Nils Kyronius

Movitz skulle bli student
Han Upsala betrakta
Börja mumla excellent
Grammatica contracta
Dum och tjock
Hic, haec, hoc
Han sig genast lärde
Hyrde sig en svarter rock
Kyronii öl förtärde

I visan ”Mowitz skulle bli student”( Fredmans sång Nr 28, sjunger Carl Mikael Bellman om ”Kyronii öl”, Visan anses vara en hyllning till bryggaren och värdshusvärden Nils Kyronius eller åtminstone det öl, som bar dennes namn. Men vem var denne Nils Kyronius (dessvärre har jag inte hittat någon bild på honom), som uppges ha varit såväl rådman (1736-1748), titulär borgmästare, riksdagsman, bryggare (Holmens bryggeri) och källarmästare (Adolfs källare/även kallad ”Källaren Fördärvet”) i Uppsala?

Jo, kring denne märklige man kretsar en hel del av Gillbergska gårdens (då Sahlströmska gården), i kv. Holmen i Uppsala, spännande historia mellan åren 1730 och 1748. Men då, 1748, på inrådan av sin svärson professor Olof Celsius d.y., tvingades Nils Kyronius välja mellan att inom 24 timmar ”gå ur riket” eller ”gå på slottet i arrest” sedan det avslöjats att han, i ett äktenskapsdrama där en mamsell Broms hägrade som ny livsledsagarinna, försökt ta livet av sin sjuka hustru.

Som son till kyrkoherde Kyronius i Björklinge och hans hustru, föddes Nils Kyronius 1698. Efter nio års akademiska studier vid Uppsala universitet antogs han 1727 till borgare i Uppsala för handel med vin, öl och andra drycker, specerier, viktualier och spannmål. I sina anteckningar om Nemesis divina[1] skriver Carl von Linné att Nils Kyronius är ”kvick, lustig, litterat men farlig i handel, äregirig och processlysten”.

Nils Kyronius kom bra överens med sin tids landshövding i Uppsala län, Johan Brauner, vilket han hade stor nytta av. Landshövdingen såg till att Kyronius 1736 utsågs till rådman i Uppsala och att han 1741 föreslogs bli politiborgmästare ”då den tjänsten blir ledig”. Den blev inte ledig i sådan tid att Kyronius kunde tillträda men det hindrade inte Kyronius från att 1741 ändå börja titulera sig ”borgmästare” och hans hustru ”borgmästarinna”.

Rättigheten att driva värdshus fick Nils Kyronius 1728. Även den gången på landshövdingens rekommendation. När så Kyronius 1730 köpte ”Menschewer-Sahlströmska gården flyttade han all sin verksamhet dit. Här bedrev han sina rörelser med sådan energi att hans konkurrenter försökte få förbud för honom att sälja vin och öl i sitt värdshus. Men Adolfs källare och Kyronii öl blev av detta än mera populära och efterfrågan bara ökade.

Det påstås att Carl Mikael Bellman skulle ha besökt bryggeriet/värdshuset och lovordat dess öl. Huruvida det ligger någon sanning i detta får vara osagt men det är inte osannolikt att han kan ha besökt Adolfs Källare och där druckit ”Kyronii öl” för 1758 var Bellman under en kort tid student vid Uppsala universitet där hans farfar tidigare varit professor i vältalighet. Och visst var Carl Mikael inskriven vid Uppsala universitet, men han finns inte med på närvarolistorna på en enda föreläsning. I stället bestämde han sig för att träffa flickor och dricka, och han drack tillsammans med kompisar från en morgon till nästa morgon. Det var mycket roligare. Men problemet var att det kostade, och pengar hade han inte, så han åkte hem till Stockholm igen. Så Bellmans studier vid universitetet blev, liksom Movitzs, tämligen kortvariga.

Det finns inte heller något som talar för att Bellman och Kyronius skulle ha haft något annan kontakt med varandra annat än att Bellman druckit och lovordat den senares ”Kyronii öl” . När Bellman vistades i Uppsala hade Nils Kyronius som landsflykting sedan länge lämnat staden.

Vid Fyristorg återfinns idag det s.k. Gillbergska huset med sin gamla imposanta källare, som utan tvivel är av hög ålder, sannolikt från medeltiden, kanske en gång tillhörigt det kristna  kommunitetet. Detsamma torde gälla det låga stenhuset i hörnet av torget och S:t Eriks gränd med dess källare. I gården fanns bryggeri och värdshus redan i början av 1600-talet. Det stora stenhuset åt torget byggdes 1692 av bryggaren och källarmästaren Bengt Ersson Sahlström. Han och hans hustrus namnschiffer fanns fortfarande över porten åt gårdssidan ända tills Genomfarten byggdes 1935. På 1740-talet hade rådman Nils Kyronius sitt värdshus där, Adolfs källare, som sannolikt i slutet av 1750-talet besöktes av Bellman, som i visans form berättar om hur han »Kyronii öl förtärde».

Senare drevs Adolfs Källare av Nils Kyronius svärson, den originelle docenten och källarmästaren Mathias Kewenter. Så småningom kom huset att ägas av den för många generationer uppsalabor bekante bryggaren G. W. Gillberg, som bl.a. donerade pengar till ett barnhus i Uppsala, beläget vid »Tullgarn», men som också fått ge sitt namn till inte enbart ”Gillbergska gården” utan också till ”Gillbergska genomfarten”[2].

Det finns knappast någon anledning att betvivla att rådmannen Nils Kyronius var en märklig person i den tidens politiska partistrider. Som riksdagsman för Uppsala var Nils Kyronius en tid nästan allenarådande i Borgarståndet, men missbrukade sitt inflytande, ”lefde sjelfsvåldigt och blef utsatt för förföljelser af motståndare, som af honom blifvit illa behandlade”. Stadens nytta av sin riksdagsman var också omtvistad, men Kyronius själv visste att vid riksdagen befordra sitt eget bästa. I det avseendet var han en framgångsrik föregångare med många efterföljare i politikerskrået, alldeles för många efterföljare har under årens förlopp prioriterat egennyttan framför allmännyttan.  I ”Nemesis Divina” berättar Carl von Linné att Kyronius i borgarståndet blev så mäktig att ingen befordran skedde utan honom: ”alla måste muta honom”.

1747 kom vändningen och Kyronius fick möta sin Nemesis. Med landshövding Johan Brauners goda minne fanns redan ett tidigare beslut om att Nils Kyronius skulle få bli politiborgmästare ”då den tjänsten blir ledig”. Det blev den 1747. Då resolutionen i slutet av det året efter Kyronius diktamen uppsattes för vederbörligt beslut smusslade han undan slutmeningen i den lag som reglerade tillsättning av städernas borgmästare, dvs. den del som innehöll förbehåll för städerna att fritt välja borgmästare. Det tilltaget ledde till att Kyronius dömdes att böta 200 daler silvermynt men inte nog med det; han avvisades också från borgarståndet och det vid en högtidlig avskedsuppvaktning på slottet, en tillställning som han naturligtvis uppfattade som oerhört förnedrande.

Efter detta känner sig Kyronius alldeles förkrossad. Han begär och får ”lång” tjänstledighet från rådmansjobbet. Både han och hans hustru känner sig sjukliga. Carl von Linné, som konsulteras i sin egenskap av läkare, ordinerar opium ”i vanlig dosis”. Enligt Linnés berättelse i ”Nemesis Divina”  ger Kyronius det åt sin sjuka hustru Maria Elisabeth ”i mångfaldig dosis i tanke att döda henne”. För egen del är Kyronius inte sämre däran än att hans passion för mamsell Broms håller på att få oanade konsekvenser.

Det hela upptäcktes i tid innan mordförsöket fullbordats och Kyronius måg, professor Olof Celsius d.y., tog ett allvarligt samtal med svärfadern och förklarade för honom att han hade att välja mellan att inom 24 timmar ”antingen gå ur riket” eller ”gå på slottet i arrest”. Inom några timmar packade Kyronius sina väskor och avreste till Köpenhamn. I brev den 2 juli 1748 avsade han sig rådmansuppdraget och tackade samtidigt borgerskapet för visad heder. Om ”mordförsöket” nämns inte ett ord.

Nils Kyronius vistades en kort tid i Danmark och därefter många år i tyska Lübeck. Han bytte namn till ”von Birken”, gifte om sig och fick fem barn  i det nya äktenskapet. Med hustru Maria Elisabeth, som han övergav 1748, hade han nio barn, merparten minderåriga då han gick i landsflykt.