Gunnar Leche, stadsarkitekt

Perioden slutet av 1920-talet – början av 1950-talet var en spännande och innehållsrik tid i Uppsalas bebyggelsehistoria. Det var då Uppsala påbörjade sin förändring från rofylld småstadsidyll till en begynnande expansiv storstad för att bokstavligen explodera i början av 1970-talet då det byggdes drygt 3 000 lägenheter om året i kommunen. Det var stadsarkitekten i Uppsala, Gunnar Leche, som mer än någon annan startade den utvecklingen. Antalet invånare i staden växte på 40 år från 28 000 till 140 000. Och det intressanta är att stora delar av den periodens bostadsproduktion ännu i dag är av det attraktivare slaget.

När den socialdemokratiska arbetarekommunen ska berätta om de innehållsrika 1930- och 1940-talen i Uppsala hänvisar man gärna till att man i drätselkammarordförande Tycho Hedén hade en ovanligt stark kommunalpolitisk företrädare. Delvis är detta sant. Perioden präglades av två inflytelserika lokala politiker, Axel ”Koftan” Johansson (fp) och Tycho Hedén (s). Vem av dem som var starkast råder det så här efteråt delade meningar om. Men då det gällde byggandet i staden hade båda sin överman i stadsarkitekten Gunnar Leche.

Ett ”gefundenes fressen”

Gunnar Leche var bara 28 år gammal då han som relativt nyexaminerad arkitekt 1920 tillträdde tjänsten som stadsarkitekt i Uppsala och den posten innehade han i mera än trettio år. Uppsala var vid den tiden en småstad med knappt 30 000 invånare och Leche var till 1938 ensam tjänsteman på stadsarkitektkontoret.

I 32 år var Gunnar Leche allenarådande stadsarkitekt i Uppsala. Men han var inte bara stadsarkitekt; vid sidan av det uppdraget hade han även sitt privata arkitektkontor i Phonixhuset vid Fyristorg. Positionen som allenarådande stadsarkitekt med rätt att vid sidan av det uppdraget driva ett privat arkitektkontor i staden var för Gunnar Leche ”gefundenes fressen” och han utnyttjade situationen till bristningsgränsen.

I Uppsala fanns på den här tiden ett talesätt som sa att det var ganska enkelt när man under 1930- och 1940-talen ville bygga i Uppsala. Det fanns bara tre personer med inflytande. Gunnar Leche ritade, Tycho Hedén bestämde och Anders Diös byggde. Talesättet är naturligtvis en kraftig förvanskning av verkligheten. I verkligheten såg Tycho Hedén som ledare för den politiska majoriteten bara till att de beslut Leche ville ha också kom till. I realiteten var det Leche som bestämde och Diös som gjorde jobbet.

Anders Diös (1891-1986) UB UM

Folkhemmet

Vid den här tiden var byggandet av ”folkhemmet” ett politiskt begrepp. Det var statsminister Per Albin Hansson, som – i en riksdagsdebatt den 18 januari 1928 – angav tonen då han förklarade att ”hemmets grundval är gemensamheten och samkänslan. Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre. Där försöker ingen skaffa sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage. I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet. Tillämpat på det stora folk- och medborgarhemmet skulle detta betyda nedbrytandet av alla sociala ekonomiska skrankor, som nu skilja medborgarna i privilegierade och tillbakasatta, i härskande och beroende, plundrare och plundrade.

Det svenska samhället är ännu icke det goda medborgarhemmet. Här råder visserligen en formell likhet, likheten i politiska rättigheter, men socialt består ännu klassamhället, och ekonomiskt råder fåtalets diktatur. Olikheterna äro stundom skriande; medan några bo i palats betraktar många det som en lycka om de får bo kvar i sina kolonistugor även under den kalla vintern; medan en del leva i överflöd, gå många från dörr till dörr för att få en beta bröd, och den fattige ängslas för morgondagen, där sjukdom, arbetslöshet och annan olycka lurar. Skall det svenska samhället bli det goda medborgarhemmet måste klasskillnaden avlägsnas, den sociala omsorgen utvecklas, en ekonomisk utjämning ske, de arbetande beredas andel även i det ekonomiska förvaltandet, och annan olycka lurar. Skall det svenska samhället bli det goda medborgarhemmet måste klasskillnaden avlägsnas, den sociala omsorgen utvecklas, en ekonomisk utjämning ske, de arbetande beredas andel även i det ekonomiska förvaltandet, demokratin genomföras och tillämpas även socialt och ekonomiskt”.

I Gunnar Leches tappning innebar detta romantiskt beskrivna idealsamhälle att han skulle skapa goda bostäder åt alla. Behovet att förnya bostadsbeståndet i staden var enormt. Industrierna i Uppsala växte så det knakade. Leche skulle förändra Uppsala, men han fick möta hård kritik från såväl lokala politiker som arkitektkolleger, skrivkunniga konsthistoriker och bostadsökande allmänhet. Riktigt nöjda var bara de lokala byggmästarna med Anders Diös i spetsen.

Annars var kritiken mot det Leche åstadkom hård och skoningslös. I mitten av 1930-talet försökte stadsfullmäktige efter en lång och hetsig debatt att avsätta honom – utan att lyckas. Som stadsarkitekt med i princip tre decennier av oinskränkt makt då det gällde byggandet i staden missade han egentligen ingenting. Ingen annan stad i Sverige präglades under så lång tid av stadsarkitektens personliga insatser, tycke och smak som just Uppsala.

Nöjda byggmästare

Det här var en situation, som de lokala byggmästarna i staden snabbt lärde sig att utnyttja. Ville man bygga – och det ville man – gällde det att välja ”rätt” arkitekt för projektet. Och valet föll allt som oftast på Leches privata arkitektkontor. Risken för att stadsarkitekten Leche skulle komma med krav på fördyrande justeringar i ritningsmaterialet var då inte särskilt stor även om det i enstaka fall förekom.

De lokala byggföretagen – Diös, ”Tysta Kalle”, Gottfrid Lindgren, Ruhngårds, Axel Fredlund m.fl. – blev alla välmående byggföretag under Leches era. Såväl byggmästarna som Leche gillade att bygga bostäder med bostadsrätt. Och Uppsala är än idag Sveriges bostadsrättstätaste kommun. I dagens perspektiv framstår bostadsbyggandet i staden under 1930-, 1940- och 1950-talen som en idyll med småskaliga objekt och ett närmast hantverksmässigt uppförande av husen.

Men ett är säkert, vi kan vara alldeles säkra på att byggandet hanterades av skickliga yrkesmän som stod ”marknaden”, dvs. de som skulle bo i husen, nära och därmed också kunde se vilka behov som förelåg. ”Tysta Kalle” blev en slags garant för att byggandet hanterades av skickliga yrkesmän som stod marknaden nära. Hans måttstock var att han själv skulle kunna bo i vilken lägenhet som helst som hans företag byggt. ”Kan jag inte det vill jag inte heller tillverka den”, brukade han säga.

Kritiserad stadsarkitekt med stor makt

Gunnar Leche var stadsarkitekt i Uppsala i tre decennier. I den funktionen var han ensam och allsmäktig och den som planerade och ritade allt som skulle byggas i staden. På den tiden – fram till 1938 – var stadsarkitekten skyldig att utföra ritningsuppdrag för allt som skulle byggas i staden. Inte enbart för kommunala sådana utan även privata byggnader. Inget fick byggas utan stadsarkitektens godkännande.

Uppdraget var så starkt reglerat att den befogenheten till och med var inskriven i då gällande byggnadslag. Och det regelsystemet gällde fram till 1938. Det här innebar, att Leche kom att prägla Uppsalas stadsbild mer än någon annan. Det innebar också att kritiken mot honom och det han uträttade tidvis var hård och oförsonlig. Folk älskade att tala illa om honom.

Leches verk sträckte sig från det övergripande stadsplanerandet till husritandets alla detaljer. I Uppsala skapade han ”drabantstäderna” Tuna backar och Sala backar. Såväl arkitektkolleger som konstvetare, lokala byggare och bostadssökande uppsalabor riktade omfattande kritik mot de båda ”drabantstäderna” eller ”backarna” som man hånfullt kallade dem. ”Vad håller karl´n på med”, frågade man sig. Tuna backar sades vara ”tarvligt och fult” och Sala backar kallades ”pölsasta´n” och rubricerades som ”Grönköpingsmässigt”.  Och visst, Salabacke hade till en början nästan lika dåligt rykte som Gottsunda har idag. I rikspressen uppmanades intresserade stadsplanerare att resa till Uppsala och studera de ”hemska backarna” som Leche hittat på.

Men Leche var inte den som ändrade på sig. Ville omgivningen se ett annat byggande så var det inte hans bekymmer. Leche själv lyssnade inte till kritiken. Att folk älskade att tala illa om honom och tyckte illa om det han ritade brydde han sig inte om. Han ville helt enkelt inte inordna sig i någon viss mall. Gillade inte folk det han producerade var det omgivningen det var fel på. För egen del avsåg han att även ”fortsättningsvis skapa bostadsområden med grönska och träd och vackra entréer”. Och i större lägenheter skulle det alltid finnas plats för en öppen spis. I ”jungfrukammaren” skulle det finnas tvättställ så att hembiträdet – sådana hade man på den här tiden – i fortsättningen skulle slippa tvätta sig vid diskbänken i köket.

Som få svenska städer präglades byggandet av att en och samma person i princip bestämde allt. Leche hann under sina trettio år som stadsarkitekt lämna många spår efter sig. Han ritade rader av bostadshus i stadsdelarna Luthagen, Fjärdingen. Svartbäcken, Fålhagen (Almtuna), Kungsgärdet, Sala backar, m.fl. Han ritade också ett stort antal offentliga byggnader. Här bör särskilt uppmärksammas Vaksalaskolan, som enligt min uppfattning än idag är stadens vackraste byggnad; om än förvillande lik Militärakademin i S:t Petersburg.

Av andra offentliga byggnader som ritades av Leche bör nämnas Folkets Hus, Nannaskolan, Tunåsens sjukhus, kallbadhuset Fyrisbadet med sina speciella hopptorn, Bergaskolan, Svartbäckens ålderdomshem, m.fl.

I början av 1950-talet var den högljudda kritiken mot Gunnar Leche som värst. Från praktiskt taget alla håll restes krav på ett annat slags byggande. Leche ritade inte enligt tidens trend, menade man. Han var både fruktad och hatad. Ja, det gick så långt att även den statliga Byggnadsstyrelsen satte sig på tvären och krävde en nyordning för Uppsalas del. Det var droppen som fick bägaren att rinna över.

Staden ledande politiker med Axel ”Koftan” Johansson och Tycho Hedén i spetsen gaddade 1952 sig samman och tvingade Gunnar Leche att ta tjänstledigt från tjänsten som stadsarkitekt. Den formella anledningen uppgavs vara, att Leche skulle upprätta en Generalplan för Uppsala fortsatta utveckling. I verkligheten var Leche en paria, en utstött. Och det var så också han uppfattade situationen.

Idag är situationen den rakt motsatta. Leches rykte som skapande arkitekt är höjt till skyarna. Ingenting av den kritik han fick uppleva under sina trettio verksamma år i Uppsala finns kvar. Tvärtom, bostadsrätter i hus ritade av Gunnar Leche – ”s.k. Lechehus” – kan vid försäljning påräkna ett extra påslag på köpeskillingen.  Och ändå, husen är desamma. Skillnaden är att idag är husen 70 år äldre.