag byggt. ”Kan jag inte det vill jag inte heller tillverka den”, brukade han säga.

 Timmermannen Karl Johansson – ”Tysta Kalle”

 Året var 1907. Timmermannen Karl Johansson blev kvar i Uppsala av en händelse, då han tillsammans med en arbetskamrat, Gustaf Lundqvist (senare också byggmästarekollega) var på väg till Norrland för att söka arbete vid Porjus vattenkraftverk. De kom närmast från Stockholm där de arbetade vid ett bygge på Birger Jarlsgatan. Timpenningen var då 55 öre och en middag kostade 35 öre. I Uppsala övernattade de hos en syster till Gustaf Lundqvist. Hos henne fick de besked om att det fanns arbete i Uppsala, bl.a. på Telegrafstationsbygget. Planerna ändrades och de båda yrkeskamraterna stannade i Uppsala.

Efter Telegrafstationen fick de jobb med att bygga manskapskaserner vid infanteriregementet I8. Där arbetade de tillsammans med sina senare byggmästarekolleger, snickaren Gottfrid Lindgren och muraren Olle Engqvist. Byggmästaren hette Björkman och lagbasen kallades ”Ålands-Pelle”.

Samtidigt passade han på att ta en del teoretiska kvällskurser inom byggnadskonsten på Tekniska skolan i Uppsala och per korrespondens med bl.a. en ”byggmästarekurs” på Osby korrespondensinstitut.

Kalle Johansson var en stridbar person och kom att engagera sig i fackföreningsrörelsen. Han fick många förtroendeuppdrag och blev så småningom ordförande för Svenska Träarbetareförbundets avdelning i Uppsala. Från den funktionen fick han ”silkessnöret” redan efter ett år. Han var alltför självsvåldig och tystade ned medlemmarna när de vill yttra sig. Det var då han fick smeknamnet ”Tysta Kalle”. Under storstrejken 1909 var han ordförande i den s.k. kontrollkommittén.

Byggnadsfirman grundade han 1920. Företaget, som fram till 1957 drevs som enskild firma, blev 1957 aktiebolag. Det nya bolaget kom att heta KJ Bygg och hade då cirka 270 anställda. I samma veva blev sonen Nils Jorild VD för företaget. Under åren 1920-1985 kom företaget att bygga cirka 14 000 lägenheter i Uppland, merparten i Uppsala där företaget också hade sitt huvudkontor. 1985 blev företaget uppköpt av ABV (i dag NCC).

Som många andra av ”folkhemmets byggmästare” kom Karl Johansson från kretsen aktiva byggnadsarbetare. Fram till 1920 arbetade han som timmerman på olika byggen i Uppsala och som den stridbare person han var kom han också att engagera sig i fackföreningsrörelsen där han under ett år var ordförande i Svenska Träarbetareförbundets avd. i Uppsala.

När byggnadsfirman senare i stor omfattning byggde bostadshus i korsningen Väderkvarnsgatan/Strandbodkilen döptes detta gatukors av folkhumorn till ”Tysta Svängen”.

Nykterhetsmannen

När det var dags för Kalle Johansson att lämna barndomshemmet för att börja arbeta som smörgåsnisse på Norbergs Hotell fick han till sin mor avge ett löfte om att aldrig någonsin smaka något ur de flaskor som fanns på hotellet. Det blev ett löfte han höll livet ut.

 Som nykterhetsman verkade han inom N.T.O. så länge han levde. Templarlokalen i Peterslund var hans verk. Han ritade huset och han fungerade som arbetsledare då huset byggdes med ideell arbetskraft. Huset finansierades med ett lån i Upsala Sparbank med borgensmän som borgmästare von Bahr, direktör Anders Strandberg, skofabrikören Lars-Erik Larsson, direktör Eric Lindvall och tingsdomare Johan Åström.

Bankdirektören Jönsson på Sparbanken sägs ha blivit högeligen imponerad och yttrat ”att här har vi hela Uppsalas kapital samlat”.

Bostadsbyggaren

Som bostadsbyggare hade Kalle Johansson som så många andra börjat med att bygga villor åt enskilda uppdragsgivare. Ofta ritade han husen också. Merparten av villorna byggdes i Svartbäcken, vilket gjorde att många till en början talade om honom som ”Svartbäcksbyggaren”.

Den första större entreprenaden fick byggnadsfirman 1920 då man fick uppdraget att genomföra grundarbetena till Upsala-Gävle Järnvägars personalbostadshus vid Salagatan. Det huset kom senare i folkmunnen att kallas ”Blåkulla”. Grundarbetena utfördes så väl att firman även fick bygga resten av huset på som det då hette ”bok och räkning”.

Kalle Johansson var en av de första byggmästarna i Uppsala som började intressera sig för bostadsbyggande i föreningsform. I Uppsala visade det sig senare att den formen av byggande hade god jordmån. Än i dag är Uppsala kanske landets tätaste bostadsföreningsstad.

Åtskilliga av dessa, S:t Olofsgårdarna, Hagbard, Astrid, Bruksgården, Midgård, Bergshöjden, Loke, Sigyn m.fl, byggdes av KJ Bygg. Nyheter som elektrisk spis, sopnedkast och balkong blev populära inslag i byggandet av föreningshus. Den första elektriska spisen provades t.ex. i köket hemma hos hustru Ruth i närvaro av elverkschefen och andra intresserade som avsmakade ”härliga bullar direkt ur ugnen”.

Byggarn med sina två söner

I början av 1940-talet trädde sönerna först Nils Jorild och ett par år senare Harry Jorild in i byggföretaget. Därmed var teamet ”byggarn med sina två söner” ett faktum. 1985 såldes företaget till ABV men då hade Nils Jorild ett par år tidigare gått ur tiden. Kvar av det anrika företaget finns numera K J Förvaltning AB, som bildades av Harry Jorild i mitten på 1980-talet.

Kalle med familj bodde på Vaksalagatan 31

 Sh-Bygg

Sven Heribert Svensson, Sh-Byggs grundare

Sh-Bygg grundades 1923 av då 28-årige Sven Heribert Svensson (1895-1961). Företaget, som idag är ett av Sveriges äldsta byggföretag, sysslar i huvudsak med entreprenadverksamhet inom ROT – bygg och anläggning. Bolagets specialitet var och är stenarbeten. Sven Heribert Svensson var redan på 1920-talet en modern entreprenör. Han lärde sig tidigt att nyckeln till framgång var samarbete. Och han hade en otrolig förmåga att skapa goda relationer till den egna personalen, till andra entreprenörer, fackförbund, arkitekter och myndigheter. Det hände också att han tog ett och annat initiativ av det mera ovanliga slaget. Hans stensättare gjorde som många andra på den tiden, de jobbade hårt och när löningen kom gick de ut medkompisarna för att festa och spela kort, vilket vållade problem för deras familjer. Sven Heribert valde då att ge gubbarna en ”fickpeng” på avlöningsdagen och gick sedan hem med resten av lönen till hustrun i familjen. Det var lite annorlunda men det fungerade bra, fruarna var mycket glada och gubbarna hade inte heller så mycket emot systemet. Fast den sortens sociala insatser är numera omöjliga och återfinns därför inte heller i dagens arbetsgivareuppdrag.

Entreprenadrörelsen, som i huvudsak arbetar inom renovering, om- och tillbyggnad av infrastruktur och hus samt avancerade stenarbeten, har idag kontor i såväl Uppsala som Stockholm och omsätter ca 500 milj. kr per år. Inom koncernen finns också ett fastighetsbolag. Koncernen har drygt 300 anställda. Firmanamnet Sh-Bygg antogs 1976. Dessförinnan hette företaget S H Svenssons stensätteri i Uppsala. På 1950-talet ombildades företaget till aktiebolag med Sven Heribert Svensson som verkställande direktör. 1961 överlämnades ledningen för företaget till sonen Rune Svensson. 2 1983 blev Jan Svensson, sonson till grundaren, chef för företaget. Jan Svensson har också ett förflutet som ordförande i bransch- och arbetsgivareorganisationen Sveriges Byggindustrier.

”Att knacka sten blir som en feber i blodet. På våren går man och väntar på att tjälen skall gå ur backen så man kan sätta igång och knacka”. Så uttryckte sig stensättaren Lennart Hellström i en intervju inför sin pensionering 1995 då han efter 50 års anställning hos SH-Bygg skulle lämna jobbet. Stensättarjobbet är tungt, jobbigt och inte sällan obekvämt. När Sven Heribert Svensson 1923 grundade sitt företag gick han in i en av de verkligt hårda branscherna. Stensättning var på den tiden ett arbete för ”riktiga karlar”. ”Jungfrun” eller ”Dockan”, som den också kallades, vägde 44 kg och användes för att stöta fast stenarna. Ett kraftprov gick ut på att med en ”Jungfru” i vardera handen svinga upp den på vagnflaket. Under Rune Svenssons ledning inleddes en kraftfull utveckling av företaget inte bara i Uppsala utan även i Stockholm. I Uppsala har företaget stensatt praktiskt taget alla offentliga platser såsom Vaksala Torg, Stora Torget, Gågatan, S:t Eriks Torg, Fyris Torg, Gamla Torget, Centralstationen m.fl. platser. I Stockholm har företaget stensatt åtskilliga förortscentra som t.ex. 3 Fruängen, Högdalen, Rågsved, Hagsätra, Vällingby m.fl. Stenläggningen av Vällingby var på sin tid Sveriges till omfånget största stensätterientreprenad.

Under Jan Svenssons ledning fortsatte utvecklingen av företaget efter samma positiva linje. Den operativa ledningen av företaget sköts numera av Lars Svensson, yngre bror till Jan. Även systern Lena Svensson ingår i företagsledningen. Sh-Bygg är i dag Sveriges näst äldsta familjeägda byggföretag. Under årens lopp har Sh-Bygg utfört många uppdrag på och vid Uppsala slott. Ett av de mer omfattande projekten var ombyggnaden av borggården 1972. Hela gården stensattes och statyn av Gustav Vasa fick sin nuvarande plats. Fontänen anlades där det tidigare stått en stor vattencistern som fungerade som vattentorn hundra år tidigare. Styrbiskop, där Gunillaklockan står, och Gräsgården renoverades. Dessutom rustades trappor, valv och murar i anslutning till slottet.

Byggnadsfirman Gottfrid Lindgren

Byggnadsfirman Gottfrid Lindgren grundades på 1920-talet av byggmästaren Johan Gottfrid Lindgren. Som den folkhemsbyggare han var visste Gottfrid Lindgren att det alltid lönade sig, både ekonomiskt och trivselmässigt, att satsa lite extra på kvalitet i material och utförande.

”Han började med två tomma händer” är en sliten kliché vid beskrivningar av personer som åstadkommit något utöver det vanliga. Men när det handlar om Gottfrid Lindgren är det svårt att undvika den. Gottfrid Lindgren gick den långa vägen. Efter avslutad folkskola började han arbeta vid 12 års ålder. När han senare i livet blev egen byggmästare hävdade han bestämt att ”byggmästarens viktigaste kunskap var att bygga bra hus och det man bygger är något som ska användas och hålla länge”.

Tidigt kom han in i ”byggsvängen” där flera av hans arbetskamrater i unga år senare kom att bli hans byggmästarekolleger och som – precis som Gottfrid Lindgren – blev portalfigurer i socialt medvetet bostadsbyggande. En av de mest kända av dessa var muraren Olle Engkvist, som redan 1919 etablerade sig som ”fri byggmästare” i Stockholm. En annan var timmermannen och fackföreningsordföranden Kalle ”Tysta Kalle” Johansson, som 1920 startade det företag som senare kom att heta KJ-Bygg i Uppsala.

Gunnar Lindgren

Sambruket mellan byggnadsfirman och AB Skyttorps såg & snickerifabrik, som Gottfrid Lindgren förvärvade 1941, ledde till många praktiska lösningar utan hinder av regler och byråkrati.

I Skyttorps såg- och snickerifabrik, som på 1950-talet sysselsatte ett 100-tal personer, tillverkades sågade och hyvlade trävaror och på snickeridelen monteringsfärdiga målade och glasade fönster. Leveransen skedde, förutom till det egna byggföretaget, även till andra byggnadsfirmor.

Byggnadsfirman Gottfrid Lindgren hade rykte om sig att bygga med kvalitet. Företaget strävade efter att bygga det som var bäst, både för huset och för dem som skulle bo i det. Underhållsfria material valdes regelmässigt i entréer och trapphus. Det innebar oftast marmor och i entrédörrar var det ädelträ som gällde.

Hustypen bestämdes som regel i stadsplanen men konstruktionen kunde företaget påverka. Erfarenhetsåterföring, dvs. att återföra erfarenheter från byggande och förvaltning var en viktig del i Gottfrid Lindgrens sätt att ar-beta. En annan minst lika viktig del i Gottfrid Lindgrens sätt att sköta verksamheten var ”snabba beslut och korta beslutsvägar”

Byggnadsfirman Gottfrid Lindgren byggde bostadshus i stor utsträckning för egen förvaltning. På entreprenad byggde företaget även kontorshus och industribyggnader. Entreprenadjobben var sysselsättning för både firman och ”gubbarna” men gav sämre ekonomiskt resultat.

Samarbetet mellan kommunala myndigheter och byggmästaren var på den här tiden i stor utsträckning en fråga om förtroende. Man visste var man hade varandra och det formella pappersarbetet var inte – som i dag – styrande eller hindrande. Det hände inte sällan att bygget kommit ganska långt då byggnadslovet kom – byggandet gick före pappersexercisen. Kommunens byggnadsinspektörer och byggmästaren kände varandra och det var ingen idé att fuska, för då fick man igen det vid nästa bygge.

Gottfrid Lindgren gick ur tiden 1953 och efterträddes av sonen Gunnar Lindgren, som då hade verkat i byggfirman ett antal år. Han ledde också företaget fram till 1976 då byggfirman såldes till JM. Snickerifabriken i Skyttorp och smedjan i Librobäck samt en del fastigheter blev kvar i familjen Lindgrens ägo några år men är numera avvecklade.

Ett av de mera kända Gottfrid Lindgrenbyggena i Uppsala var Upsala Sidenväveriers nya fabrik år 1948 med sina stilrena linjer och imponerande mått; en 120 m lång och 40 m bred byggnad längs den då ännu odöpta rikshuvudvägen (senare Kungsgatan), som dåvarande landshövdingen Hilding Kjellman på invigningsfesten ville kalla ”Sidenvägen”.

Upsala Sidenväveriers vita funkispalats på Kungsgatan. Byggt av Gottfr. Lindgren 1948

Byggnadsfirman Nils Rosander

År 1936 kände byggnadsingenjören Nils Rosander att tiden var mogen att starta ett eget byggföretag, Byggnadsfirman Nils Rosander. Han drev sitt företag som enskild firma fram till 1971/72 då firman avvecklades. Nils Rosander upplevde då att han, som företagare i byggbranschen, fick allt svårare att hävda sig i konkurrensen där politiska beslut och krångliga lånebestämmelser i allt större omfattning kom att styra vad som skulle byggas, hur det skulle byggas och vem som skulle bygga.

Nils Rosanders byggnadsfirma var ett typiskt byggmästarföretag med byggande och förvaltning som parallella verksamheter. Firman byggde bostadshus i egen regi, inte sällan med en blivande bostadsrättsförening som beställare men också på entreprenad åt HSB. Merparten av de byggnader som finns på förutvarande Kungl. Upplands Flygflottilj (F16) Uppsala resp. Kungl. Södertörns Flygflottilj (F18) i Tullinge byggdes av Byggnadsfirman Nils Rosander under resp. omedelbart efter andra världskriget.

Även om Byggnadsfirman Rosander främst var ett Uppsalaföretag så hade man produktioner även på andra håll i landet som t.ex. Sandviken, Hudiksvall, Söderhamn, Ockelbo, Skutskär, Strängnäs m.fl. orter.

 I många år var Nils Rosander en tongivande representant för Uppsala Byggmästareförening. Två år efter det att han bildat sitt företag invaldes han i styrelsen för Uppsala Byggmästareförening och där förblev han medlem fram till dess att han avvecklade firman; de sista tolv åren som föreningens ordförande. I den rollen kom han syssla med utveckling och innovationer, med arbetslöshet och arbetskraftsbrist, med god och dålig lönsamhet. Som många andra ”folkhemmets byggmästare” var han en individualist verksam i en flexibel industri med skicklig anpassning till konjunkturerna.

Nils Rosander

Byggnadsfirman Axel Fredlund

Byggnadsfirman Axel Fredlund var med från folkhemsbyggandets tidiga skede. Han grundade sitt företag redan 1914 och han hade rykte om sig att bygga bra småhus. Företaget åtog sig också ett stort antal småhusentreprenader men också ett och annat flerfamiljshus och då företrädesvis åt AB Uppsala Bostäder. Under 1930- och 1940-talen byggde firman ett stort antal flerfamiljshus åt olika bostadsrättsföreningar i Uppsala. Här var Axel Fredlund något av en föregångsman i Uppsala,

Villa i Kåbo, byggd av Fredlund år 1933, för läroverksadjunkt Harald Linder och hans hustru gymnastiklärare Alfhild. Foto THbg

Axel Fredlund fick sin utbildning vid folkhögskolan i Karlskoga, men framförallt i Carl Löfroths digra uppslagsbok Byggnadsindustrin från 1912. Han ingick i den grupp av byggmästare som den 6 mars 1920 samlades för att bilda Uppsala Byggmästareförening. I övrigt bestod gruppen av byggmästarna Oscar Rosén, C Nilsson, E Matias Mattsson, Axel Pettersson, Albin Ruhngård och Alfred Gustafsson samt ingenjörerna Simon Lindsjö och A G Hallström.

År 1947 års bostadspolitiska beslut ledde till förändringar även i Uppsala. De privata mindre byggföretagen hamnade i strykklass. Det drabbade även byggnadsfirman Axel Fredlund. När politiskt styrda organ skulle fördela bostadsbyggandet bland aktörerna fick de mindre byggföretagen ofta nöja sig med de smulor som blev över när byggherrarna, Uppsalahem, HSB och Riksbyggen, fått vad de ville ha.

I sådana sammanhang samarbetade byggnadsfirman Fredlund ofta med byggnadsfirmorna David Roos och Nils Rosander. Och då kunde det bli en och annat bostadsrättsentreprenad över till dessa också.

År 1921 startade Axel Fredlund även byggmaterialaffären ”Acke” på Säbygatan 11-13 med försäljning av byggnadsmaterial samt tillverkning av murbruk, slaggbetong m.m.  Efterträdaren Grönmarks driver fortfarande materialhandel där på grossistnivå. Ackes hade även ett mindre snickeri för prefabricering av div. bröstningar m.m. för byggverksamheten.

Vid Uppsala Byggmästareförenings 25-årsjubileum den 3 april 1944 på Stadshotellet i Uppsala tilldelades Axel W. Fredlund föreningens minnespokal.

I sitt tacktal erinrade Axel W Fredlund om sina många år i branschen och då bl.a. sa: ”En stor del av byggarbetet består i att flytta jord, grus och sten. Vi arbetar med lera, torv, rullstensåsar och berg. Men mest bygger vi hus. Löne- och arbetsmiljökrav har präglat utvecklingen. Betong hinkas och kärras inte längre, den pumpas och flyter. Murarsmäckor och tegelbärare finns inte längre på företagens lönelistor. Teglet kommer på pallar och inom en nära framtid kommer det att lyftas in som förtillverkade tegelbalkar.

Folkhemmets byggmästare var noga med att entréportarna skulle vara vackra. Det gällde även Axel W Fredlund

Axel Fredlund dog 1953 och då övertogs verksamheten av sonen Sven Fredlund som drev firman vidare till 1979 då företaget avvecklades.  Sven Fredlund var styrelsemedlem i Byggmästareföreningen åren 1964-1979.

Oscar Rosén

Byggnadsfirman O Rosén grundades av byggmästare Oscar Rosén. I byggrörelsen ingick också en affärsrörelse som tillverkade murbruk och som såldebyggmaterial. Byggnadsfirman svarade för en hel del större entreprenader i Uppsala med omnejd. Bland dessa ingick Ekholms skofabrik, Upsala Valskvarns havregrynskvarn, Upsala Ättiksfabrik, Sverkerskolan i Luthagen och andra skolor i Uppsalatrakten, Sigtunastiftelsens internatskola, tillbyggnad av Västgöta nationshus 1927/28 samt Värmlands nations 4 våningar höga studentbostadshus i hörnet av  Torsgatan och Götgatan.

Joh. Ekholms Skofabrik på Järnbrogatan (S:t Olofsgatan) byggdes av Oscar Roséns Byggnadsfirma. Foto: A Sagerholm. UM

I Oscar Rosén hade uppsalabyggmästarna sin stöttepelare. Han hade redan 1919 varit med om att bilda Upplands Byggmästareförening där han redan från starten kom att ingå i styrelsen som föreningens sekreterare. Den funktionen hade han fram till 1929 då han fick ta hand om ordförandeskapet och byggmästareföreningens ordförande förblev han fram till 1949, då han med ålderns rätt drog sig tillbaka.

Oscar Rosén var byggmästareföreningens ordförande under den tid då föreningen hade att kämpa mot svårigheter av olika slag, krigstid, depressioner, strejker, lockouter, arbetslöshet, arbetskraftsbrist, dyrtid m.m. Rosén, som var en lugn och vänlig man, hade en förmåga som det var få förunnat att ha då det gällde att samla och ena motstridiga viljeyttringar.

Vid byggmästareföreningens årsmöte den 11 mars 1949 blev Oscar Rosén föremål för omfattande hyllningar av sina byggmästarekolleger dels för sina insatser som stiftare av byggmästareföreningen, dels som styrelseledamot i 30 år därav som ordförande i 20 år. Han utsågs till byggmästareföreningens hedersledamot och konstnären Gotte Lundquist fick i uppdrag att måla hans porträtt. Oscar Rosén avled den 17 juni 1959.

Byggnadsfirman David Roos

För Byggnadsfirman David Roos var förutsättningarna ungefär desamma som för byggfirmorna Axel Fredlund och Nils Rosander. Fram till slutet av 1940-talet, innan politikerna tog över bestämmandet över bostadsproduktionen, kunde byggföretaget själv styra över sitt byggande.

Byggnadsfirman David Roos AB startades av David E Roos i mitten på 1950-talet och hade som sitt första uppdrag att på entreprenad för en bostadsrättsförenings räkning nyuppföra det s.k. centrumhuset i Alunda. Merparten av firmans verksamhet bestod dock av bostadsproduktion i egen regi för privata bostadsrättsföreningar i stadsdelarna Johannesbäck, Sala backe, Gränby, Årsta, Norby, Luthagen och Eriksberg i Uppsala.

Byggnadsfirman genomförde också ett antal entreprenaduppdrag som t.ex. inom Karl Johansgårdarnas äldreboende, Evangeliska Fosterlandsstiftelsen och Johannelunds Teologiska Institut. Byggnadsfirman anlitades också som årsentreprenör av Upsala Ångkvarn. Flaggskeppet i firmans produktion av byggentreprenader är Eriksbergskyrkan i Uppsala. Kyrkan är utan tvekan det förnämsta byggnadsverk Byggnadsfirman David Roos lämnat efter sig. Kyrkan utgör ett huskomplex, vars flyglar är församlingsbyggnader. Kyrkorummet har glasade väggar mot innergården. Huvudingången finns i norr och koret i söder och i nordöstra hörnet ett klocktorn.

Eriksbergskyrkan i Uppsala byggdes 1958/60 i en sydlig utkant av centrala staden, nära både flerfamiljshus och grönområde av Byggnadsfirman David Roos efter ritningar av Sten Hummel Gumaelius.

Kyrkorummet är en treskeppig sal med mycket smala sidoskepp, kor i söder och huvudingång i norr. De putsade murarna av lättbetong står under ett högt, brant sadeltak täckt med plåt. Altarväggen har ett fönster med glasmålning av Jan Brazda.

Sydingången för närmast till ett litet utrymme, brukat som vapenhus. Kyrkorummet täcks av ett högt trätunnvalv. Ovanför altaret ett polykromt träkrucifix skapat av Erik Jerkeman. Kyrkan invigdes av ärkebiskop Gunnar Hultgren den 23 oktober 1960.

David Roos (1905-1971)

David E Roos kom från lantbrukarmiljö i Tensta, några mil norr om Uppsala. Som många andra av ”folkhemmets byggmästare” började han som snickare i olika byggföretag. Som byggföretagare hade han rykte om sig att vara en initiativrik, orädd, noggrann, kunnig yrkesman med stor portion fingertoppskänsla. Men 1975 gick det inte längre och företaget köptes av JM.

Texten på denna sida bygger på Roland Agius hemsida och på Industrimuseets utställning Folkhemmets Byggmästare. Bildkällor och fotografer är i de flesta fall okända.

/THbg