Nordiska bandväveriet

Hur det började

År 1942 kom Martin Weiss till Sverige från Norge som judisk flykting. Han föddes i Ungern 1905 och kom till Österrike i mitten av 1920-talet där han bl a lär ha spelat fotboll på elitnivå. Efter nazisternas maktövertagande flyttade han till Italien och arbetade där som juvelerare och smyckesdesigner. Italiens och Tysklands närmande fick honom att lämna Italien i slutet av 1930-talet och installera sig i Norge, där han också fann sin blivande hustru.

I Sverige fick han (och hans bror Ludwig) på ett eller annat sätt kontakt med den färgstarke och framgångsrike affärsmannen Oscar Haitkin. Att Haitkin, som kommit till Sverige från Riga redan år 1909, också hade en judisk bakgrund spelade säkert en roll i sammanhanget.

Oscar Haitkin  (1884-1968)

I Uppsala hade Fabriksaktiebolaget Osmunds ett par år tidigare lämnat sina lokaler på Adilsgatan och det nystartade bolaget valde att etablera sitt väveri här.

De vävstolar som krävdes köptes från Tyskland, närmare bestämt från Wuppertal.

En person som var viktig under uppbyggnaden var den polske flyktingen Eugen Rytenberg (1906-1997). Han var utbildad som textilingenjör i Lyon och hade lett ett bandväveri i Warszawa. Efter uppbyggnaden kom Rytenberg sedan som fabrikschef att under många år leda tillverkningen i Uppsala. Weiss själv ägnade sig främst åt ekonomi och marknadsföring och hade sin bas på kontoret i Stockholm

Lönsamheten var under lång tid god och man arbetade i tvåskift. Vävstolarna gick från tidig morgon till sen kväll och bullernivån av hög. Som mest hade man ett sjuttiotal anställda. På ritkontoret i fabrikens övervåning arbetade tre personer, Birgitta Eriksson, Erik Nordberg och Gusten Forsberg. På övervåningen fanns också den s k slagningen där ett par personer stansade hålkorten till Jacquardvävstolarna på bottenvåningen som sköttes av de egentliga vävarna. På övervåningen fanns, förutom ett lunchrum, också avsyningen där 5-6 personer slutkontrollerade produkterna. Även på kontoret i Stockholm arbetade 5-6 personer.

Inslaget av anställda med utländska rötter var påfallande. Utöver Martin själv och hans bror Ludwig, som titulerades försäljningschef och främst sysslade med exporten till Norge, och Eugen Rytenberg fanns ungerskfödda fru Skolnik på kontoret, verkmästaren Grünfelt och vävaren Alexander Daum med fru Adèle, alla med tysk bakgrund samt flera andra.

Den största delen av företagets färdiga produkter gick till moderbolaget, Haitkins bolag Skyltar och Bandetiketter, som fungerade som försäljningsbolag. Några år in på 1950-talet bytte detta bolag namn till Försäljnings AB Nordiska Bandväveriet och bolaget i Uppsala fick nu heta Fabriks AB Nordiska Bandväveriet. Martin Weiss blev VD för båda bolagen och det gemensamma kontoret låg på Hamngatan 16 i Stockholm.

Exporten var hela tiden förhållandevis omfattande, framförallt till Norge och Finland.

Några bilder från bandväveriet. De översta två t v kommer från Sture Carlssons samling hos Företagens historia och de övriga är hämtade ur Lars Asks och Viola Morins album.

Viola Morin (född Pettersson)

Per-Erik Andersson

Alex Daum pratar med oidentifierad kollega

En tysk vävstol som monterades upp på S:t Eriksmässan i Stockholm. Verkmästare Grünfelt står t h och Rolf Jansson visar ryggen. Vävstolen gjorde 90-100 slag i minuten.

 Slutet

Så småningom vill Martin Weiss av flera anledningar dra sig tillbaka, framförallt av ålderskäl, men också på grund av sviktande hälsa. Men den gamla fabriken på Adilsgatan var gammal, sliten och rivningshotad. Den ägdes nu av Uppsala kommun och bandväveriets hyreskontrakt löpte ut hösten 1976. Driften skulle också komma att störas av vibrationer från tågen på det spår som lagts över en del av tomten.

Ett alternativ som diskuterades med dåvarande kommunalrådet Roland Agius gällde kommunens planerade industriby i Fyrislund. Ett annat alternativ var en flyttning till Nordvirors lokaler på Kungsängen och kanske rentav ett samgående med Nordviror.

Många försök gjordes för att rädda tillverkningen, men den olösta lokalfrågan underlättade inte sökandet efter nya ägare. Ett tag verkade det som att Martin Weiss son Tommy var intresserad, men i stället valde han att ägna sina krafter åt kläder och lanserade med mycket stor framgång sina ”Puss och Kram”-jeans. Det fanns också ett intresse bland de anställda för att överta företaget, men detta stupade på grund av brist på kapital. Andra allvarliga spekulanter fanns, bl a ett norskt företag, men de drog sig alla ur affären i sista stund.

Textilkrisen påverkade även bandväveriet och orderlistorna blev på 1970-talet blev allt kortare. År 1976 beslöts att avveckla tillverkningen i Uppsala. Antalet anställda hade då minskat till ett drygt trettiotal. Uppsala blev ännu några arbetstillfällen fattigare. Det arbetare och tjänstemän som tillverkat band och etiketter till tvingades lämna sina arbeten. Försäljningsbolaget i Stockholm levde däremot vidare ytterligare några år, men gick i mitten av 1980-talet upp i Nilörngruppen AB .

Röster från  Arbetarbladet den 3 juni 1976

Erik Nordberg, 40 år, dessinatör (textiltekniker som utformar etiketter). Har arbetat 13 år på fabriken, idag arbetslös med familj att försörja:
”Skall jag få något nytt jobb måste jag omskola mig, eftersom det inte finns några arbeten inom mitt yrke. Textilkrisen har ju gjort att allt fler jobb försvinner. Jag har arbetat i textilbranschen sedan 1957 och hela tiden har den befunnit sig i en konstant kris. Det är väl den krisen som nu drabbar oss, även om det inte är den direkta orsaken till att företaget läggs ned.”

Viola Pettersson stämplar ut. Vemodigt efter alla år. Foto Sture Carlsson. Företagens historia

Är situationen för tjänstemännen på Nordiska Bandväveriet mörk verkar den vara något ljusare för de kollektivanställda. De flesta har idag nya arbeten. En av dem är fackklubbens ordförande Per-Erik Andersson, vävare, 20 år på företaget.

Gusten Forsberg, textiltecknare och mannen bakom flertalet av de drygt olika 12000 etiketter fabriken tillverkat genom åren. Han har varit 21 år på företaget. ”Det är tragiskt att fabriken slår igen. För mig känns det extra svårt eftersom jag varit här så länge. Ännu är inget klart om nytt jobb för mig, men jag hoppas på det bästa.”

Ewa Walding,
kontorsanställd: ”Så fort som möjligt flyttar jag till Stockholm för att söka
jobb. I Uppsala är det ingen idé.”

Vävda band och etiketter som av Birgitta Eriksson skänkts till Industriminnesföreningen

 

• All

• All

Källor

Birgitta Eriksson, som arbetade på Bandväveriet under många år
Bertil Haitkin, sonson till Oscar Haitkin
Tommy Weiss, son till Martin Weiss
UNT Arkiv
SvD Arkiv