Borgmästare Napoleon Kindeström

Napoleon Kindeström (1809 – 1883).
Foto: Osti. UUB

1,3 liter åt gången – den ”minsta” kvantitet som fick säljas

År 1855 fick vi i Sverige en ny ”restriktivare” brännvinslagstiftning. Men de restriktiva inslagen i lagen var inte lätta att finna. Formuleringarna av motsatserna var betydligt klarare. Ett bra exempel på detta senare var t.ex. föreskriften som sade att 1,3 liter åt gången var den ”minsta” kvantitet som fick säljas.

Enligt den nya lagstiftningen tillkom det staden själv att bestämma både om utskänkningsrättigheter och om antalet försäljningsställen. Beslutanderätten lades i händerna på Magistraten och Borgerskapets Äldste. I Uppsala var sedan gammalt antalet utskänknings- och försäljningsställen oproportionerligt stort. Vid några få tillfällen gjordes – utan påtagligt resultat – försök att minska antalet krogar och försäljningsställen. Tvärtom, den nya ”restriktivare” brännvinslagstiftningen ledde istället till att t.ex. Uppsala stad under åren 1855 – 1865 var mer än någonsin tidigare beroende av brännvinet som inkomstkälla. Under de åren hämtades drygt 50 procent av stadens inkomster från denna bokstavligen ”flödande inkomstkälla”.

Det ska inte heller förtigas, att det i stor utsträckning var ”brännvinspengar” som finansierade en hel del av Uppsala industrialisering. De vackra stenmurar som ännu idag omgärdar Fyrisån i centrala Uppsala, betalades också med brännvinspengar. Rätten att få driva brännvinsbränneri var också vid den här tiden något av en garanti för att dess innehavare efter några år också var innehavare av en stor förmögenhet. Brännvinspengarna var den tidens motsvarighet till våra dagars klippekonomi. I efterlämnade anteckningar har skomakamästare Sven Anders Hägg[3] (1817-1904) beskrivit det här fenomenet, som gjorde det möjligt för ett fåtal utvalda att på några få år samla ett kapital av en storleksordning, som det förut tog generationer att åstadkomma.

Ville att antalet utskänknings- och försäljningstillstånd skulle begränsas

Staden hade med den nya brännvinslagen inte bara blivit den kontrollerande myndigheten, den var också ekonomiskt intresserad av att brännvinsförtäringen inte visade någon större nedgång. Av de ganska höga avgifter som staten lagt på brännvinet, ägde nämligen staden rätt att ta hand om fyra femtedelar. Det fordrades alltså ett synnerligen medvetet nykterhetsintresse för att en stad aktivt skulle vidta åtgärder, som direkt minskade stadens inkomster. Och det nykterhetsintresset fanns bara hos ett litet fåtal människor. En av dessa var Uppsalas borgmästare, Napoleon Kindeström, men han fick aldrig Magistraten med sig om sin uppfattning. Törsten tycktes omättlig och efterfrågan saknade tak.

En viss tillnyktring kom – även om den var tveksam – dock till uttryck i en stadsfullmäktigedebatt den 11 april 1865 där man kom fram till att man ville ha en brännvinskonsumtion ”som tillförsäkrar staden sjelf största möjliga winst i pekuniert hänseende i förening med den minsta möjliga skada för dess medlemmar i ekonomiskt och moraliskt afseende”. Det sades dock inget om hur detta ”konststycke” i praktiken skulle åstadkommas.

Borgmästare Napoleon Kindeström var den ende som på allvar vågade föreslå att antalet utskänknings- och försäljningstillstånd skulle begränsas. Men då fick han inte kollegerna i Magistraten med sig. Det var uppenbart, att stadens styrande inte var intresserade av att ingripa mot den näringsgren som gav staden så goda inkomster. Men naturligtvis, i spåren av den omfattande brännvinskonsumtionen, följde även sociala problem; uppenbarligen inte av den omfattningen att de styrande var beredda att avstå från inkomsten.

För detta sitt engagemang i den omkring 1860 högaktuella kampen mot det alltmera tilltagande superiet fick Kindeström utstå mycken spott och spe. Det var många ömma tår han trampade på då han som stadens främste talesman hävdade att antalet utskänknings- och försäljningstillstånd måste begränsas. ”Allt annat slutar i en situation vi inte mäktar styra”, menade han.

J. O.Sundvallson. Foto: Clasén & Renard. VGM

H W Söderman, stadens i särklass störste brännvinsproducent, och J O Sundvallson, mäktig chefredaktör för stadens största tidning, Tidningen Upsala, var inte nådiga mot honom. Söderman såg i Kindeström ett hot mot sina enorma inkomster från brännvinshantering och Sundvallson irriterades av att Kindeström allt oftare uttalade ett direkt misstroende mot pressens förmåga att vara objektiv. För Sundvallson var måttet rågat när Kindeström fick Magistraten med på att ”bestraffa” Tidningen Upsala genom att låta den konkurrerande tidningen Upsala-Posten få vara ensam om att ta in stadens annonser. Det tilltaget ledde till att Kindeström fick finna sig i att tätt som oftast bli rejält hudflängd i Tidningen Upsalas spalter. Tidningen ”roade” sig vid några tillfällen med att likna honom vid sin namne, kejsar Napoleon III (något av det värsta man kunde råka ut för på den tiden). Likheten skulle bestå i att ”bägge frukta och bäva för publicitetens dagsljus”.

Landshövdingen, Robert von Kræmer hette han, hade också svårt att acceptera borgmästare Kindeström. Antagonismen de två emellan låg dock på ett annat plan och angreppen dem emellan bestod mera av ”elakheter med finess” än av plumpa påhopp. Landshövdingen var självskriven ordförande i stadens Drätselkammare och menade att det var han och inte borgmästaren som var stadens främste talesman. Därför såg han bl.a. till att beslutsparagraferna i Drätselkammarens protokoll utmynnade i frasen: ”och beslöt herr landshövdingen med drätselkammaren att….” osv. Det här beteendet irriterade borgmästare Kindeström.

Så när landshövding von Kræmer en gång höll på att bli överkörd i Carolinabacken av en kälkbacksåkande yngling gick den hetlevrade länschefen till hätskt angrepp mot borgmästaren och Magistraten för att det inte fanns någon polis i närheten som kunde ta den vårdslöse ynglingen i upptuktelse. Landshövdingen menade att borgmästaren och hans Magistrat hade misskött sitt fögderi och begärde därför en utredning inom ett dygn.

Kindeström reducerade lugnt och sakligt saken till dess rätta proportioner och påtalade att den fåtaliga polisen inte kunde finnas överallt (ett påpekande som än idag nästan hundra år senare äger sin aktualitet), med tillägget ”inte ens när herr landshövdingen går i vägen för en kälkbacksåkande yngling”.

Roland Agius

2018-11-28