Henrik Bernh. Palmær

Det var på hösten anno 1819 han lämnade Linköping. Någon månad tidigare hade han avslutat sina studier vid läroverket därstädes. Nu var han sedan några dagar tillbaka på väg till Upsala. Hästen, som drog hans jigg, lunkade i sakta mak längs vägen. I Upsala väntade fortsatta studier vid universitetet. Livet kändes behagligt och framtiden föreföll ljus.

När han från slätten såg staden och dess mäktiga kyrktorn översköljdes han av drömmar om akademiska lagrar. I sin dagbok skrev han:

– Jag ser en stjerna glimma öfver kyrktornen och den stjernan ropar till mig: der borta växer en hel skog af lagrar för min räkning. Men hästen som förstod det bättre – hästar äro bra kloka djur – lyfte på svansen och tillkännagav ljudligt hvad jag skulle bli.  

När han 35 år senare berättade om detta förklarade han att hästens spådom hade slagit in!

I jiggen bakom skjutshästen satt Henrik Bernhard Palmær, prästson från Hjorted och Linköping, klädd i syrtut och hög hatt, och drömde om det ljuva studentlivet i Uppsala. När han senare i livet berättade om detta var det knappast fråga om ett bokslut, snarare en grimas, han gav uttryck åt. Uppenbart var att Palmær tyckte att livet för hans del hade varit tämligen misslyckat. De lagrar han i ungdomen drömt om infann sig aldrig. Ända hann han med att under sitt förhållandevis korta liv vara såväl akademisk lärare, tidningsman, boktryckare och riksdagsman.

Måhända hade han ändå lite rätt även om det var fel, allt beroende på hur man ser på saken. Under alla förhållanden var han en rysligt rolig karl. Få, om ens någon, kunde som Palmaer leverera elakheter med sådan finess att han alltid fick skrattarna på sin sida.

Henrik Bernh. Palmær (1801-1854).
Bildkälla Wikimedia

Ett sådan var då han sade:

”I begynnelsen skapade Gud kvinnan, men gjorde henne icke så smal om livet som hon bör vara. Omsider skapade kvinnan snörlivet, varigenom Guds skapelsefel blev på ett tillfredsställande sätt rättat. Från den stunden äro fruntimren lika välväxta, som timglasen på en predikstol, dem de i övrigt alldeles icke likna; ty timglasen påminna oss om tid och evighet, men fruntimren komma oss att glömma bäggedera”.

Ett annat utlopp för hans vassa penna var då han i sitt testamente skrev; ”Min ärvda förmögenhet är arvsynden, och alldenstund jag ingen rättighet äger att ärvd förmögenhet fritt disponera, så må detta arv i Guds namn bland mina släktingar och fränder fördelas, på sätt gällande lag och förordningar föreskriva”. 

Måhända kan detta förordnande vara anledning till att han i Nordisk Familjeboks populära ”Uggleupplaga” fått gå till hävderna med omdömet: ”hans vårdslöshet i att sköta befattningen, en följd af han stora tröghet och maklighet, blef slutligen en anledning till hans afskedande”. 

Notorisk opponent

I det akademiska Uppsala gjorde Palmær sig känd som den notoriske opponenten utrustad med lyckliga snillegåvor, mindre uppseendeväckande flit, obotlig studentnationsterrorist, legendariskt kvickhuvud men också en helgjuten personlighet stöpt i den kantigaste av former.

Någon har karaktäriserat honom som en av Uppsala universitets värsta slöfockar men samtidigt grym satiriker som sällan missade att punktera alla former av uppblåsthet. Få – om ens någon – har kunnat bjuda på så många skandaler vid disputationer eller nationshuspalavrer som Palmær lyckades med i 1820-talets Uppsala. Med stor precision lyckades ha sätta sig på tvären. Samtidigt kryddade han det akademiska skvallret med sitt satiriska lynne och det trots som utmärkte honom och där han inte sällan fick hela anrättningen att se ut som ett skämt ”där skämtaren skrattar med hela ansiktet med undantag av munnen”, som han själv uttryckte det.

Sina studier skötte han med bravur även om det – åtminstone till en början – fanns ett och annat att önska ifråga om studiehastighet. Hans oförmåga eller snarare ovilja till regelbundet arbete, som senare i livet skulle vålla honom påtagliga bekymmer, hade han med sig från Linköping. Det tog honom åtta år att nå fram till en filosofie kandidatexamen men i den examen hade han inte mindre än fyra laudatur (det högsta betyget ”berömlig”), bl.a. i kemi för professor Lars Peter Walmstedt (som idag främst är känd för den Walmstedska gården invid saluhallen).

Två år senare disputerade Palmær i kemi för ”filosofie magistergraden” med en ”åtta sidor lång avhandling” med titeln ”De vi luminis chemica” under professor Walmstedts presidium. När det var klart och han fått sin magisterexamen hade han lyckliggjort Uppsala i elva år; de bästa åren i mitt liv skrev han senare.

Drack brorskål med blomkrukorna

De akademiska umgängesformerna tilltalade inte Palmær. Det var stelt, uppblåst, tillgjort och präglades av översitteri, tyckte han. Därför missade han sällan en möjlighet att driva gäck med alla sådana ceremonier och högtidligheter. Ceremonielet för titelbortläggning förlöjligade han mer än gärna.

Vid ett sådant tillfälle gick han på Östgöta nation runt bland borden och drack brorskål med de på borden placerade blomkrukorna. Detta uppfattades av omgivning som brist på esprit[3] och ordning. När han en stund senare, efter den demonstrationen, ville dricka brorskål med en yngre student, tackade den unge studenten ja därtill men tillade att ”äran är icke så stor, med tanke på att bror nyss druckit brorskål med krukorna”. Det var en kommentar helt i Palmærs anda och uppskattade naturligtvis av denne.

Det var med stor precision Palmær tätt som oftast lyckades komma på tvärs med det akademiska livet. Med små enkla medel såg han till att irritera etablissemanget. En sådan sak var att han ofta kom klädd i syrtut när frack var påbjuden. En liten förseelse kan det tyckas men på 1820-talet betraktades detta närmast som skandalartad oartighet.

Han älskade att ställa till bråk och då ofta med utnyttjade av sin överlägsna debatteknik kväsa högdragna professorer med kvickheter av det slag att han lätt fick skrattarna på sin sida. Baksidan var att han med detta även skaffade sig många ovänner.

Ogillade kungahuset

I satiren ”Högtidligheten i Uppsala” häcklade han 1826 den rojalistiska yra utan motstycke som bröt ut den 3 maj 1826 då underrättelse om att den blivande Karl XV var född nådde Uppsala. Entusiasmen över arvprinsens födelse ledde till att hela Uppsala kom i ”ett glädjens insurrektionstillstånd”. Här hölls tacksägelsemässor i domkyrkan, det sköts kanonskott, ärkebiskopen och landshövdingen höll högstämda rojalistiska tal, det dracks arvprinsens skål, icke en gång utan många gånger, och alla kårer och studentnationer deltog.

Mitt i denna entusiasm och uppståndelse och devota rojalism föreslog Henrik Bernhard Palmær att stadens gåva med anledning av det inträffade borde få formen av ett par nya ridbyxor till kuriren som kom med budskapet om den lyckliga tilldragelsen. Härutöver borde högst densamme även få en guldklocka med inskriptionen ”Till gardisten N. N. för underrättelse om tillkomsten af prinsen N. N.”

Kungen, Oskar I, behandlades av Palmær med ett slags avvisande hån. Vid den här tiden betraktades brännvinet som svensk nationaldryck och konsumtionen av denna dryck var enorm. Då skrev Palmær:

Kung Oskar sitter på Stockholms slott
och nickar och nickar och nickar;
kring honom står hans försupna folk
och hickar och hickar och hickar.

Medarbetade i Aftonbladet

I Lars Johan Hiertas[1] 1830 nystartade Aftonbladet fick Palmær en efterlängtad möjlighet att sprida giftigheter åt diverse håll och han kom ganska snart att betraktas som innehavare av Sveriges giftigaste penna. Och detta trots att han sällan framträdde med eget namn utan merendels skrev med användande av olika signaturer.

I Palmærs avtal med Aftonbladet ingick att han mot frikostigt ekonomiskt bidrag skulle leverera en artikel i månaden till tidningen. Det gick några år men 1835 hade Palmær tröttnat på detta ”oförskämt höga krav på bidrag till tidningen”. Det ledde till att den forne vännen Hierta kom att inräknas i fiendeskaran, vilket i sin tur ledde till att även Hierta fick smaka på Palmærs vassa satir.

Och det sägs, att det var till Hierta som Palmaer framförde det berömda rådet: ”Klia Dig icke i huvudet, Du kan få stickor under naglarna”.

1838 startade han tidningen Östgöta Correspondenten, som på sin tid gjorde sig känd inom den svenska landsortspressen genom sitt kvicka innehåll och den hänsynslöshet med vilken Palmær anföll sina personliga fiender.

Hans mest kända artikel är den mot biskopen och domprosten i Linköping dräpande satiren Yttersta domen i Kråkvinkel  där han riktar dräpande satirisk kritik mot biskop Hedrén och domprosten Lidman (båda från Linköping). Artikeln medförde att tidningsnumret togs i beslag och Palmær blev åtalad för ”hädelse mot Guds ord”.

Även om åtalet i formell mening väcktes av stadsfiskalen Öhrnell i Linköping råder det ingen tvekan om att denne tog order från hovkanslern August von Hartmansdorff. Detta insåg också Palmær och i sin försvarsinlaga skrev han: Barmhärtige Gud! Förläna hr August von Hartmansdorff en smula förstånd, åtminstone så mycket, som han behöver för att förstå att han inget förstånd har.

Tack vare ett glänsande försvar, där satiren verkligen flödade, frikändes Palmær, varefter han hade nöjet att själv referera rättegången i sin tidning. Och naturligtvis gjorde han detta på sitt speciella sätt.

Roland Agius