Möbelfabrikerna i Storvreta

Möbelindustrin dominerades länge av mindre företag och den var i stor utsträckning koncentrerad till vissa orter. En sådan ort var Storvreta. Här fanns huvuddelen av den möbeltillverkning som låg inom det område som idag utgörs av Uppsala kommun. I Storvreta fanns länge fyra möbelfabriker .

AB J. E. Blomqvist Möbelfabrik 

Johan Erik Blomqvist var först bland möbelfabrikörerna i Storvreta. Hit kom han 1892 och började möbeltillverkning i liten skala i det hus med adress Kilsgärdevägen 9 som han byggde åt sig och sin familj. Dessförinnan hade han bl.a. arbetat i en snickerifabrik i Uppsala. Hans möbelverkstad växte och 1912 kände han sig mogen att omvandla sitt företag till AB J. E. Blomqvist. Under 1920-talet benämndes hans industri ”divanfabrik”, men namnet ändrades senare till ”möbelfabrik”. Fram till sekelskiftet 1900 var möbeltillverkningen helt hantverksmässig.

Blomqvist var en företagsam person. Förutom att han var snickare och företagsledare var han även lekmannapredikant och som sådan grundade han Storvreta missionsförsamling. År 1908 byggde han på egen bekostnad Missionshuset i Storvreta nära järnvägsstationen på höjden mellan Hasselvägen och Missionsvägen.

I Storvreta fick han långt senare en gata uppkallad efter sig, ”Jan Eriks väg”. Varför ”Johan Erik”, som var hans rätta namn, blev ”Jan Erik” då gatan skulle få sitt namn sägs bero på att ingen visste med säkerhet vad han hette eftersom han aldrig kallades annat än Blomqvist eller fabrikörn.

Tillverkningen bestod av beställningsarbeten och inredningar samt specialtillverkningar för partiförsäljning med bäddsoffor som stor produkt. Blomqvist inredningssnickerier fick gott rykte och många handelsbankskontor i Sverige utrustades med inredningar som tillverkades i Storvreta. Detsamma gällde apotek, affärslokaler, institutioner vid universitetet i Uppsala m.fl.

Arbetsstyrkan varierade under åren men uppgick till ett 60-tal anställda då företaget var som allra störst. Efter grundarens död 1949 övertog sönerna Bror Petrus Blomqvist och Jabez Emanuel Blomqvist företaget med den förstnämnde som verkställande direktör och den senare som chef för möbelfabriken. Huvudkontoret hade man på Järnbrogatan 48 i Uppsala.

Sonen Jabez blev den mest namnkunnige av de båda bröderna. Han var inte enbart en skicklig möbelfabrikant utan även en lika skicklig konsthantverkare som dessutom lade ned såväl möda som tid på Storvretas framtida utveckling.

Blomqvist Möbelfabrik deltog och prisbelönades vid flera utställningar. Det gällde t.ex. Göteborgsutställningen 1923 och Parisutställningen 1925. Vid den sistnämnda utställningen fick företaget utställningens högsta utmärkelse, Grand Prix, för en byrå i jakaranda och mahogny. Byrån förvärvades sedan av en medlem av den amerikanska familjen Rockefeller. Detta pris resulterade i beställningar från såväl det svenska som danska hovet som från Nationalmuseum. Drottning Ingrid av Danmark lär ha varit särskilt förtjust i en del av de praktmöbler som tillverkades hos Blomqvists i Storvreta. Parisutställningen resulterade även i att möbelfabriken fick i uppdrag att tillverka en hel del Malmstensmöbler”. Förutom utställningarna i Göteborg och Paris deltog Blomqvists även i liknande utställningar i Helsingfors 1924, i Stockholm 1930 och i London 1931.

År 1966 överläts fabriken till Georg Wallfält som drev företaget vidare under sitt eget namn tills det lades kring år 1970.

Arbetarna vid Blomqvist fabrik år 1920. K J Pettersson är femte man från vänster och Anton Lund den sjunde.

I Blomqvist fabrik. Foto: Sagerholm. UM

K. J. Pettersson & Söner

K J Pettersson & Söner verkade i Storvreta i 48 år. Det började 1933 med att fem fabriksarbetare, en far och hans fyra söner – blev arbetslösa. De hade i samband med en lockout – friställts från sina anställningar hos Blomqvists. Karl Julius tillsammans med sönerna Gösta, Nils, Karl-Erik och Birger började tillverka stommar till soffor i en liten verkstad på gården till bostadshuset på Fullerövägen 9. På våren 1934 byggdes en ny verkstad på samma tomt. År 1938 samtidigt bildades företaget AB K. J. Pettersson & Söner. Verksamheten fortsatte att utvecklas och man blev med tiden den störste möbelfabrikanten i Storvreta. När företaget var som allra störst hade man drygt 100 anställda.

Verksamheten var helt inriktad på bäddsoffor med ett litet udda undantag, se nedan. I produktionen ingick ett stort sortiment av soffor; inte sällan med egna patenterade konstruktioner. Vid den tiden var detta något relativt nytt. Stoppade färdiga möbler hade inte tillverkats i någon större skala tidigare. Alla större möbelaffärer hade egna hantverkare som stoppade, klädde och ytbehandlade de stommar som tillverkades i fabrikerna..

År 1950 startade man en egen möbelaffär/utställningshall på fastigheten intill möbelfabriken. År 1954 flyttades möbeltillverkningen till nybyggda fabrikslokaler och omsättningen fördubblades. Försäljningslokalerna blev successivt alltför små och firman byggde 1966 en stor möbelaffär i Svista vid E4. Möbelvaruhuset som kallades SoffaSäng kom att sysselsätta ett dussintal personer. De gamla försäljningslokalerna förvandlades till lager.

Birger Pettersson, yngst i brödraskaran, visste att berätta:

”I början av 1950-talet var det på modet hos heminredare att motarbeta bäddsoffan, som de ansåg måste bort. Folk skulle köpa ”riktiga” sängar även om bostaden var liten och trång. Bäddsoffans fiende nummer ett hette Lilly Arrhenius. Vid ett tillfälle hade hon två helsidor i Dagens Nyheter där hon efter konstens alla regler försökte tillintetgöra bäddsoffan. Med stora bilder visade hon hur hon själv löst problemet genom rulla ihop sängkläderna och stuva undan dem bakom sängen varpå hon ställde kuddar som ryggstöd,

Min bror Karl-Erik och jag läste artikeln och beslöt att prova det där med att rulla ihop färdigbäddade sängkläder. Vi gick ut på fabriken och provade på en säng. Det gick alldeles utmärkt. Resultatet blev att vi gjorde en bäddsoffa med uppfällbart ryggstöd, som nedfällt dolde de inrullade sängkläderna då sängen fungerade som soffa.

På möbelmässan i Göteborg 1952 ställde vi ut två sådana soffor som hörnbädd. Det blev mycket lyckat och vi fick omedelbart stor orderingång”.

Många – inte minst de fackliga organisationerna och då främst tapetserarefacket – var rädda för nymodigheter av detta slag. Den rädslan fick även K J Pettersson & Söner känna av. När deras företag växte och de behövde anställa nya medarbetare i företaget möttes de av fackets ovilja. Tapetserarefacket hävdade som sin ståndpunkt att för varje outbildad tapetserare som företaget anställde måste man också anställa tre utbildade tapetserare. Att det inte fanns tillräckligt med utbildade tapetserare brydde sig den fackliga sidan inte om. Inte heller om företaget hade jobb och utrymme för så många tapetserare.

Men det fanns ljuspunkter också kunde brodern Karl-Erik Pettersson berätta:

”En bra sak var att vi inte behövde fråga någon myndighet om tillstånd att bygga under de första 10-12 åren. Det var bara att sätta spaden i jorden och bygga som vi önskade. Och vi byggde verkligen. Vi utökade fabriken och vi byggde privat. Men, i takt med utbyggnaden av den kommunala byråkratin blev det allt fler som ville vara med och bestämma vad vi skulle göra och hur vi skulle görat. Vi fortsatte att specialisera oss på bäddsoffor, hörnbäddar och dyschateller. Och det gick bra och gång på gång fick vi våra soffor juryvalda på de stora möbelmässorna.

Möbelvaruhuset i Svista. UM.

Anton Lunds möbelfabrik

Anton Lund kom till Storvreta 1916. Han hade då fått en anställning på Blomqvist möbelfabrik. År 1920 lämnade han den anställningen för att starta egen möbeltillverkning. Han hade då byggt ett bostadshus åt sig själv på adressen Kilsgärdevägen 17 och på samma tomt byggde han också en verkstadsbyggnad. Hos Blomqvists hade han tillverkat divaner. När han startade eget bestämde han sig för att tillverka ”ottomaner”, dvs  en möbler som består av en vadderad klädd sits utan rygg eller armstöd. Men ganska snart kom hans möbeltillverkning att utökas till andra sortiment.

Limmade skidor kom att ingå i hans produktion. Detta med limmade skidor var på den här tiden revolutionerande och det var något Anton Lund hade kommit på alldeles själv. Han var också under ett antal år ensam i Sverige om att tillverka sådana skidor. Men det fick han inte vara så länge. Konkurrenter runt om i landet tog efter, bl.a. några mil längre norrut i Tobo bruk.

Lunds uppfinningsrikedom kom också till uttryck i ett extra långt vattenpass, som han kallade ”lodbössa”, ej att förväxla med mynningsladdat gevär.

När det Lundska familjeföretaget var som störst arbetade ett 15-tal man i fabriken med Anton Lund som ”chefen”. Hustru Ingrid skötte kontoret och bokföringen. På sin ålders höst ägnade sig Anton Lund åt konsthantverk (träsnideri).

Firma Larsson & Källstrand

Firma Larsson & Källstrand var ett litet företag som startade år 1945. Det hade aldrig mer än 4-5 anställda. Verkstaden fanns på Malörtsvägen 7 och där tillverkade de biografstolar. I Storvreta har man alltid kallat denna fabrik för ”David Larsson”. Vem David Larsson var och vilken roll han hade i företaget har det inte gått att ta reda på. Källstrand som stod för produktionen och han hade precis som Anton Lund och K J Pettersson och hans söner lämnat sin anställning hos Blomqvists och startat eget.

Slutet

Under 1950-och 60-talen började möbeltillverkningen koncentreras till färre och större företag och produktionen rationaliserades. Importen ökade också och konkurrensen hårdnade. Möbelföretagen i Storvreta fick svårigheter. Sommaren 1980 lades det sista av dem, K J Petterssons ned och de 22 anställda sades upp.

Källor

https://www.hembygd.se/storvreta/tragudars-land
Agius: Industriepoken i Uppsala
UNT 2020-02-21
UNT 1972-03-01

Flera av sidans bilder är hämtade från https://www.hembygd.se/storvreta/tragudars-land

THbg (2024)
RA (2014)