Uppsalas industrialisering

Hur gick det till då Uppsala industrialiserades? Vilka krafter var verksamma och hur tog det sig uttryck i företagandet och det sociala livet? Vilka människor gjorde sig kända som företrädare för den nya produktionsordningen? För många uppsalabor är industristaden Uppsala och dess historia okänd. Ändå var lärdomsstaden från 1860-talet fram till 1970-talet en betydande industristad. Tillbakagången blev påtaglig efter andra världskriget. Under 1950- och 1960-talen skattade en rad stora och välkända industriföretag åt förgängelsen.

Industriell produktion av brännvin har förekommit i Uppsala allt sedan Gustav III:s kronobränneri vid Ulleråker på 1780- talet fram till 1946 då Upsala Ångqvarn upphörde med sin tillverkning av storsäljaren Upsala Aqvavit. Klicka här för att läsa vad Roland Agius har att berätta om brännvinsbränningens betydelse för Uppsalas ekonomi och industriella utveckling, De privata förmögenheter som så skapades kom nämligen i stor utsträckning att fungera som riskkapital under senare hälften av 1800-talet.

Förvandlingen under 1800-talets senare del från bondesamhälle till industrisamhälle skedde i en snabb takt och man upplevde detta som någonting oerhört omvälvande. Detta gällde inte minst här i Uppsala där tillvaron i århundraden på gott och ont präglats av universitet och domkyrka. Här, där samhällsklasserna levde sida vid sida i en och samma stad, men med skilda verkligheter och med helt olika förutsättningar, blev omvandlingen från utpräglad lärdomsstad till industristad mera påtaglig än på andra orter i landet. De sociala klasskillnaderna var stora. Fram till 1800-talets mitt var Uppsala en småstad med lantlig karaktär. var de industriella inslagen i Uppsala obetydliga. De industriella verksamheter som fanns befann sig i skuggan av universitetet, kyrkan och studenterna. Det fanns några vatten- resp. vinddrivna kvarnar, några brännvinsbrännerier, några tegellador, några boktryckerier, några bryggerier, några bagerier, någon enstaka mekanisk verkstad etc. Genomgående var det fråga om relativt små företag. Merparten av företagen var ett mellanting mellan hantverk och industriella embryon.

Men så plötsligt, i mitten på 1860-talet, började det hända saker. Järnvägen kom till Uppsala och med den förutsättningen för en industriell utveckling. Det var handlarna och hantverkarna, som – i kölvattnet av utökad näringsfrihet och högkonjunktur – livfullt började ta del av uppkomna diskussioner om byggandet av en järnväg förbi Uppsala. Dessa diskussioner födde i Uppsala en för tidsandan välgörande optimism. Här fanns i staden en starkt förankrad hantverkstradition. Snickerier, skrädderier, skomakerier, garverier, små mekaniska verkstäder (smedjor) m m fanns i förhållande till stadens storlek i ganska stor omfattning. Några av dessa hantverksföretag hade så smått börjat tänka i industriella banor. Hit hörde t.ex. Carl-Erik Grönbecks Svartbäckens brännvinsbränneri i Rosenbäck i Svartbäcken från 1843, P G Ahlqvists Metallgjuteri på Dragarbrunnsgatan 22 från 1854, Gustaf Arndtz brännvinsbränneri med jästfabrik och väderkvarn från 1850-talet vid Vaksala torg, Rabéns instrument- och optiska verkstad på Kungsängsgatan 7 från 1849, von Dübens Bayerska bryggeri i kv. Sandbacken från 1850 m.fl. En annan händelse som fick stor betydelse för stadens industrialisering var tillkomsten år 1865 av stadens första affärsbank, Uplands Enskilda Bank.

Under de här årtiondena växte det fram en ny samhällsklass – arbetarklassen… människor som hämtades från jordbrukets underklasser, de obesuttna jordlösa jordbrukarna, hemmasöner och – döttrar som stod utanför möjligheten att ärva gården, backstugusittarna, statarna, torparna m fl som blivit över till följd av jordbrukets successiva mekanisering. Det var människor som var beredda att mot betalning arbeta åt andra i fabrikerna. Många av dessa trängdes ihop i redan då otidsenliga bostäder i Dragarbrunn.

När sedan nya bostadsområden började byggas var det utanför de gamla tullgränserna. Åt öster, längs Vaksalagatan och runt Vaksala torg, skulle den nya arbetarklassen bo. Dit dirigerades också industrierna. Staden präglades fortfarande av en stadsplan från 1863 med smala gator och bebyggelse inordnad i ett regelbundet rutnätsmönster. Bebyggelsen dominerades av små timrade röda hus med torvtak och salubodar längs Fyrisån som rinner mitt genom staden. Inom stadstullarna bodde vid halvsekelskiftet 1850 cirka 8 000 människor varav cirka 1.000 var i staden boende icke mantalsskrivna studerande vid universitetet. År 1900 hade befolkningen ökat till 23 000.

Kvarnindustrin är äldst. Akademikvarnen började sin verksamhet redan 1286. Idag finns inget kvarnföretag kvar.  År 2018 upphörde Nord Mills. Företaget startade under namnet Upsala Ångqvarn och uppförde 1874 en kvarn vid Fyrisån söder om hamnen. Män som H W Söderman, Frans Otto Törnlund m fl. tog initiativet. När kvarnindustrin i Uppsala var som störst fanns dessutom även Upsala Valskvarn belägen vid Väderkvarnsgatan. Minnet av den bevaras i gallerians namn.

Lervaruindustrin i Uppsala är ungefär lika gammal som kvarnnäringen. Det var dominikanermunkarna, kända för sin vilja och förmåga att bygga med tegel, som gick i spetsen. Den äldsta kända tegelugnen, den under Biskopsgatan, kan härledas till 1280-talet. Allt sedan dess och fram till 1970-talet har det tillverkats tegel, keramik och kakel i Uppsala med omnejd, med Upsala Ekeby AB och S:t Eriks AB som de stora giganterna. Härutöver har funnits ytterligare dryga dussinet tegel- och kakelfabriker i en ring runt staden. Några som kom igång tidigt var Fyrisvalls Tegelbruk intill Svartbäckstull från 1850-talet, Waksala gamla tegelbruk öster om Vaksalatorg, Upsala Kakelfabrik på Blomgatan 9 från 1862 som 1888 blev C A Walléns Upsala Nya Kakelfabrik som senare blev S:t Eriks lervarufabriker. Stadsdelar som Fålhagen, Petterslund, Svartbäcken, Tuna Backar m fl är mer eller mindre byggda på gamla tegelbruksområden.

Andra industriföretag som kom igång tidigt var Upsala Mejeri som startade i liten skala 1871 i kv. Siv vid Roslagsgatan, men kom till kv. Tor vid S:t Persgatan 1912. År 1931 köptes detta av Mjölkcentralen, som senare antagit namnet Arla. Ytterligare ett var Carl Wilhelm Ulanders Eldkvarn vid hamnen från 1864, som tio år senare blev H W Södermans Upsala Ångkvarn.

Livsmedelsindustrin bestod emellertid inte bara av kvarnar, mejeri, bryggerier och brännerier. Familjen Edlund ägde bl a Upsala Ättiksfabrik – senare Slotts Industrier  och  Upsala Margarinfabrik. Carl Åbergs Bageri växte ur sina första lokaler vid Åsgränd och byggde ett stort bageri ute i Svartbäcken. Dubois bageri, Dalabagarn/Skogaholms, Konsumbageriet och många andra nu nedlagda var betydande. Upsala Bayerska Bryggeri, i kvarteret där Stadsbiblioteket finns idag, var verksamt från 1860-talet och 100 år framåt. Erlangens bayerska bryggeri fanns vid Kyrkogårdsgatan från 1864 till 1900. Ett andelsslakteri bildades på 1920-talet. Företaget växte, men är även det numera nedlagt.

Grafiska företag har funnits många i Uppsala alltsedan 1500-talet. Bland företag att minnas är Akademiboktryckeriet, Almqvist & Wiksells Boktryckeri, Appelbergs Boktryckeri, Wretmans Boktryckeri , Merkantil-Tryckeriet m fl. Inget av dessa är kvar.

Två större skofabriker har funnits. Hästens (”Sko-Lasses”), Johan Ekholms och så Löfquists Sportskofabrik. Två giganter inom den kemisk-tekniska industrin blev Gahns, som numera är nedlagt och Pharmacia, som idag är uppdelat och till stor del hamnat i utländsk ägo. Inom byggsektorn var Anders Diös mycket betydande.

Textilindustrin var viktig i Uppsala. Där märktes företag som Söderbergs, Upsala Kappfabrik (Kapplasse), Upsala Sidenväverier, Nordiska Bandväveriet och Berglöfs.

Inom metallindustrin fanns Nordviror, Tullgarns gjuteri, Osmunds Fabriks AB, , Markströms, Pettersson & Barr, Nymans Verkstäder och Josef Erikssons. De två sista tillverkade cyklar och Nymans gjorde mot slutet främst båtmotorer och andra verkstadsprodukter. Ett äldre företag som tidigt tillverkade båtmotorer fanns också en gång, nämligen Motor- och Båtverkstäderna, Bröderna Eks och Stål & Maskin var andra företag inom sektorn.

Till bilden hör också två tillverkare av musikinstrument,  Ånstrands orgelfabrik och Nylunds pianofabrik. Ensamma inom sin kategori var företagen Roses Optik och Uppsala Optiska Industri.

Snickeri- och möbelindustrin hade aldrig någon stark ställning men det fanns dock företag som Uppsala Industrifabrik och Möbleringsbolaget. Till denna kategori hör naturligtvis också tillverkarna av karosser och sportutrustning som J W Nilsson Vagn- och karossfabrik, K Nilsson Snickeri och Karossfabrik (”Kaross-Nisse”), Forsell & Lindkvist samt racketfabriken.

Var Uppsala en industristad?

Det kan vara intressant att jämföra med andra svenska städer. Bilden nedan visar hur sysselsättningen fördelades i Uppsala jämfört med riksgenomsnittet för andra städer. Uppgifterna avser år 1953, dvs en tid då Uppsalas industri stod stark. Siffrorna är hämtade från Björn Bosaeus Industrin i Uppsala sedan år 1910 (Tekniska Föreningen i Uppsala 1960).

Man kan göra två observationer: För det första att industri och hantverk stod för den överlägset största andelen. För det andra att industri och hantverk hade en något svagare ställning än genomsnittet för landets städer.

Vad skrev landshövdingarna vid förra sekelskiftet?

En intressant bild av hur långt industrialiseringsprocessen i Uppsala hade kommit år 1900 och 1905 kan vi få genom att titta på siffrorna i landshövdingens femårsberättelser. Se tabellerna.

Vi noterar den stora betydelse som tegel- och kakelfabrikerna hade. Vi ser också att livsmedels-, öl-, tobaks- och brännvinsproduktion hade stor tyngd liksom naturligtvis kvarnrörelsen. Däremot hade järn- stål- och mekanisk industri ännu inte nått så stor omfattning, även om antalet arbetare inom sektorn fördubblades mellan 1900 och 1905. Boktryckerierna sysselsatte ungefär samma antal som ”metall”. Vi ser också att det enligt landshövdingens uppfattning inte fanns någon textilfabrik som kunde inrymmas under begreppet ”större fabrik”.

Utvecklingen 1910 – 1958

Nästa figur visar hur industrisysselsättningen utvecklades under åren fram till 1958. Uppgifterna kommer från Bosaeus artikel.

Hur var det i början av 40-talet?

Vi kan få ytterligare en bild av läget för Uppsalas industrier genom att titta på antalet anställda för några företag. Uppgifterna är hämtade från Svensk Industrikalender för  1942.

Denna text och vissa andra som som finns här på Industriminnesföreningens hemsida bygger på Industriminnesföreningens förre ordförande Roland Agius många dokument med bilder, personer, scener och företag ur Uppsalas industrihistoria. De har i vissa fall hämtats direkt ur hans innehållsrika bok  Industristaden Uppsala (Hallgren & Fallgren 2003) . 
År 2017 gav Industriminnesföreningen ut en ny utvidgad bok av Agius: Industriepoken i Uppsala. Den har delvis en annan inriktning, men många av våra dokument återfinns även där.
En annan intressant källa till Uppsalas industrihistoria är Kersti Ullenhags bok Industriell utveckling och demokratisering (Uppsala stads historia V) från 1984.
Olof Richard Sjöbloms tre böcker innehåller också mycket värdefull information.