Uppsala Mejeri
I nästan 120 år fanns det ett mejeri i Uppsala. När det lades ner år 1997 var det ett av de äldsta i landet av dem som fortfarande var i drift. Vid nedläggningen var mer än hundra personer anställda.
Uplands Mejeri AB
I kvarteret Siv, där affärskvarteret Sivia Torg låg under åren 1962-2020 och där kanske någon gång i framtiden nya byggnader kommer att resa sig, bedrevs ett slags hantverksmässig mejerihantering under senare hälften av 1800-talet. År 1871 tog denna hantering formen av ett nygrundat aktiebolag med namnet Uplands Mejeri AB, som hade sitt huvudkontor i Stockholm. Detta Uppsalas första mejeri var ett litet smörmejeri beläget på gränsen mellan stad och land. Bakom bolaget stod herrarna Öhman, Rudbeck, Stagnell och Lovén. Bolaget hade också mejerier i Enköping, Skärplinge, Tibble och Wängsjöberg.
I kvarteret fick mejeriet samsas med bostadshus, kontor, stall och uthus. Där fanns också möjlighet för bönderna att inkvartera sina hästar när de i samband med mjölkleveransen besökte staden.
Mejeribolaget var ett av många som försökte komma igång under denna tid och i likhet med många av sina konkurrenter drabbades man av ekonomiska svårigheter. Redan år 1874 upplöstes bolaget och mejeriet såldes.
Stockholms Mjölkförsäljningsbolag
Mejerirörelsen i kvarteret Siv fortsatte med all sannolikhet, men det har inte varit möjligt att reda ut omfattning, former och ägarförhållanden för de första åren efter nedläggningen av Uplands Mejeri AB.
År 1880 grundades Stockholms Mjölkförsäljningsbolag, oftast bara kallat Mjölkbolaget. Detta bolag köpte många mindre mejerier och växte till en stor och viktig aktör. Även Uppsalamejeriet förvärvades och blev en filial till Mjölkbolaget. I Uppsala producerades mjölk, smör, ost och grädde och år 1890 hade man åtta butiker på olika håll i staden. En viss export av smör förekom och grädde levererades till ett mejeri i Hull i England för att där kärnas till smör. Hullmejeriet ägdes av Mjölkbolaget
Mejerskor, kuskar och hästar på mejerigården i kvarteret Siv
Privatägt eller andelsmejeri?
I slutet av 1800-talet etablerades allt fler bondeägda andelsmejerier i landet. Även i Uppsalatrakten ville många bönder att ett andelsmejeri skulle komma igång och år 1895 bildades en kommitté för att föra denna fråga framåt.
Kommittén planerade inledningsvis att låta bygga ett nytt mejeri men bestämde sig till slut för att försöka köpa Mjölkbolagets redan existerande Uppsalamejeri. Man lyckades dock aldrig komma överens med den tilltänkte säljaren och affären gick i stöpet.
En av de drivande bakom förslaget om ett andelsmejeri, en kapten Ridderbjelke, lanserade då en annan tanke. Han förslog att man skulle skapa ett mejeribolag som skulle var ett slags mellanting mellan ett andelsmejeri och ett privatmejeri. Aktieägarna skulle få 5% i utdelning på sitt kapital och resten skulle tillfalla mjölkleverantörerna i proportion till levererad mjölkmängd och fetthalt.
Förslaget blev verklighet och bolaget Upsala Mejeri AB bildades. Detta bolag övertog Mjölkbolagets Uppsalamejeri.
Uppsala Mejeri AB
De första decennierna blev framgångsrika för det nybildade bolaget Uppsala Mejeri. Antalet bönder som valde att leverera till mejeriet växte. Mängden inlevererad mjölk ökade kraftigt, också därför att avel och bättre utfodring gjorde att korna levererade mer mjölk än tidigare. År 1898, då mejeriet var helt nytt tog mejeriet i Uppsala emot knappt 1,5 miljoner kg mjölk per år, en siffra som 30 år senare gradvis hade ökat till 20 miljoner kg. Fortfarande var då antalet mejerier i länet stort
Uppsalamejeriets lokaler i kvarteret Siv blev med åren både hårt nedslitna och otillräckliga. Behovet av nya mejerilokaler blev allt större. I december 1911 flyttade hela mejeriet till kvarteret Thor på andra sidan Vaksalagatan, intill järnvägen och S:t Persgatan. De nya mejerilokalerna, som då ansågs vara ett under av modernitet, var en skapelse i tegel och betong och här skulle mejerihanteringen komma att övergå från gammalt hantverk till modern industri. Men mejeriet förblev ändå ett ganska annorlunda inslag bland Uppsalas industrier, präglat av en teknik hämtad från det gamla bondesamhället.
Nya lokaler
De nya mejerilokalerna, som då ansågs vara ett under av modernitet, var en skapelse i tegel och betong och här skulle mejerihanteringen komma att övergå från gammalt hantverk till modern industri. Och ändå, mejeriet förblev något av ett slags bondehushåll, ett lätt annorlunda inslag bland Uppsalas industrier.
Det var produktionsökningen tillsammans med ny teknik på marknaden som drev fram behovet av nya investeringar. Allt för att kunna ta emot större mängder mjölk. Mängden inlevererad mjölk ökade också kraftigt, så även antalet mjölkbönder. Genom avel och bättre utfodring fick man korna att leverera mer mjölk än tidigare. Under1910-talet då mejeriet var helt nytt mottog mejeriet i Uppsala knappt 10 miljoner kg mjölk per år, en siffra som fördubblades under 1920-talet för att år 1950 uppgå till 44 miljoner kg. Därefter minskade inleveranserna något men de sköt åter fart under 1960-talet då mjölkleveranserna kom att uppgå till som mest till 57 miljoner kg om året.
De nya lokalerna. Foto Sandberg UM
Mjölkcentralen
Den ekonomiska krisen i början på 1930-talet fick stora konsekvenser för de svenska mejerierna. Världsmarknadspriset på smör som var en viktig exportprodukt halverades. Insikten om att svensk livsmedelsproduktion skulle behöva skyddas vann insteg och ledde till den ”kohandeln” mellan socialdemokraterna och bondeförbundet. Prisreglering infördes och privatmejerierna tvingades närma sig andelsmejerierna, som fick ett ökat inflytande. Kostnaderna måste pressas och man menade att driften måste rationaliseras och centraliseras.
I denna situation beslöt Uppsalamejeriet år 1932 att gå upp i Mjölkcentralen som var en andelsförening ägd av mjölkbönderna. Föreningen hade bildats år 1915 bildats under namnet Lantmännens Mjölkförsäljningsförening u.p.a efter att ha köpt Stockholms mjölkbolag. Uppsalamejeriet förvandlades från ett privatmejeri till ett andelsmejeri.
Åren 1932-1997 – rationaliseringen tar fart
Under 1930-talet tog centraliseringen fart och drevs med kraft av de nya ägarna. I Uppsala län fanns mer än 40 mejerier, varav många ingick i Mjölkcentralen. De flesta av dessa lades ner och driften koncentrerades till ett litet antal större mejerier, framförallt till det i Uppsala. Invägningen av mjölk i Uppsala ökade och uppgick i slutet av perioden till närmare 60 miljoner kg om året.
I början av 1930-talet var mejerierna fortfarande ofta ganska enkelt utrustade och mycket av arbetet gjordes för hand. Men nu började på allvar en utveckling av mejerierna till mjölkfabriker. Lokalerna byggdes om i etapper och maskinparken förnyades kontinuerligt. Mejeriet blev en processindustri där hantverket ersatts av maskiner. Denna utveckling var också en förutsättning för att kunna hantera de större mjölkmängderna.
Under 1960-talet lades smörtillverkningen ned och produktion inriktades helt mot färskmjölk och fil. Glasflaskorna ersattes av pappförpackningar.
År 1975 bytte Mjölkcentralen namn till Arla.
Mejerskor, mejerister och mejeriarbetare
Föreställningen att arbete med djur och med mjölk och mejeriprodukter var ett arbete för kvinnor var djupt rotad och gick långt tillbaka i tiden. Så var det i det gamla bondesamhället och så var det på herrgårdarna. När mejerierna sedan började etableras i slutet av 1800-talet levde denna föreställning kvar och det egentliga mejeriarbetet kom att utföras av kvinnor och det var kvinnor som bar kunskapen. På ett mejeri som det i Uppsala fanns det också många elever under utbildning till mejerska.
Arbetet som mejerska var kvalificerat och hade ett gott anseende. Jämfört med många andra av de arbeten som fanns tillgängliga för kvinnor, inte minst på landsbygden, var det också förhållandevis väl avlönat. De män som anställdes fick andra roller, som exempelvis kuskar och mjölkutkörare. Sammansättningen av arbetskraften kom därmed att avvika från vad som gällde inom övrig industri, möjligen med undantag för textilindustrin.
Denna situation kom att förändras i takt med mekaniseringen av arbetet från 1920-talet och framåt. De kvinnliga mejerskorna trängdes ut av manliga mejeriarbetare och en uråldrig arbetsdelning bröts upp. År 1920 fanns 44 kvinnor anställda på Uppsala mejeri, varav 24 mejerskor. År 1930 hade antalet kvinnor minskat till 16 varav 15 mejerskor. År 1944 hade antalet kvinnor minskat till 8 och av dessa var bara två som var mejerska. I början av 1960-talet försvann de två sista kvinnliga mejeriarbetarna. Samtidigt ökade antalet anställda i produktionen till över 80 personer. Mejerskorna hade ersatts av manliga mejerister och mejeriarbetare. Mejeristerna, som nu var de som hade kunskapen, hade normalt en längre och mer teoretisk utbildning än mejerskorna. Mejerskornas hantverksmässiga kunnande var mer baserat på erfarenhet och tradition.
Mejerskornas goda anseende och ställning i samhället avspeglas också i skönlitteraturen.
Så här skildrar Sara Lidman i sin bok Lifsens rot hur en av huvudpersonerna, Rönnog, fick möjlighet att utbilda sig till mejerska:
”Och det obetydliga mejeri som funnits byggdes ut – och det blev skola för de berömliga böndernas döttrar – och anslag till fri undervisning som Fröken Märta Pettersson redan utverkat av Hushållningssällskapet och under de två år som Rönnog gick där var allting som om barndomens mörker vore övervunnet. Då och då kom Fröken Märta Pettersson för att övervaka undervisningen och förmana mejerieleverna att gripa sig an uppgiften! Och det var mycket ordning och reda och plikter och renlighet framför allt och den värdighet en mejerska måste utstråla.
Som en hemlighetsfull mjölkerska drog mejeriet saften från de små fjällkorna, samlade den i väldiga kar och förädlade till ost och smör. Samt icke minst: spred en anda av renlighet och kultur.
Paradoxalt nog inträffade denna utveckling samtidigt som de nya maskinerna gjorde arbetet fysiskt mindre krävande.
Flest anställda hade mejeriet kring år 1990. Då var antalet arbetare 108, om man räknar individer. Omräknat till årsarbetare svarare detta mot kanske 95 personer. Vidare fanns ett 30-tal tjänstemän, arbetsledare och chefer. Därutöver sysselsattes ca 20 åkeriverksamma.
Nedläggningen
Nedläggningarna och fusionerna kom så småningom att hota även mejeriet i Uppsala. Detta väckte oro och protester från såväl anställda som mjölkbönder, lokalbefolkning och kunder.
Beslutet om nedläggning av mejeriet i Uppsala sköts upp i ett par omgångar under drygt tjugo år. Redan på 1970-talet ville Arla avveckla. Personalen protesterade. Den gången var det kommunen som övertygade företagsledningen om att Uppsala behövde ett mejeri. År 1992 var det dags igen. Arla ville på nytt göra sig av med Uppsalamejeriet och flytta hanteringen närmare Stockholm. Nya personalprotester. Den här gången var det Arlas stora kunder som motsatte sig långa transporter av färskmjölken. Arla lade för andra gången nedläggningen åt sidan.
Men i takt med att mjölkbönderna blev färre och kyltekniken blev bättre gick det inte att rädda kvar mejeriet i Uppsala. Det stängdes i oktober 1997.
Industriminnesföreningen föds
Inför nedläggningen föddes idén om ett mejerimuseum i mejeriets lokaler. Redan våren 1997 konstituerades Arbetsgruppen för Uppsala Industriminnesförening. En interimsstyrelse valdes och pressen informerades. I mars hölls första ordinarie årsmöte och stadgarna godkändes. Till ordförande utsågs Lennart Göransson.
Styrelsen beslöt att arrangera en utställning inför sommaren 1998. Bland andra tillsköt Statens Kulturråd medel. Kvarterets nya ägare, JM Bygg, ställde ett av mejeriets kylrum på 39 kvm till förfogande. Arla gav tillsammans med många andra stöd till återuppförandet av 1986 års utställning Mjölk och människor – liv och arbete i Uppsala Mejeri 1871-1985. Under drygt två månader visades temat i ny form tillsammans med 12 träskulpturer av konstnären Hans Lustig. I samband med utställningen gavs boken Mjölk och Människor ut, redigerad av Lena Sommestad.
Så småningom visade sig idén om ett mejerimuseum vara omöjlig och föreningens målsättning ändrades till att verka för bildande av en lokal utställningshall för Uppsalas industriminnen. En rad tillfälliga lokaler kom att utnyttjas som exempelvis Nordvirors gamla fabrik.En tid var Arlas ekonomiska stöd helt avgörande för verksamheten.
Mer läsning om mejeriet och lokalerna
År 2007 publicerade Maths Isacson och Marie Nisser en artikel med titel Nytt liv i gamla industriområden – erfarenheter från Uppsala mejeris omvandling i Bebyggelsehistorisk Tidskrift. Artikeln berättar både om mejeriets historia och om vad som hänt med området och lokalerna efter nedläggningen. Klicka här för att ladda ner artikeln i PdF-format..
Den som vill fördjupa sig i frågan om mejerskor och mejerister har glädje av Lena Sommestads doktorsavhandling : Från mejerska till mejerist – en studie av mejeriyrkets maskuliniseringsprocess. Studentlitteratur Lund (1992).
Läs också här nedan mejeriarbetaren Gustaf Gustafssons minnen från sina många år på mejeriet, nedtecknade av Lennart Göransson:
På julafton 1928 fick ”flaskvalpen” Henry Ström 10 kronor i dricks då han sprang med flaskmjölk till tanter i Kåbo. Till jul var de snälla. Henry behövde inte lämna pengarna hemma och sparade dem. Under sommaren året efter hade han köpt en lådkamera av märket Hasselblad och en filmrulle så småningom.
– Vi borde passa på och gå upp i den nya skorstenen innan de startar pannan i morron, sa hans arbetskamrat Gustaf Gustafsson. Och de gjorde så. Det blev tre foton i olika väderstreck från den 38 meter höga skorstenen. Men så upptäcktes de av mejeriets disponent Johansson som bodde på mejerigården och de blev bryskt befallda av honom att omedelbart klättra ned. Detta berättade Gustaf och hans kamrat John Hålm då de intervjuades 1983. Sedan Henry kontaktats så kunde studiecirkeln kopiera fotona. De kom att ingå i utställningen ”Mjölk och människor” tillsammans med Anders Dambergs foton tagna 70 år senare. De speglar verkligen stadsbildens förändring.
Disponenten hade ofta ett vakande öga på Gustaf och studiecirkeln fick höra flera berättelser av John och andra av Gustafs vänner. Kritik mot arbetsförhållandena var inte alltid så välkomna. Gustaf var bara 16 år då han blev en av talesmännen för mejeriarbetarna. Disponenten blev med tiden inställd på att Gustaf borde skiljas från anställ-
ningen men föll varje gång till föga eftersom, som John Hålm uttryckte det, ”då skulle vi andra också ha lämnat mejeriet och hur skulle det då ha gått med mjölken”.
Gustaf blev kvar ända in på 1940-talet. Han blev efter ett antal år inne i mejeriet i den tunga flasktömningen placerad som utkörare. Det var besvärligt ibland med avlast-ningen hos kunderna. Inga hjälpmedel fanns. Vid Stadshotellet som då var inrymt i Gamla Gillet vid Fyristorg och ägdes av källarmästare Svanfeldt, en inflytelserik man i Uppsala, kom Gustaf på ett bra sätt att lasta av. Det behagade dock inte källarmästaren som blev mäkta förgrymmad. Det blev rapport till mejeriet.
En dag då Gustaf gick över mejerigården mötte han mejeridisponenten som tillrättavisade honom för att han inte hälsat, vilket Gustaf inte uttryckte någon förståelse för.
– Gustafsson gör ett gott arbete här, sa disponenten. Men jag tycker inte om Gustafssons käft! utbrast han då.
– Det gör inget disponenten, svarade Gustaf. Käften står inte i prislistan så den gör jag vad jag vill med. Allt enligt John Hålms berättelse vid intervjun 1983.
Då kom Rolf Embro och jag, som intervjuade dem, ihåg att den historien hade vi hört flera gånger förut utan att veta vem den där Gustaf var.
– Jaså? sa Gustaf och John förvånat. Vem har berättat det? Det är ju länge sedan nu. – Jo, sa vi, det har Sture Jernebring sagt.
– Honom har jag då aldrig hört talas om, sa Gustaf förbryllad. Han var då inte anställd när jag arbetade här och jag slutade 1944 när jag kom tillbaka från beredskapen. Sture blev anställd i början av 50-talet, sa jag så det är väl därför ni inte träffats.
– Det var märkligt, sa Gustaf förvånat.
Men märkligt var det nog inte. För andra omdömen vi hört senare från äldre uppsalabor gör det lätt att förstå att man minns Gustaf. Han blev med tiden anställd som ombudsman för Fastighetsanställda och var också ordförande i ABF under en tid.
– Han var snäll mot oss, sa en 85-årig f. d. smörmejerska, när hon såg ett foto på Gustaf i ”Mjölk och människor” 1998.
Källor
Sommestad Lena (red.): Mjölk och människor. Liv och arbete vid Uppsala Mejeri 1871-1985. Hallgren & Fallgren (1987).
www.arla.se
Untarkiv
THbg (2024)