Nylunds Pianofabrik
Tillverkning av pianon var på sin tid en viktig svensk specialitet med stor export. Ett tag fanns 300 svenska fabriker och Sverige låg tvåa efter Tyskland.
I Uppsala fanns en av dessa många pianofabriker med som mest cirka 50 anställda. Fabriken hette Nylund & Sons Pianofabrik AB och grundades 1906 av fabrikör Emil Nylund. Nylund hade dessförinnan lärt och praktiserat sitt yrke hos pianofabriker i Stockholm. Ursprungligen tillverkade företaget klaviatur och andra delar som levererades till piano- och orgelfabriker, främst i Stockholm. Den första lokalen låg på Dragarbrunnsgatan 69, men redan efter fyra år, dvs 1910 blev den för trång. Han lät därför uppföra en fabrik vid det som då var Strandbodgatan, intill järnvägsviadukten. Där fortsatte som förut tillverkningen av delar till instrument, nu i ökad omfattning. År 1924 började man tillverka hela instrument. I likhet med andra pianofabriker köpte man mekanismen från specialistföretag, normalt i Tyskland. Järnramarna konstruerades av Nylund och beställdes från ett gjuteri. I fabriken tillverkades resten och instrumenten monterades.
Emil Nylund
Fabriken på Vretgränd. Foto Sagerholm. UM
Efterfrågan var god och man måste åter se sig om efter större lokaler. Dessa fann man på Vretgränd 22, dit flyttningen skedde i januari 1932. Kring år 1940 utvidgades den gamla fabriken vid Strandbodgatan avsevärt genom en stor tillbyggnad längs Säbygatan och i samband med detta flyttades verksamheten hit, till det som idag heter Alsikegatan. De gamla lokalerna övertogs av Svenska racketfabriken. På 50-talet skedde slutligen ytterligare utbyggnader bakom huvudbyggnaden.
Fabriken på Alsikegatan där fabriken låg fram till 1931.
Bilden är från 1933. Foto: Sandberg.
Alsikegatan 2 efter utbyggnaden
Martin Nylund
På 50-talet hade man kommit upp till en årsproduktion på 500 pianon och på 60-talet tillverkade man hela 1000 instrument per år. Nylunds var då en av Sveriges största pianotillverkare. En bit in på 70-talet hade konkurrensen hårdnat och kostnads-utvecklingen skapade stora svårigheter, inte bara för Nylunds utan även för andra svenska pianotillverkare. Man försökte möta konkurrensen med billigare enkla pianon, men detta gav ingen framgång. (Kanske hade det varit bättre att inrikta sig på produktion av ett mindre antal mer exklusiva modeller.)
År 1977 avvecklades pianotillverkningen i ordnade former. Martin Nylund, som år 1957 efterträtt sin far Emil, såg till att de anställda fick arbeta kvar till de hunnit skaffa sig andra arbeten.
En av trotjänarna hette Sackeus Åkerholm och var klaviaturmakare. Han syns här
(i långa strumpor) tillsammans med Martin Nylund, som petar lite i ett piano.
Några av Åkerlunds arbetskamrater
Sackeus Åkerholm. Bilden, liksom Arbetarbladsartikeln nedan, har ställts till förfogande av Sackeus barnbarn Elisabeth Nilsson, Skarpa Alby Gård.
Pianotillverkning på1960-talet
Under 50-talet brukade företaget ordna en fest eller utflykt för de anställda för att fira att ett nytt tusental pianon producerat. Bilden visar utflykten till Mariefred den 14 juni 1952 för att fira det 6000:de pianot. Stående längst till vänster står Martin Nylund och framför honom sitter sonen Bo, som så småningom skulle bli tredje generationens pianobyggare och leda företaget fram till sin död 1995.
Ur 1927 års katalog:
Ytterligare läsning – I Arbetarbladet den 2 oktober 1963 skriv signaturen Hecke följande:
Vägen till Beethovens Für Elise och Schumanns Träumerei behöver inte längre gå över de afrikanska elefanternas döda kroppar. Elfenben är så gott som borta i pianotillverkningen. Nu tillverkas de vita tangenterna av något som kallas elfenit eller också av plast. För de svarta tangenterna är ebenholzen undanträngd av bakelit. Detta är en av de lättfattligaste lärdomarna vi inhämtade vid ett besök i gamla välkända pianofabriken Nylund & Son i Uppsala.
Pianotillverkningen är en komplicerad sak. Här ingår industri och hantverk en lycklig förening. En del av tillverkningen kan rubriceras som möbelproduktion — i första hand det eleganta höljet kring instrumentet. Men när man kommer fram till strängningen och monteringen av mekaniken blir det ett rent hantverk. Och så pianostämningen förstås…till den duger det heller inte att sätta in robotar.
Mycket ädelt trä har stämt möte i ett piano. Här finns den rumänska granen levererad i helt kvistfri lamell att användas till resonansbotten. Stämstocken är av rödbok från Danmark. I pianomekaniken finner vi delar av vitbok från Tyskland. Till detta kommer diverse ädla träslag i faner — valnöt är på modet — och här och var tar man den svenska furan och granen till hjälp.
… OCH TILL SÖNER SKALL DET GÅ
Nylund & son har tillverkat pianon sedan 1923. Firman startade redan 1908 men till en början tillverkades endast delar till pianon. Firmanamnet är väl snart färdigt att ändras till ”& son och söner”. Direktör Martin Nylund ser med stolthet på två söner, som man kan vänta skall föra melodin vidare.
Bo Nylund blir följeslagare på en rundvandring i fabriken. I källaren vilar det rumänska granvirket under en tvåårslång torka. Därefter förs det upp och sätts samman. Placeras i speciella lufttorkar i vilka träets luftfuktighet sänks till en viss grad. Skivorna kan få stanna här 14 dagar eller en vecka, allt efter behov. Proceduren är ytterst noggrann. Våra bostäder är numera så lufttorra genom oljeeldningen att det ställs stora krav på resonansbotten i ett piano
SANDVIKEN SPELAR MED
Vi stegar trappa upp och trappa ner. Förundras inför rationella finesser i de olika avdelningarna. Går bet på att lyfta det 140 kg tunga gjutgodset som utgör ramen för strängarna. (Så nu vet vi varför ett piano är så tungt). Stål från Sandviken är det som ger klang i instrumentet — men först har tråden gästspelat i Tyskland där den genomgått en specialhärdning.
KLAVIATURENS TROTJÄNARE
Tangentbordet görs i ett stycke med gran som träslag. Hela ytan täcks av elfenben. Med säker hand skärs de olika tangenterna ut med bandsåg. Elfenit garanterar en ständigt vit yta. Tangenterna tar heller inte skada om man skulle råka lägga en glödande cigarett på dem.
Här på klaviaturavdelningen arbetar företagets äldste medarbetare, 73-årige Zackéus Åkerholm, med 55 år i firmans tjänst. Han vet att det var ett pyssel att arbeta i elfenben. Och tangenterna blev gula med tiden. De nya materialen är mer praktiska och ger klaviaturen ett snyggare utseende säger han.
ETT STYCKE PRECISION
I sammansättningsavdelningen förenas den tunga gjutjärnsramen med resonansbotten och stämstock. Besträngaren lägger ut raden av strängar och fäster dem vid stämnaglarna. En grovstämning sker varpå den monterade delen placeras i instrumentet. Sammansättningen går vidare. Klaviaturen läggs ut och förenas med mekaniken, som helt färdig kommer från den välkända Renner-fabriken i Stuttgart i Västtyskland. Pianomekaniken är resultatet av ett ytterst fint precisionsarbete. I det här fallet en trämekanik som anses vara bäst. Annars har plast också börjat komma till användning. Men så inte hos Renner.
I KÖ FÖR PIANON
Skall man ha någon speciell fallenhet för yrket? Eftersom det rör sig om ett flertal arbetsområden så kan inga speciella normer ges. Besträngaren kan nog ha nytta av musikalitet och klaviaturmakaren måste ha stor fingerfärdighet. Innan man behärskar sammansättningen får man räkna med en lärotid på 3 à 4 år. Verkmästare Herman Carlson har haft tur att få flera ynglingar från yrkesskolan med mycket goda förutsättningar.
OCH TILL SIST EN FRÅGA
– pling pling pling pling pling … från pianostämmarens lilla kammare droppar tonerna som ett höstregn. Och ser där har vi en liten pianetta i all sin glans. Dukat Für Elise…
Men först en fråga … hur många delar finns det i ett piano? Inget svar… men Zackéus Åkerblom kan tala om att enbart i mekaniken finns det 7 300.
Idag
Företaget finns idag kvar på samma adress, Alsikegatan 2. Nu ägnar man sig åt försäljning av klassiska pianon och digitalpianon samt utför service av musikinstrument. På Nylunds hemsida kan du läsa mer om företagets historia och dagens verksamhet.