S:t Eriks Cementvarufabrik
År 1888 grundade fabrikören C. A. Wallén företaget Upsala Nya Kakelfabrik. Verksamheten förlades till Blomgatan 9 som då låg en bit utanför staden. Sedan 1859 hade där funnits ett mindre företag.
Även Upsala Nya Kakelfabrik hade till en början en ganska liten omfattning, men i förhållande till sin storlek ett omfattande tillverkningsprogram som tog upp keramik, kakel och nästan alla slags tegel. Ekonomiskt gick företaget inte särskilt bra. Därför sålde C. A. Wallén 1890 större delen av företaget. Driften fortsatte — nu med Wallén som en av fem delägare. De nya ägarna var förutom Wallén, Gustaf Bergman, Fredrik Lindström, E. L. Henschen och August Liljedahl.
Blomgatan 9
I direkt anslutning till ägarförändringen bytte företaget namn till AB S:t Eriks Kakelfabrik. Enligt bolagsordningen skulle det nya bolaget ha till uppgift att ”tillverka och försälja gods af lera och drifva kakelugnsmakerirörelse”. Vid sekelskiftet 1900 fanns i Uppsala förutom S:t Eriks Kakelfabrik ytterligare tre tillverkare av samma slags gods, Upsala-Ekeby, C. P. Boivies Kakelfabrik och Kungsängens Kakelfabrik. Konkurrensen — inte sällan osund — var knivskarp.
Nästa förändring för S:t Eriks kom 1907. Nya ägare och nytt aktiebolag. Nu skulle bolaget heta S:t Eriks Lervarufabriker och som nya ägare återfanns familjerna Anders Sjöstedt och Abel Bergman. Aktiekapitalet i bolaget uppgick till 225 000 kr.
Fabriken under býggnad år 1909.
De nya ägarna bestämde sig för att inte bara bygga ut keramikfabriken utan även ett nytt tegelbruk, S:t Eriks Tegelbruk. Starten av det nya tegelbruket blev inte den bästa. Den nya fabriken var klar att tas i bruk sommaren 1909. Tegelugnen måste emellertid släckas redan på sensommaren samma år till följd av storstrejken. Försök att anställa strejkbrytare gjordes men misslyckades. Strejkbrytarna fick ”alltför” mycket stryk när de gick hem från jobbet. Året innan, 1908, hade Anders V. Starup utsetts till disponent för företaget; en position han hade kvar till 1929.
Samtidigt med tillkomsten av S:t Eriks Tegelbruk byggdes tegeltillverkningen i Sverige ut i stor omfattning. Enbart i Uppsala fanns vid denna tidpunkt ett tiotal likvärdiga tegelbruk. Konkurrensen var hård men behovet av tegelprodukter större.
Många ville ha S:t Eriks produkter och såväl keramikfabriken som tegelbruket hade under 1910- och 1920-talen stora framgångar. Särskilt populära var S:t Eriks kakelugnar och det var först i slutet av 1920-talet som efterfrågan på dessa minskade och då i takt med att nya bostäder i allt större utsträckning försågs med centralvärme.
Kakel- och keramikfabriken på Blomgatan 9 var ett led i S:t Eriks Lervarufabriker. Det andra var tegelbruket. De båda fabrikerna låg på varsin sida av Geijersgatan. I kakel- och keramikfabriken tillverkades kakelplattor, S:t Eriks konstnärligt utformade kakelugnar och keramiska alster och då särskilt de med tomatröda och kopparimiterade glasyrerna. I produktionen ingick också diverse byggnadskeramik som konstnärligt utformade reliefer, vattenfontäner, portomfattningar m.m.
Med 1930-talet depressionsår kom en bekymmersam period i bolagets historia. Ekonomin sviktade och det i sin tur ledde till motsättningar mellan huvudägarna som då var Sten Sjöstedt, Gustav Laurell och C. G. Rising. Mest utsatt var kakel- och keramikrörelsen vid Blomgatan 9. I allt väsentligt hade tillverkningen där fått behålla sin hantverksmässiga karaktär och priserna hade hållits nere. Det senare var att se som en direkt följd av den hårda konkurrensen. Ovanpå detta kom den kraftigt minskade efterfrågan på kakelugnar. När därför Upsala-Ekeby AB 1937 erbjöd sig att ta över rörelsen på Blomgatan blev det en snabb affär. Driften i Ekebys regi fortsatte endast ett kvartal. Därefter avvecklades keramik- och kakelfabriken på Blomgatan.
Klicka här för att läsa mer om S:t Eriks och andra kakelfabriker i Uppsala.
Tegelbruket
S:t Eriks Tegelbruk togs i bruk 1909 på ett större markområde med bra lera norr om Geijersgatan och väster om Börjegatan. Det nya tegelbruket blev inom loppet av några år det största och modernaste tegelbruket i Mellansverige. Allt under ledning av den danske tegelexperten Anders V. Starup, som – vid sidan av Nils Arne Hellström senare på 1950- och 1960-talen – kom att betyda mycket för S:t Eriks uppbyggnad och utveckling som industriföretag i Uppsala.
År 1935. Foto A Sagerholm. Upplandsmuseet
Det var Starup som från grunden byggde upp lervaruindustrin med dess keramikfabrik och tegelbruk och det var Hellström som med revolutionerade metoder för plattframställning åstadkom det verkligt stora lyftet i S:t Eriks utveckling. Det nya tegelbruket byggdes 1908-1909 ungefär där Tiundaskolan ligger idag. Här byggdes under loppet av ett år en enorm fabriksbyggnad i trä -115 m lång, 40 m bred och 20 m hög. Här murades en 51 meter hög fabrikskorssten som länge var Uppsalas högsta. Ringugnarna med sina 16 portar hade en längd av 90 m och rymde 200 000 10-tums tegel.
Tegeltillverkningen i Sverige var vid den här tiden omfattande. Detsamma kunde man säga om konkurrensen. Anders Starup beskrev i Aftonbladet den 34 maj 1916 situationen så här:
Vykort från upplandia.se
År 1916 fanns i Sverige 500 tegelbruk, som tillverkade 310 miljoner murtegel, 37 miljoner taktegel, 35 miljoner täckdikningsrör samt 50 miljoner eldfast tegel till ett sammanlagt saluvärde av 15 miljoner kronor. Om man tänker sig ett järnvägståg rymmande ett års svensk produktion skulle detta tåg bestå av 120 000 järnvägsvagnar och uppställt på statsbanan räcka från Malmö till Sundsvall och 3 000 lokomotiv skulle erfordras för att draga lasten.
Tegelbruksarbetet var tungt och krävande. Leran till såväl tegel- som keramikproduktionen grävdes för hand ända fram till mitten av 1930-talet. Arbetstiden var lång och av veckans sju dagar var det bara söndagen som var ledig. Någon lagstadgad semester fanns inte.
Tegelbruksdriften lades ned 1962 och hela tegelbruket revs. Lertäktsområdet var då till fullo utnyttjat och bolaget hade under några år försökt att intressera staden för att bygga bostäder på det gamla lertäktsområdet. I dag är hela området, som ingår i stadsdelarna Luthagen och Stabby, bebyggt med bostäder
Cementvarufabriken
S:t Eriks Cementvarufabrik startades 1942 – i en nyuppförd tegelbyggnad i direkt anslutning till tegelbruket från 1909 – med det vanliga programmet, rör och brunnsringar av olika format och dimensioner. Ungefär samtidigt uppstod nya konflikter mellan ägarna och motsättningarna accentuerades 1944 och det slutade med försäljning av hela bolaget till HSB Uppsala.
S:t Eriks 1942. Foto: P Sandberg. Upplandsmuseet.
Måhända var det något av ett vågspel att vid den här tidpunkten, när andra världskriget pågick som bäst, starta en cementvarufabrik. Konkurrensen på cementrörsmarknaden var stor och ibland även osund. I staden fanns redan Upsala Cementgjuteri, vars ägare och chef Mimmi Ekholm var en tuff dam som visste vad hon ville. Dessutom behärskade hon nästan allt råmaterial som sand, grus och singel i egna grusgropar.
Med HSB:s tillträde som ägare inleddes en ny era i företagets historia. HSB:s avsikt med köpet var knappast att driva tegelbruk och cementvaruproduktion. HSB ville bygga bostäder och S:t Eriks ägde stora markarealer väl lämpade för bostadsproduktion. Samtidigt gick S:t Eriks med vinst och driften i de båda fabrikerna fick fortsätta.
I mitten på 1940-talet döptes bolaget om till S:t Eriks Fabriker med Erik Sintring som disponent. Vid årsskiftet 1961 / 62 var det dags för ännu en namnändring, nu till AB S:t Eriks Betong med Nils Arne Hellström först som ensam ägare och senare – fr.o.m. 1966 – tillsammans med Företagsfinans AB. 1971 blev Företagsfinans AB ensamägare till bolaget.
Under Nils Arne Hellströms ledning förändrades produktionen och i allt större omfattning kom den att omfatta betongplattor, kantsten, mosaikplattor (”ädelplattor”), färdigmonterade garage, eleganta trappor m.m. I samband med att tillverkningen av tegel och prydnadskeramik upphörde fanns nu enbart cementvarufabriken kvar inom S:t Eriks.
Fabriken vid Geijersgatan blev så småningom för liten och 1963 flyttades företaget till en nyuppförd fabriksbyggnad om 4 000 kvm byggnadsyta i Librobäck. Företaget bestod då av 12 tjänstemän och 60 fabriksarbetare.
År 1971 lämnade Nils Arne Hellström företaget samtidigt som Företagsfinans blev ensamägare till S:t Eriks Betong. 1979 släppte Företagsfinans in nya ägare, bl.a. Precon AB, som 1983 blev ägare till S:t Eriks. Aret därpå gick Precon upp i Incentive AB:s utvecklingsbolag AB HNJ-Intressenters (Halmstad-Nässjö Järnvägs AB) ägande.
(Ur Agius: Industristaden Uppsala)
De senaste 50 åren
Företagets utveckling de senaste decennierna har varit minst lika omvälvande som under tidigare år. En viktig faktor är företagets egen teknikutveckling. Det skapade sina egna maskiner och utvecklade en teknik för plattproduktion som gav en produktkvalitet som konkurrenterna inte klarade av.
Tillväxten har också varit dramatisk. Exempelvis ökade antalet anställda från ca 125 till 500 personer mellan år 1972 och 1992.
Även på ägarsidan stora förändringar skett. År 1971 blev Företagsfinans ensam ägare. År 1979 släppte Företagsfinans in nya ägare, bl.a. Precon AB, som 1983 blev ägare till S:t Eriks. Året därpå gick Precon upp i Incentive AB:s utvecklingsbolag AB HNJ-Intressenters (Halmstad-Nässjö Järnvägs AB) ägande.
År 1988 förvärvade Diös S:t Eriks AB av HNJ Intressenter. I samband med att Diös i mars 1992 ställde in betalningarna såldes S:t Eriks till Assi Domän, varefter namnet ändrades till Swerock AB (Swerock var ursprungligen en plattfabrik i Valskog som köptes av S:t Eriks). PEAB köper 1998 ut övriga delägare i Swerock, där S:t Eriks är en del av företaget. En anläggning i Tåstarp köps år 2000 och S:t Eriks är nu helt rikstäckande.
Markbetongsverksamheten bryts ut ur Swerock år 2000, bolagiseras och får det gamla namnet S:t Eriks igen. År 2005 avyttrar Skanska sitt dotterbolag Prefab Mark till Segulah. Det nya bolagets namn blir Nordform Mark- och VA-system AB. S:t Eriks slår 2009 ihop sin verksamhet med Nordform, men behåller namnet S:t Eriks.
Mer om S:t Eriks historia finns att läsa i Björn Löövs och Svante Brinkhagens bok.
THbg