Välj en sida

Kakelfabrikerna i Uppsala

Uppsalaleran är mycket lämplig för tegelproduktion. Inte minst fanns här gott om lera som lämpade sig för vitt kakel. Orsaken var att denna lera hade hög kalkhalt och var järnoxidfri. Uppsala blev därför under en lång följd av år centrum för kakelindustrin i Sverige. Även kakelfabriker i andra delar av landet hämtade lera från Uppsalatrakten.

Det man framförallt producerade var kakelugnar. Den moderna bränsleeffektiva kakelugnen hade på 1760-talet skapats av generalen Fabian Wrede och arkitekten Carl Johan Cronstedt  som fått ett  forskningsuppdrag  av rikets råd. Detta hade oroats av bristen på ved och sökte efter något som kunde ersätta de gamla ineffektiva värmekällorna.  

Tillverkningen var länge hantverksmässig, men från mitten av 1800-talet började ugnar tillverkas i industriell skala. I Uppsala fanns vid sekelskiftet 1900 fyra företag, Upsala Kakelfabrik, Boivies Kakelfabrik,  Uppsala Ekeby och S:t Eriks. Tillsammans stod de för en mycket stor del av landets kakelugns-tillverkning. Räknat i antalet anställda låg 1903 Uppsala Kakelfabrik och Boivies Kakelfabrik på tredje respektive fjärde plats bland Uppsala industriföretag. Uppsala Ekeby, som då fanns utanför stadsgränsen, var större.

Under 1900-talet, framförallt från 1920-talet och framåt, började centralvärmen tränga ut kakelugnarna och tillverkningen av kakelugnar sjönk. Samtidigt blev det allt vanligare med kakelplattor av hygieniska och estetiska skäl i kök och våtutrymmen.

Uppsala Kakelfabrik

Kring år 1860 inleddes arbetet med industriell tillverkning av kakel i Uppsala. Dittills hade kakelugnsmakarna i Uppsala försett sig med kakel från tillverkare i Stockholm som hämtat sin lera för från Uppsala. Den första företaget kallades Upsala Kakelfabrik. Det kom ibland att omnämnas som Kungsängens Kakelfabrik och tidvis som Forsstén, Forssell & C:ni.

Företaget grundades 1858 av advokatsfiskalen G. F. Hörstadius och drevs med J. O. Abenius som föreståndare.   De anlade fabriken utanför Kungsängstull i det område som kallades Sofielund och den hamnade alldeles intill järnvägen, nära den fortfarande existerande järnvägsövergången. Till fabriken hörde ett område på 16 tunnland mark med ett 8 fot tjockt lager av den berömda leran.

I Upsala-Posten står följande att läsa den 4 januari 1862:

Bland de inom vårt samhälle under den närmast förflutna tiden gjorda inrättningar och fullbordade industrielle anläggningar in­tager Upsala Kakelfabrik och det dermed förenade tegelbruk ett framstående rum. Ge­nom denna anläggning har nu ändtligen den ypperliga och framför allt till kakelfabri­kation ändamålsenliga Upsalaleran blifvit på ort och ställe tillvaratagen, och kan nu i förädlad form utgå härifrån, då den tillfö­rne endast såsom råämne utskeppades. Hvad som företrädesvis utmärker denna lera, är dess egenskap att, såvidt man känner, i högre grad än någon annan lera inom Sverge för­läna åt det glaserade teglet en hvit glans. Huru eftersökt hon är, kan man sluta deraf, att hon gått ända till så aflägsna orter som Göteborg och Christiania.

Fabriken, som är belägen omkring 1000 alnar utom Kungsängstullen, har kräft en anläggnings- och förlagskostnad af 80000 rdr. Verkstaden har en kalorikmaskin med tvänne 24 tums cylindrar om 4 hästars kraft, hvilken användes for lerans kraning, glasy­rens krossning och malning samt vedens såg­ning. För bränningen af kakelet finnes en ugn med trenne hvarv öfver hvarandra samt en särskild ugn för glaseringen.

Arbetarnes antal utgör 30 à 40 personer dagligen med en veckoaflöning af 230 à 300 rdr. (Anm.: Uppgiften om veckoavlöningen måste vara felaktig; 250-300 rdr låter mer som en årslön)

Först med nysslidne års början kan fabri­ken sägas hafva kommit i verksamhet, och har den i förening med tegelbruket lemnat en tillverkning af omkring 45000 rdrs värde, hvaribland 600 kakelugnar. Summan för försålda kakelugnar uppgår till något öfver 34000 rdr, och hafva dessa afgått till di­verse orter såsom Stockholm, Norrköping, småländska städer, men isynnerhet till Norr­land, ända upp till Piteå och Luleå. Äfven på Finland har afsättning egt rum, och en större utsändning till Wasa stad har varit ifrågasatt, men ännu ej kommit till stånd, såsom man förmodar, emedan en hos finska senaten begärd tullnedsättning ej kunnat be­viljas. Man har äfven börjat fabricera min­dre artiklar, såsom krus m. fl., och menin­gen är alt utvidga fabriken för tillverkning af s.k. faiance kärl.

År 1873 sålde Hörstadius fabriken till fabrikörerna J. P. Forsstén , O. Forsell, Lars Persson samt två andra delägare för 75000 riksdaler. Forsell och Forsstén ägde redan en kakelfabrik i Gävle som var jämngammal med Uppsalafabriken. När fabriken såldes uppgavs tegelbruket producera 200 000 stenar per år. I Upsala-Posten lämnades följande beskrivning:

Fabriken eger 18 tunnland mark, hvarifrån hemtas den yppersta lera till så väl eget bruk som till avsalu. Kakelmassan bereds av denna lera och av 1/5 fin sand. Bränningen sker i vanliga runda ugnar, belägna 3 öfver hvarandra och hvari på en gång brännes så mycket kakel, som åtgår till 36 kakelugnar. Bränningen varar i 30 timmar och åtgå dertill 4 storfamnar ved.

För glasyrtillverkningen beredes af 300 skålp. bly och 1900 skålp. tenn en finpulvrig aska , som försättes med 320 skålp. Holsteinsk sand, 80 skålp. kaolin, 60 skålp. fint koksalt, 60 skålp. soda och 12 skålp. borax.  Efter noggrann sammanblandning och stark bränning i en särskild ugn erhålles häraf en fluss som är hård som flinta. Den krossas nu och males på granitsten under pågjutning av vatten, hvarvid rå kaolin tillsättes. Lösliga beståndsdelar borttvättas ur glasyren , som sedan är färdig att på vanligt vis anbringas, men som anses blifva bättre ju äldre den är.

Då de kakelugnar, som vid fabriken till­verkas, erhållit en allt mera ökad afsättning, har densamma så småningom blifvit betydligt utvidgad. Den sysselsätter för närvarande ungefär 70 arbetare, och ha för deras räkning blifvit vid fabriken uppförda flera sunda och trefliga bostäder. Några bland de skickligaste och ordentligaste arbetarne bo der hyresfritt.

Forsstén avled 1880 och fabriken fortsatte att drivas av Olof Forsell, änkan Karin Forsstén och Lars Persson. Disponent var C. A. Axell.

År 1893 gick företaget i konkurs och såldes till konsortium bestående av C. A. Axell, Lars Olsson (troligen svärson till Lars Persson) och ytterligare en Gävlebo.En bit in på 1900-talet hårdnade konkurrensen, inte minst från Uppsala Ekeby. Upsala kakelfabrik friställde en del anställda och sänkte även i vissa fall lönen. Orsaken var såväl driftsinskränkningar som ökad mekanisering. Situationen ledde år 1916 till att företaget gick samman med konkurrenten Upsala Ekeby. Aktieägarna fick byta sina aktier mot nyemitterade aktier i Uppsala-Ekeby. Axel Sterner, Upsala Kakelfabriks siste direktör, blev verkställande direktör för det fusionerade företaget.

I den gamla kakelfabriken på Kungsängen fortsatte driften fram till 1928 då den totalförstördes i en svår brand. Antalet anställda på Kungsängsfabriken var relativt konstant under åren fram till branden och uppgick till ett 60-tal. De sista åren gjordes här fortfarande många, framförallt enklare, kakelugnar och dagligen ett par tusen kakelplattor.

Bildkälla: Uppsala stadsarkiv

En kakelugnsritning från 1905. UM

Kakelfabrikens historia var kantad av flera tragiska olyckor. År 1888 frös en anställd kvinna  ihjäl under en snöstorm på väg hem. Julen 1894 tar Lars Olssons son livet av sig genom att lägga sig framför tåget och exakt ett år senare fryser hans dotter ihjäl på väg hem till bostaden. Julen 1896 tar den deprimerade Lars Olsson själv sitt eget liv och i mars 1913 hittas disponenten Axells hustru död i en snödriva på vägen hem från fabriken.

C. Boivies kakelfabrik

Centralt i dagens Uppsala, i hörnet av Kungsgatan och Skolgatan (kvarteret Bredablick) låg länge en av Uppsala fyra kakelfabriker.  Den köptes 1882 av Carl P Boivie (1841-1922, namnet uttalas Beve) och därefter, fram till dess att Upsala Ekeby övertog den, så bar den namn efter sin ägare.

När Boivie trädde in hade redan kakelverksamhet pågått på tomten ett trettiotal år. Det började med att kakelugnsmakaren Gustaf Wahlgren flyttade dit och lät bygga ett enkelt kakelugnsmakeri med en liten brännugn.  Men redan efter ett par år gick han i konkurs och verkstaden övertogs av kakelugnsmakarna Johan Israelsson Coddelius och Måns Dahlén som år 1860 säljer den till Johan Erik Malmgren (1816-1893). Både Coddelius med söner och arvingar och Dahlén fortsätter dock som kakelugnsmakare.

Malmgren utökar den fabrik han köpt och nu tas steget tas från hantverk till industri. När fabriken säljs 1882 har den 7 anställda och 300 kakelugnar tillverkas årligen.

Carl Boivie köper fabriken tillsammans med August Petterson, men denne kliver av redan efter några månader; Carl Boivie blir ensam ägare och döper företaget till C. Boivie Kakelfabrik.

Under Boivies tid ökade antalet anställda från ett knappt tiotal till ett 60-tal personer och årsproduktionen uppgick till slut till 1500 – 2000  kakelugnar. Många av Boivies kakelugnar var vackra och konstnärligt utformade. Boivie var också tidigt ute med att ha fotografier av kakelugnar i sin priskurant.

Vid sidan av kakelugnarna tillverkades även en del hushållskeramik. År 1918 övertar Upsala-Ekeby fabriken och ett år senare läggs driften ned.

En kakelugn från Boivies år 1906. UM

Boivies Kakelfabrik år 1901/2 i hörnet av Kungsgatan och Skolgatan. Foto: Dahlgren UM

Facklig oro

Lönefrågan bland stadens kakelugnsmakeriarbetare var i torsdags åter föremål för öfverläggning vid fackföreningens extra möte. Resul­taten af förtroendemännens uppdrag framlades nu för föreningen, och fram­gick däraf, att Ekeby och Kungsängsbolagen i det allra närmaste in­gått på arbetarnes fordran, men att de respektive cheferna vägrat att be­kräfta detta genom sina namnunder­skrifter å prislistan. På af ordfö­randen framstäld fråga, om dessa fabriken arbetare för närvarande än­dock ville acceptera principalernas beslut, svarades ett enhälligt ”ja”, under förklaring att de visste, det dessa herrar vore män som stode vid sina ord.Från S:t Erik hade ännu intet defi­nitivt besked inkommit, på grund af att saken skulle afgöras å bolags­stämma, som hålles i afton, men ar­betarne därifrån voro fullt öfverty­gade om att saken skulle aflöpa till deras fördel

Återstod således endast Boivies fabrik, hvars ägare icke var lika lätt att komma öfverens med. Herr Boivie klandrades skarpt för sin slinger­aktiga hållning detta afseende. Så lärer han själf uppgjort en prislista, som han påstod skulle vara lika med Ekeby, men vid närmare granskning af densamma funno hans arbetare, att höjning skett å en del gods och minsk­ning å annat, och att som följd däraf en del arbetare skulle få fördelar på de andras bekostnad. Tillika hade han hotat med lockout.

Debatten om hr Boivie och huru föreningen skulle ställa sig gent emot honom upptog minst två timmar af mötestiden, och blef resultatet, att föreningen tillsatte en sjumanna­komitté af hans egna arbetare, som till måndag afton skulle affordra ho­nom ett bestämdt svar. Blir svaret nekande, som det antogs, skall sty­relsen genast underrättas därom för att omedelbart sammankallas till extra möte.

För att göra sig riktigt förvissad om den verkliga stämningen dels bland Boivies egna och dels bland de öfrige fabrikernas arbetare, framstälde ordföranden proposition på, om de ville fullt ställa sig solidariska med hvarandra, i händelse af en eventuell sträjk, hvarpå till svar ljöd ett en­hälligt och kraftigt ”ja!” från det talrikt församlade mötet. Hr B. lär ha omkring 50 arbetare, hvaraf nästan alla äro med i föreningen.

(UNT 28 mars 1896)

S:t Eriks Kakelfabrik

År 1888 startade fabrikören C A Wallén en liten kakelfabrik vid namn Upsala Nya Kakelfabrik vid Blomgatan 9, som då låg utanför Uppsalas stadsgräns. Fabriken hade till en början en ganska liten omfattning, men i förhållande till sin storlek ett omfattande tillverkningsprogram som tog upp keramik, kakel och nästan alla slags tegel. Ekonomiskt gick företaget inte särskilt bra och redan efter två sålde Wallén större delen av fabriken. De nya ägarna blev, förutom Wallén, docenten Frans Anton Gustaf Bergman, förre tegelbruksägaren Johan Fredrik Lindström, kamreren Esaias Laurentius Henschen och godsägaren Per August Liljedal.  Wallén skötte driften en tid innan han flyttade till Gävle och till Gefle Kakelfabrik.

I direkt anslutning till ägarförändringen bytte företaget namn till AB S:t Eriks Kakelfabrik. Enligt bolagsordningen skulle det nya bolaget ha till uppgift att ”tillverka och försälja gods af lera och drifva kakelugnsmakerirörelse”. Tillverkningen kom att bestå av element till kakelugnar och en del hushållskeramik

År 1907 bildades ett nytt bolag, S:t Eriks lervarufabriker, där de största ägarna blev familjerna Anders Sjöstedt och Abel Bergman. Den gamla kakelfabriken gick upp i det nya bolaget som övertog personal och lertäkt.  År 1908 lät man uppföra ett nytt stort tegelbruk ett hundratal meter från kakelfabriken, i kvarteret Grenen där Tiundagatan idag går. Läs om denna gren av S:t Eriks verksamhet under fliken S:t Eriks Cementvarufabrik. Verksamheten fortsatte i den gamla keramikfabriken, som rustades upp och försågs med nya maskiner och en ny elektrisk ugn.

Kakelfabriken på Blomgatan. Bildkälla: Sjöstedt

Inledningsvis var avsättningen av kakelugnar god. Inte minst var företagets kopior av gamla 1700-talskakelugnar samt andra konstnärligt utformade kakelugnar populära. Man hade också goda framgångar med sina kakelplattor och annan prydnadskeramik, särskilt med de med tomatröda och kopparimiterade glasyrer.  Firman fick exempelvis stor uppmärksamhet på konstutställningen i Stockholm 1909.

Men under 1920-talet vek efterfrågan på kakelugnar i takt med centralvärmens intåg och år 1925 hade tillverkningen av kakelugnar nästan helt upphört. Istället inriktade sig företaget allt mer på tillverkning av andra typer av byggnadskeramik, som exempelvis öppna spisar, reliefer, vattenfontäner, portomfattningar m.m. samt prydnads-  och hushållsgods. Ett antal framstående konstnärer och arkitekter knöts till företaget. Läs om denna tillverkning i Anna Hedstrands uppsats.

 

Kakelmakare August Andersson (f. 1878) avformar en relief.
Bild från Sjöstedt.

 Vas från S:t Eriks, formgiven av Lisa Johansson. UM

Med 1930-talet depressionsår kom en bekymmersam period i bolagets historia med minskande omsättning. Ekonomin sviktade och det i sin tur ledde till vissa motsättningar mellan huvudägarna som då var Sten Sjöstedt, Gustav Laurell och C. G. Rising.  I allt väsentligt hade tillverkningen där fått behålla sin hantverksmässiga karaktär och priserna hade hållits nere som en direkt följd av den hårda konkurrensen.

När Upsala-Ekeby AB i slutet 1937 erbjöd sig att ta över rörelsen på Blomgatan blev det en snabb affär. Keramikfabriken sysselsatte då ett 30-tal arbetare, varav många bodde i Erikslund och hade lång anställningstid bakom sig. Enligt överenskommelsen skulle driften fortsätta och personalens anställning tryggas, men redan efter ett par månader lades fabriken ned.

Uppsala-Ekeby

Detta bolag startades 1886 av några kända Uppsalafamiljer som köpte ett hemman i strax väster om Uppsala med god tillgång på den värdefulla leran. Först brändes tegel, men redan efter ett år inleddes tillverkningen av kakel.

Företaget kom genom egen tillväxt och genom ett antal fusioner och företagsförvärv  att utvecklas till Nordens största kakelfabrik och ett av Uppsalas allra största företag.

  • 1903 byggdes en ny kakelfabrik  i Ekeby.
  • 1916 fusionerade Uppsala -Ekeby och Uppsala Kakelfabrik. Produktionen ute i Kungsängen fortsatte fram till branden år 1928.
  • 1918 köptes Boivies kakelfabrik för att läggas ner. Dess produktion flyttades till huvudfabriken.
  • 1926 sattes AB Lerindustri i Örebro i konkurs. Uppsala-Ekeby köpte fastighet och inventarier. Efter drygt ett år lades fabriken ner och all tillverkning flyttades till Uppsala.
  • 1931 köpte Uppsala-Ekeby A. Th. Sandbäcks Kakelfabrik i Kalmar och lade ner tillverkningen samma år.
  • 1932 förstördes Sala Kakel- och Stenkärlsfabrik i en brand. Ägaren accepterade ersättning från Uppsala-Ekeby för att inte bygga upp fabriken igen.
  • 1937 förvärvades S:t Eriks keramikfabrik, som lades ner efter några månader.

När efterfrågan på kakelugnar senare avtog i mitten på 1920-talet för att nästan upphöra blev kakelplattan bolagets stora produkt. Viss kakelugnstillverkningen fanns dock kvar ända till år 1945. Tillverkningen av kakelplattor lades ner år 1977.

Klicka här för att läsa mer om Uppsala-Ekeby.

Källor:
www.signaturer.se
Tidningen Fyris
Hedstrand, A : Produktionen vid kakelfabriken 1907 – 1937. Årsboken Uppland 1971, s 91 – 126.
Lööv, B & Stenhagen, S : S:t Eriks – ett gott stycke industrihistoria. (Uppsala 2014)
Sjöstedt, S : S:t Eriks lervarufabriker – numera ett minne blott. Årsboken Uppland 1971, s 71 – 90.
Ullenhag, K. : Industriell utveckling och demokratisering. Uppsala stads Historia V (1984)