SLOTTS – Uppsala Ättiksfabrik

Slotts är ett känt varumärke som är oupplösligt förknippat med Uppsala, trots att tillverkningen av senapen lämnat Uppsala och trots att det gamla företaget bakom senapen upphört.

Eva Nicklasson har skrivit en uppsats med titeln Uppsala Ättiksfabrik/ Slotts Industrier. Från Edlund till Unilever. Hennes syfte var att beskriva vad som egentligen hände med företag som tillverkade livsmedel i Sverige under 1900-talet. Som exempel använder hon Uppsala Ättiksfabrik/Slotts Industrier mellan åren 1919 och 2006.

Detta företag startades i början av 1900-talet för att tillverka ättika och breddade sedan successivt sitt sortiment. Redan från början var tillverkningen industriell och inriktningen var mot en massmarknad. I takt med att samhället förändrades anpassade man sina produkter, både till innehåll och till form.

Företaget var länge en del av Edlundkoncernen. Försäljningen år 1972 innebar att företaget övergår från att vara ett familjeföretag till att bli en del av en stor koncern och så småningom att försvinna.

Berättelsen här nedan är i allt väsentligt ett förkortat avsnitt av Eva Nicklassons uppsats. Uppsatsen i dess helhet kan laddas ner som PdF genom att klicka här.

Ett tips: Klicka på bilderna för att förstora dem.

Hur det började

1885 startades Holmgrens Ättiksfabrik i Uppsala. fabriken låg på Kungsängsgatan 4. Där tillverkades ättika under produktnamnet Kungsättika. Idag används ättika ju sparsamt i hushållen, men då användes den i betydligt större omfattning eftersom den används vid (hem)konservering av livsmedel. Ättiksfabriken köptes 1919 av Martin Edlund och Carl Johan Wiksell  och fick namnet Uppsala Ättiksfabrik. Man flyttade också i samband med detta till nya lokaler på S:t Persgatan 39.

Ättikstillverkning är en känslig biologisk process som luktar starkt. För att ta fram en bättre process, bjöd Martin Edlund in en tysk ingenjör, Bruno Knebel, som hade patent på en ny tillverkningsmetod. Det var en helt sluten process som ledde till en stabil och luktfri tillverkning. Den nya utrustningen och en ny fabrik vid S:t Persgatan stod klara 1920 och man kunde börja sälja ättika.

 I slutet av perioden är man redo att lägga till en tredje produkt, saft. Man gör vidare vad man kan för att hålla tillbaka löneökningarna och vid ett tillfälle sänker man lönerna för några personer.

Redan från början säljs senapen direkt till konsument i återbruksglas, d v s glas som kan användas i hushållen sedan senapen tagit slut. Detta är något helt nytt inom livsmedelsindustrin i Sverige och så kommer man att fortsätta så länge man tillverkar senap. Alla vuxna svenskar idag har säker druckit någon gång saft ur ett senapsglas. Totalt kommer man att lansera runt 70 olika modeller av glas. Redan då inser man betydelsen av reklam och samarbetar med reklambyråer och deltar i Stockholmsutställningen. Man kontaktar också Kooperativa förbundet redan 1923 för att försäkra sig om att de vill distribuera Slotts produkter.

1930-talet

Företaget fortsätter att växa. Den totala lönesumman stiger från 60 000 till 160 000 under årtiondet och man har en svag men dock positiv vinstutveckling. År 1935 hade senapsproduktionen växt till ca 600 ton per år. I landet konsumerades då 700 ton och Slotts marknadsandel var således inte mindre än  85%.Mark och maskiner förvärvas och fabriken på S:t Persgatan byggs ut.

Man köper in och skyddar sina varumärken (Slottsrelaterade) samt fortsätter att satsa på reklam, exempelvis neonskyltar. År 1936 blir Carl Wiksell VD på heltid. Under de sista åren förbereder man för att kunna börja tillverka majonnäs.

1940-talet

Bolaget håller ställningarna de turbulenta tiderna till trots. Kriget innebär naturligtvis en hel del problem, man får svårt att köpa in råvaror. Ett speciellt problem är svarta senapskorn som inte kan odlas i Sverige, utan måste importeras från Italien. Uppsala Ättiksfabrik köper 1942 exempelvis två vagnslaster med senapsfrön från Italien. Förståeligt nog når dessa aldrig Sverige. Och i en av de fåtaliga kommentarerna i styrelseprotokollen från 40-talet konstateras att man i Italien nog har annat än senapsfrön att tänka på. År 1946 processar man fortfarande om betalning för dessa senapsfrön.

Det är svårt att få tag i glas för att paketera senapen i. Dessutom ransoneras sockret, vilket är bekymmersamt eftersom socker ingår i de flesta produkter. Å andra sidan leder ransoneringar och införselförbud till att det lönar sig att satsa på nya produkter av allehanda slag. Efter kriget avvecklades en hel del av dessa, men man står redo för fredstidens konsumtionsutveckling. Företaget köper mark för att kunna expandera vidare.

Efter kriget ser man en god utveckling av försäljningen och störs mest av regleringar som är påtvingade av staten (råvarukvoter och prisregleringar). Till exempel diskuteras att införa en ny sorts senap som man skulle kunna sätta ett högre pris på. Befolkningen växer och är villig att konsumera, och för Uppsala Ättiksfabrik innebär det att marknaden växer för livsmedel som förgyller vardagen. Under hela 40-talet växer produktfloran och man diskuterar att köpa Liljeholmens ättiksfabrik.

År 1943 lämnar Carl Wiksell VD-rollen och Martin Edlund tar över.

Klicka här för att läsa vad UNT skrev i februari 1943 i samband med taklagsfesten för nybygget.

1950-talet

50 talet är mycket expansivt och ättiksfabriken tar till vara alla möjligheter att växa. Samtidigt börjar man rationalisera för att förbilliga produktionen. Stora och tunga investeringar räknas hem med hjälp av minskade kostnader för personal. Man fortsätter också att utöka produktsortiment med exempelvis marmelad, bakmassor och olika drickprodukter. Mindre lönsamma produkter eller produktvarianter börjar plockas bort.

Martin Edlund avlider år 1955 och efterträds som VD av sin son Folke Edlund.

År 1955 släpps sockret fritt, och man återupptar då produkter som man inte har kunnat tillverka på grund av begränsad sockertillgång. En anledning till att efterfrågan på senap växte under 50-talet är att varm korv med senap ofta finns att köpa längs vägar, på dansbanor och sportarrangemang.

I november 1959 beställer Uppsala Ättiksfabrik 11 korvvagnar för ambulerande korv och senapsförsäljning. Den ökade produktionen kräver alltmer utrymme. Ett alternativ som diskuteras är att minska lagret av färdiga varor, men det förkastats som ofördelaktigt ur skattesynpunkt.

Vid flera tillfällen diskuterar man att köpa in konkurrerande ättiks- och senapsfabriker. Ekonomiskt blir decenniet lyckosamt. Omsättningen ökade från 10 miljoner till 20 miljoner, vinsten gick från 100 000 till 400 000 kr, anläggningstillgångarna från 2 till 10 miljoner, utdelningen dubblades och antalet anställda ökade från 72 till 171. Å andra sidan sjunker omsättningen per anställd från 138 900 kr till 116 900 kr, vilket ju faktiskt betyder att man i någon mening har en mindre effektiv produktion.

1960-talet

Tillväxten fortsätter och allt fler produkter läggs till sortimentet som apelsinjuice, drickapelsin och Sunkist. Omsättningen går från 15 miljoner till 42 miljoner på tio år. Senapens betydelse minskar och går från en på 62% till 33% av omsättningen. Under den första hälften av decenniet investerar man kraftigt i utrustningar och planerar för tillbyggnader eftersom man inte längre kan inrymmas i sina lokaler.

Vidare arbetar man hårt på att utöka sortimentet och hitta exportmöjligheter(men blir dock aldrig särskilt lyckosam när det gäller export utanför Norden). Ättikstillverkaren J Wunderman köps och denna verksamhet kommer att ingå i företaget.Med på köpet följde Sju Ess recept.

En ny fabrik mellan Kungsgatan och järnvägen tillkommer under den senare delen av decenniet, samtidigt som den äldre fabriken å S:t Persgatan fortsätter att användas. Fram till 1968 har man en stadig tillväxt i omsättning per anställd, 1960 är den 110 000 kr och år 1968 har den fördubblats till 211 000 kr (korrigerat för inflationen är ökningen inte lika stor, men likafullt en ordentlig tillväxt). Arbetsstyrkan har då vuxit från 178 till 273 personer.

Vinstutvecklingen har däremot inte varit lika bra. Under senare delen av §960 talet börjar det blir problem, omsättningen är relativt stabil, men vinsten per anställd har sjunkit kraftigt. Även om vinst är ett trubbigt instrument att mäta utvecklingen på, är förändringen iögonfallande. Inga kommentarer finns i styrelseprotokollen som tyder på att man diskuterade frågan.

År 1969 byter man namn till AB Slotts Industrier. Ättika står nu endast för en marginell del av omsättningen. Det dåliga resultatet 1969 förklarar man med investeringarna i bygget och 50 -årsjubiléet. Men det är uppenbart, om man tittar på den enkla grafen längst ner på sidan, att det inte räcker som förklaring.

1970-talet

Precis som tidigare pågår diskussioner om nya samarbeten och nya produkter. För första gången protokollförs att det är en hårdnande konkurrens och att Slotts står inför problem. Kring 1970 kommer ett larm från USA där man förbjuder cyklamat eftersom det (felaktigt) ansågs kunna orsaka urinblåsecancer. Slotts tillverkade bl.a. drycker sötade med cyklamat som över en natt blev omöjliga att sälja. Detta var ett hårt slag som ledde till en akut kris. Enligt uppgift fick man ta emot returer motsvarande 2 miljoner kronor som staplades på gården utanför fabriken. Omsättningen 1970 var 55 miljoner. Det statliga prisstoppet anges också som ett skäl till problemen medlönsamheten.

Övergång till annan ägarstruktur

Under största delen av Uppsala Ättiksfabrik/AB Slotts Industrier har företaget klarat de påfrestningar som omvärlden utsatt dem för. Tillväxten har varit hygglig och man har kunnat visa svarta siffror vartenda år. Anledningen till försäljningen är inte särskilt väldokumenterad och inga underlag finns som beskriver några diskussioner. I styrelsen diskuterar man den hårdnande konkurrensen i allmänna ordalag. Man försöker också hyra ut lokaler man inte använder. Prisstoppet i mars förhindrar prishöjningar för att kompensera de stigande kostnaderna.

Det går att se att företaget stod inför allvarliga ekonomiska problem och behövde en kraftfull ägare. Folke Edlund, VD, hade inte längre en aktiv roll i verksamheten och det finns ingen uttalad strategi för att överlämna till nästa generation beskriven i något protokoll. Skattesystemet (arvsskatten) gjorde det både dyrt och komplicerat att föra över företag till nästa generation med någotsånär intakta finanser utan omfattande planering. 1968 är samhällsdebatten högljudd och politiserad. Företagarens ställning och rätten att disponera vinster började ifrågasättas. Man har också att hantera statliga påbud som till exempel prisstopp. I den här miljön är det möjligt att Folke Edlund insåg att det krävdes en ny typ av ledning om företaget skulle kunna överleva. Enligt uppgift är det skälet till att företaget säljs.

Enligt Hans Edlund, son till Folke Edlund, skedde alla viktigare beslut och diskussioner utanför styrelsen då det ansågs enklare. Något behov av extern kompetens diskuterades inte heller. Frågan blir då vidare, vad hände sedan, när företagets lokala förankring börjar tunnas ut?

I det följande beskrivs hur ägandet och hur företagets förändring från att utgöra kärnverksamhet till att bli en perifer verksamhet påverkar utvecklingen. Att Uppsala Ättiksfabrik ingick i en företagsgrupp ägd av familjen Edlund redan från början är inte jämförbart med det som kommer att hända. Uppsala Ättiksfabrik/Slotts industrier hade en stor betydelse för gruppen vilket inte minst markeras genom att VD för bolaget också är huvudägaren i gruppen.

Cadbury Schweppes  (1972 – 85)

I maj 1972 säljs bolaget till engelska Cadbury Schweppes. Det nya bolaget, Cadbury Slotts AB, bildas genom sammanslagning av AB Slotts Industrier och det lilla försäljningsbolag som Cadbury Schweppes redan hade i Sverige. Den som driver igenom formerandet av bolaget är chefen för försäljningsbolaget, William Russell, som blir VD i Cadbury Slotts AB. Enligt Russel söker Folke Edlund upp Cadbury och föreslår ett samarbete/köp då Edlund anser att Slotts är för litet för att överleva på egen hand.

Man vill utöka portföljen för sina säljare och tycker att bolagen kompletterar varandra. AB Slotts Industrier har ett fullständigt distributionsnät som täcker hela landet vilket är värdefullt när Cadbury vill introducera sina produkter i Sverige. Det nya bolaget blir ett av flera som Cadbury köper inom olika områden och i olika länder i Europa. Cadbury Slotts blir en lönsam satsning under hela perioden. Man utökar sortimentet med kex, kakor och en del andra produkter som tillverkas i England. Den enda produkt som tillförs och tillverkas i Uppsala är Rose’s Lime (koncentrerad och sötad limejuice, används huvudsakligen vid drinkblandning, men går även dricka utspädd med vatten).

Marabou (1985 -93)

År 1984 säljs 25% av aktierna till Marabou och året därpå de återstående 75%. Anledningarna till att företaget säljs är flera. Dels har de lokaler man driver verksamheten i blivit slitna och det krävs en större investering för att få en effektiv produktion. Dels har Cadbury Schweppes ändrat sin inriktning mot ett mer renodlat konfektyr- och dryckesföretag och då passar Cadbury Slotts helt enkelt inte in längre.

Vid ett första påseende verkar inte Marabou vara den mest naturliga köparen. Det fanns intresse från såväl Findus som Felix, men det fanns också ett intresse från W. Russell att säkra sin egen ställning. Han tog kontakt med Marabous VD och föreslog att de skulle köpa Slotts. Det skedde efter en mycket kort, och enligt W. Russell ofullständig, förhandling. Företaget byter nu namn till AB Slotts. I och med försäljningen försvinner alla kexprodukter, men Marabou lägger till andra produkter som till exempel O’Hoj glassåser som visar sig bli en mycket lyckad produktsatsning. Marabou gör den investering i lokaler som Cadbury hade dragit sig för och företaget flyttar år 1987/88 all verksamhet till ombyggda och utvidgade nya lokaler mellan Kungsgatan och järnvägen.

Ketchup som funnits i sortimentet sedan 60-talet är nu en marknadsledande produkt och ligger tvåa efter Felix på konsumentmarknaden. Ytterligare produkter tillkommer och verksamheten expanderar, men i längden kommer olikheterna ta ut sin rätt. Marabou och Freia går ihop vilket initialt inte påverkar AB Slotts, som kvarstår som ett separat dotterbolag.

Några bilder som förmodligen är från  slutet av 80-talet. (Hör av Dig om Du vet vad och vilka de föreställer.)

Kraft General Foods (1993 – 99)

Att vara ett dotterbolag som inte finns inom moderbolagets kärnområde är ett vanskligt läge. Om bolaget dessutom är lönsamt och välkänt blir det en given tillgång den dag moderbolaget behöver pengar Norsk Hydro, som är storägare i Freia Marabou, vill sälja Slotts som år 1993 hamnar hos Kraft General Foods

Efter köpet försvinner nära 100 personer från Uppsala till Krafts huvudkontor i Solna. Kvar blir en produktionsenhet med viss egen administration. År 1996 upphör AB Slotts som egen juridisk person och fabriken blir en ren produktionsenhet. Fler ”administrativa” enheter flyttas bort och verksamheten börjar också krympa på produktionssidan. Produkter som tas bort ersätts inte med nya. Storsäljaren Sunkist försvinner då den konkurrerar med motsvarande produkter inom General Foods.

1999 beslutar Kraft att satsa på sina huvudprodukter, choklad, kaffe och viss ost. Det innebär att Uppsalafabriken återigen blir en enhet som är lämplig att sälja. Enligt uppgift (Per Einarsson) gjordes inte heller tillräckliga marknadsföringssatsningar när nya produkter skulle introduceras.

Unilever (1996 – 2008)

Unilever köper Slotts år 1999, dvs man köper fabriken och varumärkena. Bolaget som separat juridisk person existerar inte längre. Samma år köper f ö Unilever 27 företag, spridda i världen och inom olika områden och gör sig av med 23. Ett av uppköpen var ett stort ”French Culinary Products” som innehåller senap, ketchup, salladsdressingar mm för 460 miljoner pund

Slotts blir ett märke för den skandinaviska marknaden, i syfte att inmuta den marknaden för Unilever. Under år 1999 tillverkas senap, tomatpuré, glassåser, ketchup och grillolja i Uppsala. Volymen är totalt 11 000 ton. I samband med försäljningen till Unilever försvinner alla tredjepartsprodukter. År 2002 läggs tomatketchupen ner på grund av bristande lönsamhet. Följande år sägs delar av personalen upp för att minska de stora overheadkostnaderna.

Slutet

År 2007 tillverkar man ca 5 000 ton. Då finns bara senapen och tomatpurén kvar. Slottssenap har fortfarande 50% av den svenska marknaden, men det hjälper föga när den svenska marknaden är så liten. Fabriken har kapacitet för sex gånger den volym som produceras. En processindustri lever och dör med beläggning; att inte kunna belägga utrustningen gör att varenda kalkyl pekar mot en katastrof. Tillkommer inga produkter och kan volymerna inte ökas så blir resultatet att verksamheten inte kan bli lönsam.

Hösten 2008 läggs till sist fabriken ner. Tillverkningen av O’hoj flyttas till Norge och maskinerna för senapstillverkningen flyttas till en fabrik i Polen. Byggnaden säljs till ett fastighetsbolag.

År 1919 fanns en absolut koppling mellan ägare, produkt och fabrik. Var ansvaret för produkterna och företaget fanns var självklart. År 2009 var denna koppling inte längre självklar. Den senaste byggda fabriken stod under en kort period kvar som en modern ruin. Totalt tömd på sina inventarier och sin funktion som industri. I folkmun kallades den Slottsfabriken, men i alla städer finns det gott om gamla byggnader som har namn av en verksamhet som inte längre pågår där.

Varumärket är i händerna på ett av världens större livsmedelsföretag. Så länge svenskarna köper Slottssenap kommer de att leverera, men företagets gradvisa utradering är avslutad. Anekdotiska berättelser kommer att finnas kvar för att bygga historien bakom varumärket så länge det existerar.

Ett par diagram som belyser utvecklingen

Till sist – några bilder från det allra sista året