Skomakarmästare S A Hägg

Skomakarmästare Sven Anders Hägg var en av 1800-talets mest framträdande borgare i Uppsala. Han var inte bara en välbeställd skomakare utan också amatörforskare, flitig skribent och etablerad lokalpolitiker. Särskilt intressant är hans skildring av hur samhället omvandlades av industrialiseringen och hur det hantverk som Hägg företrädde trängdes undan.

Hägg föddes 1817 i småländska Kävsjö socken. Hans far var grenadjär och hade deltagit i kriget mot Napoleon 1813-14 och i Norge 1814. Sven Anders var äldst av 7 syskon och måste vid 11 års ålder lämna hemmet för att försörja sig.  Någon skolgång var det inte tal om; efter 14 dagars undervisning hos en kvinna, som han benämner gammal gumma, lärde han sig nödtorftigt läsa, däremot inte skriva. Han hamnade i skomakarlära och slet illa undernågra år hos olika sockenskomakare.  År 1838 inskrevs han i lära hos skomakarämbetes ålderman i Jönköping, enligt skråordningens föreskrift på tre år. September 1840 blev han inför ämbetet förklarad som gesäll. Han lämnade sedan Jönköping för under några år arbeta som gesäll i Linköping och Stockholm.

Vantrivsel i Stockholm förenad med önskan att se andra länder gjorde att han sommaren 1844 satte sig på en båt till S:t Petersburg där han fann arbete hos en tysk skomakarmästare. Efter ett år i Ryssland hade han fått nog av samhällsförhållanden och livegenskapen där. Han och en annan svensk gesäll lyckades få följa med ett fartyg som gå till en hamn i Frankrike med en last av hampa. Efter 6 veckors resa kunde han stiga i land i Abbeville.  De tre första åren i Frankrike var lyckosamma, han fann successivt anställning hos allt bättre mästare, han trivdes och han lärde sig tala franska. Men detta satte de blodiga händelserna 1848 stopp för. Oroligheterna ledd till arbetslöshet, inte minst bland utlänningarna i Paris och Hägg beslöt att, åtminstone för en tid, återvända till Sverige med båt till Göteborg. Efter en mödosam resa genom Sverige och ett 6-dagars besök i föräldrahemmet i Kävsjö kom han till Stockholm och erhöll ”kondition” hos en hovskomakare.

Han var varken nöjd med sin bostadssituation eller sin arbetsplats, men ett tillfälle till förbättring öppnade sig plötsligt.  Sommaren 1848 erbjöds han anställning som verkmästare hos änkan efter åldermannen Johan Erik Lindgren i Uppsala med uppgift att förestå hennes skomakarverkstad vid Östra Ågatan 45, i hörnet av dåvarande Gräsgränd, där idag Bangårdsgatan. Han fick i lön 3 riksdaler och 24 skilling riksgälds i veckan jämte mat och husrum, vilket på den tiden en god betalning.Under Häggs ledning utvecklades verksamheten väl. Då han började fanns 2 – 3 gesäller, men redan efter tre år fanns arbete för 10 samt några lärlingar.

År 1851 övertog han på förmånliga villkor änkan Lindgrens skomakeriverkstad och 1851 blev han mästare. Därmed kom han nära höjdpunkten i hantverkarens liv, att få svära borgareden. Den verkstad han övertog bestod – förutom av bostadsrum – av ett verkstadsrum, en skärkammare, som också fungerade som kontor, samt vind och vedbod.

Hägg berättar i sina efterlämnade anteckningar att han som mästarprov tillverkade ett par stövlar. Provet godkändes av femmannabesiktningen och han vann burskap och fick svära borgareden. Detta gjordes traditionsenligt på den regerande kungens namnsdag, på Oscarsdagen den 1 december 1852, i närvaro av två borgensmän. Målet var nu nått, den 35-årige skomakaren hade blivit borgare i Uppsala stad.

Skomakeriet fortsatte att utvecklas väl och Hägg började bli smått förmögen. År 1857 hade han det mest lönsamma skomakeriet i Uppsala och året därpå betalade han 600 riksdaler i skatt vilket var ett uttryck för solvens och redbarhet.

I sina efterlämnade anteckningar ger han bl.a. uttryck för sina funderingar kring prisutvecklingen på skor. Här jämför han priserna mellan 1848 och 1872. Han är bekymrad över utvecklingen. ”Ett par fruntimmers skinnkängor kostade 1848 4 riksdaler 50 öre. 1872 betingade sådana ett pris av 12 á 14 riksdaler och så för alla sorters skodon i proportion. ”Hur länge mäktar Consumenterne med en sådan prisutveckling, hvilken är högare än både Paris och Berlin? Svaret kommer framtiden att bära vittne”.

Under senare delen av 1800-talet inleddes en gradvis övergång från hantverk till industri. Nu börjar man göra skor i fabriker med maskiners hjälp – först i Amerika men ganska snart även i Europa. Redan i början av 1870-talet kom de första skomaskinerna till Sverige. För Sven Anders Hägg var det här en bedrövlig utveckling. Fabrikstillverkning av skor utan måttagning och provning var för honom om inte helt förkastligt, så åtminstone näst intill. Han höll hårt fast vid det gamla skråsamhällets ideal.  Denna inställning ledde bl.a. till att han de sista 10 – 12 åren – från 1870 till avvecklingen, 1883, av sitt skomakeri – fick se sitt beställningsskomakeri krympa rejält.

Hägg hade också svårt att acceptera reformen år 1864 och den fulla näringsfriheten. Det var för honom obegripligt hur man kunde komma på att vem som helst, utan utbildning och yrkeskunnande, skulle kunna ägna sig åt produktion av vad som helst. Den fulla näringsfriheten var med hans synsätt uttryck för en fördärvlig tidsanda.

Vid sidan av skomakeriet hade han en hel rad av offentliga uppdrag. Han valdes in som ledamot av såväl borgerskapets äldste åra1857 och året därpå som i drätselkammaren. I det något år senare nyskapade stadsfullmäktige invaldes han såväl 1862 som 1864. Han var en hängiven nykterist och i stadsfullmäktige gjorde han betydelsefulla insatser för att motverka superiet och ordna brännvinshandeln.

Han hade utöver detta en lång rad förtroendeuppdrag i stiftelser och institutioner, bl a i Upsala sparbank, den frivilliga brandkåren, den första och äldsta sjuk- och begravningskassan i Uppsala. Sällskapet Jultomtarne … På 67-årsdagen fick han konungens medalj i guld av 5:e storleken för medborgerlig förtjänst överlämnad av landshövding Adolf Hamilton.

Trots sin ytterst begränsade skolutbildning var han en flitig skribent och behandlade en rad ämnen tal och skrift. Mest läsvärda i hans skrivna produktion är kanske hans Levnadsminnen och Skomakeriets historia, men hans intressen och skriverier spände över ett brett spektrum.

Då Hägg 1883, bl a på grund av sin dövhet, avslutade sitt yrkesverksamma liv var han en förmögen man. För att förbättra avkastningen på sina besparade medel placerade han den större delen av sina tillgångar i fastighetsinteckningar. Men 1892 hamnade gäldenären i obestånd och försattes i konkurs och Hägg förlorade sina pengar. Han beskrev sin situation på följande sätt: Jag står nu nästan lika fattig som då jag för 44 år sedan för första gången satte min fot i Uppsala. Jag var då jämförelsevis rikare, ty jag var ung och kunde arbeta. Den förmågan har jag inte idag.

 Hägg, som varit aktivt verksam för att stödja fattiga och utsatta hamnade  i den svåra situationen att själv plötsligt vara i behov av andras välgörenhet. Vänner organiserade en insamling, som gav så mycket pengar, att han ändå kunde ha ett drägligt liv fram till sin död 1904.

Litteratur:
Hägg S A:Mina levnadsminnen
Hägg, S. A.: Fotbeklädnandens, skomakeriets och namnkunniga skomakares historia från äldsta tider till närvarande tid. Ivar Häggströms förlag Stockholm 1873

Källor:
Häggs Levnadsminnen
Kersti Ullenhags bok Industriell utveckling och demokratisering
Häggs dödsruna i UNT 16 maj 1904

T Hedberg 2023