Grindstugan

År 1860 uppfördes genom Uppsala stads drätselkammares (idag säger vi kommunstyrelse) försorg två märkliga fenomen – grindar med tillhörande grindstugor – längs landsvägen norr- och söderut från staden. Åtgärden i sig ansågs vara en direkt följd av laga skiftet (not 1) över Uppsala stads markinnehav. För Uppsalas del genomfördes den reformen mellan åren 1849 och 1858. I skyldigheten ingick även att staden skulle förse grindstugeanläggningen med särskild ”grindvakt”. Förutom att denne skulle vakta, öppna och stänga grinden utrustades han också med rättighet att utskänka vin, brännvin, öl och kaffe åt resande och promenerande som passerade grinden. Vad annat kunde man tänka sig i ett samhälle där brännvinet betraktades som nationaldryck? Av de två grindstugorna, som staden lät uppföra, blev den som byggdes vid Kronparken vid södra utfarten långt senare en succé.

Syftet med reformen med grind, grindstuga och grindvakt var annars – kan man tycka när man betraktar den så här efteråt – svår att begripa. Vilken uppgift kunde en bred grind av järn med stolpar av sten tvärs över vägen ha? Svaret är inte lätt att ge, men på något sätt hängde det samman med stängsellagens föreskrifter om skyldigheten att hålla stängsel mot de främmande ägor som gränsade till den mark staden ägde.

Närmast sanningen kommer man nog om man påstår att ”grindstugereformen” inte hade någon egentlig uppgift att fylla. Den blev inte heller särskilt gammal. Redan 1891 upphörde stadens skyldighet att hålla grind och vakta den. Den första grindvakten vid Grindstugan vid Kronparken hette Johannes Andersson. Det var också han, som tillsammans med sin fru öppnade den första serveringen i Grindstugan vid Kronparken.

Värdshuset

Grindstugan vid Kronparken blev kvar som värdshus när skyldigheten att hålla grind upphörde. Charlotta Andersson – dotter till grindvakten Johannes Andersson – övertog pappans servering och i början av 1880-talet lät hon bygga ett nytt och betydligt större Grindstugans Värdshus – ett hus präglat av genuin snickarglädje – som snabbt utvecklades till ett av stadens mest populära utflyktsmål. Ja, så populär att när spårvägsnätet i början av 1900-talet byggdes ut blev Grindstugan ändhållplats för en av linjerna. För Charlotta Andersson och hennes värdshus var naturligtvis detta synnerligen värdefullt. Ja, så värdefullt att hon senare – den 6 maj 1890 – i ett särskilt gåvobrev förordnade att Grindstugans Värdshus efter hennes död skulle tillfalla Uppsala stad. Och så blev det också.

Den ”nya” grindstugan år 1889. Foto Osti UM

Festsalen år 1889. Osti. UM

Grindstugans Värdshus var annars bara ett i en lång rad av livligt frekventerade värdshus och serveringar strax utanför den egentliga staden. I anslutning till Kronparken fanns förutom Grindstugan även Rosenlunds nykterhetskafé, Rosendals Blåbandskafé, Skyttepaviljongen och Soldathemmet. Vid Flottsundsbron fanns Brostugan och vid Kvarnbo fanns Kvarnbo Värdshus, som på meritlistan kan stoltsera med att landshövding Robert von Kræmer under en följd av år den 28 januari förlade sina ”Carl-Johans-baler” till värdshuset ifråga. Ett med Grindstugan jämbördigt frekventerat utflyktsmål var Kafé Sommarro, som låg efter Norbyvägen alldeles innan Eriksbergskogen. Det låg också närmast stadskärnan.

På 1890-talet hävdade skomakarmästare Sven Anders Hägg i sina efterlämnade anteckningar att ”Grindstugan är för Uppsala vad Hasselbacken är för Stockholm”; dvs. ett utomordentligt populärt utflyktsmål. Och värdshuset var under en femtioårsperiod, 1890 – 1940, ett omtyckt mål för uppsalabornas sommarpromenader och slädpartier vintertid. ”Pricken över i:et” kom 1906 då spårvägslinje nr 1 fick Grindstugans Värdshus som ändhållplats. Då blev värdshuset ett än mer frekventerat utflyktsmål. Verksamheten här bestod också i att här arrangerades ofta bröllopsfester, studentikosa kalas och stora födelsedagsfester. Även de militära förbanden vid Kungl. Upplands Regemente förlade med fördel sina fester till Grindstugan.

Särskilt uppskattade var de slädpartier som under åren runt sekelskiftet 1900 regelmässigt arrangerades vissa söndagar vintertid med Grindstugans Värdshus som mål. Slädpartierna – med hästar och slädar smyckade med bjällror, färgglada fällar och facklor – utgick som regel från Engelska parken bakom Carolina Rediviva. Väl framme vid Grindstugan tog gästgivaren – Charlotta Andersson – emot med uppdukad festmåltid i form av ett dignande smörgårdsbord. Efter festligheterna stod väntande kuskar, hästar och slädar beredda att genomföra återfärden hem till Uppsala.

Förvirring avseende avveckling och rivning

På platsen ifråga står numera ett nybyggt bostadsrättshus som naturligtvis även det bär namnet Brf Grindstugan.

Roland Agius

Fotnoter

1. 1. Laga skifte i Sverige beslutades år 1827 och principerna i denna skiftesstadga gällde till 1928. Reformen innebar att varje markägares (till alldeles övervägande del bönder) andel samlades och lades ut på, i idealfallet, en plats. Den som fick sin andel i sämre jord fick i motsvarande grad mer mark och vice versa. Det samlade värdet av hemmanet före och efter skiftet skulle i allt väsentligt vara lika. Man flyttade också ut tomten och byggnaderna till den egna marken, vilket innebar att byn splittrades. Odlingsarbetet blev effektivare och varje gård producerade mer. Att gårdarna började producera mer berodde också på att det blev allt vanligare med bättre redskap av järn. Skiftet gjorde att bönderna inte längre var beroende av varandra på samma sätt som de varit tidigare i byarna. Man behövde inte heller längre gå över någon annans åker för att komma till sin egen och många vågade nu testa nya grödor.

   2. Jan Hellgren, Seth Howander, Gunnar Plejel, Erik Bolin, Adrian Brolin, Hans Lindman, Einar Lindqvist, Karl Persson, Manne Lagerström och Rudolf Andersson var de spelare från IFK Uppsala som togs ut till att spela i fotbollslandslaget. Hade målvakten Gerhard Pettersson inte blivit skadad vid träningsmatchen på Grindstugans IP hade förmodligen även han blivit uttagen till landslagsspel.